torsdag 24 december 2009

Jag önskar

Alla en riktigt God jul..Jag önskar att ni alla tar tillvara på tiden med familjen.. Att ni får känna lugnet efter stressen..Jag önskar att ni både får massor med god mat o trevliga klappar..och glöm inte bort ferdinand:)
Kram alla:)

tisdag 22 december 2009

Snöööö...massor med snööö...snart är det jul

Vem har skickat all snö över mig...var nyss ut och skulle sopa bilen och när jag kom ut så trodde jag knappt att jag skulle kunna öppna dörren. Vid bilen hade jag snö till knäna och fick försöka sparka bort så mycket snö som möjligt. Om några timmar ska jag åka bort i några dagar. Fira jul med släkt och vänner, det ska bli rätt skönt...men också jobbigt. Jag har dock fått ett jobb en stund på julafton. Det ville jag inte ha, men jag måste smita från alla för att fara iväg och hora några timmar. På julafton...hur snällt är det va? Jag är ganska missnöjd med det, men kan inte göra något åt det. Hoppas de går bra så jag slipper sitta och äta julmiddag och ha ont. En annan jobbig sak är att hela mig släkt är ganska religiösa och på julafton är vi en stund i kyrkan också. Det är då jag ska jag jobba. Så när alla sitter och tittar på julspel eller vad dom nu gör så gör jag mina grejor...sen träffas vi alla igen och jag ska vara glad och le. Det kommer kännas väldigt jobbigt och jag kommer att känna mig som en ursuel människa. Nu måste jag sätta lite fart och packa klart och fortsätta få lös bilen. Jag har några timmars bilfärd framför mig och jag hoppas att vägarna snart är plogade så jag inte kör i diket..Det är alltså inte lite snö här nu. Fast när jag säger att jag har snö till knäna så kanske man ska tänka på att jag bara är typ en och en halv meter lång också...om jag var två meter så kanske jag hade haft snön en bra bit under knäna...men fasen vad det är snöööö...och jag fryser...

söndag 20 december 2009

Funderingar

Ibland blir jag förvirrad och ibland också rätt arg när jag läser om riktiga känslomässiga saker. Sånna där vanliga grejor som omtänksamhet, vänskap och riktig kärlek. Allt sånt där som i min värld aldrig existerar. Därför retar det mig till vansinne ibland. Får den där känslan av att allt bara är en lögn och att folk hittar på. Ändå vet jag ju att de finns, kanske..någonstans..hos några..
Ibland kanske jag märker av glimtar av sånt omkring mig, men då försöker jag fort stöta bort det. Vänskap kanske jag hittar ibland, jag gillar många människor jättemycket och de personerna är superviktiga för mig. Fast jag förstår aldrig hur de kan gilla mig. Jag tänker att de kanske inte skulle göra det om de visste hur jag egentligen är. Ändå kan jag inte låta bli att vara utan dem eftersom de tillför mig så mycket.

Jag undrar varför jag alltid får den där känslan av att inte duga. Oavsett vad jag än gör eller inte gör. Så var det i går också, fast med en mer mindre snäll människa. Jag var med en av mina ägare i några timmar. Återigen bunden med mängder av grejor av alla de slag. Jag frågade sedan om han var nöjd med mig, jag bad om ursäkt för att jag varit så krånglig och komplicerad. Inte ett ord sa jag vad jag egentligen tyckte om hans behandling av mig. Det var viktigare att han skulle vara nöjd för annars skulle det ju kanske bli ännu värre bestraffningar och konsekvenser för mig.

fredag 18 december 2009

Dumpad i brev..

Idag fick jag på posten ett brev där det stod att tjänsten du har sökt är tyvärr tillsatt till annan sökande. Ovanligt att jag får sånna brev i vanliga posten och inte som ett mail..Ändå förstod jag ju vad de var när jag såg kuvertet..Jag kan inte säga att jag blev speciellt ledsen över det där. Jobbet jag sökt var nämligen i en kommun som jag inte har en aning om var den ligger. Typ miljoner mil härifrån. Fast i och för sig hade de kanske varit skönt att flytta på sig så långt bort. Inte behöva komma tillbaka till helvetet som är här..men ändå..ganska så skönt..

tisdag 15 december 2009

Sköter mig inte alls...

Jag har inte klarat av att sluta..inte alls..jag är skitfeg och jag är livrädd..vilket har gjort att jag inte vågar ta de där sista steget för att allt ska ordna sig. Jag panikar och ställer till det, jag fortsätter att lyda order, trots att jag inte vill. Vad är jag för en usel människa egentligen. Hur kan jag utsätta mig själv för det här hela tiden? För varje dag som går så rasar jag och försvinner som vanlig människa. För jag har svårt att ta mig upp igen. Jag skäms över mig själv, till och med så att jag knappt törs skriva ner vad jag gör. Fast meningen med all från början var att försöka få ur mig all skit så att jag tillslut vågar öppna munnen och prata. Nu försöker jag igen och så får jag väl se hur långt jag klarar av.

Förra veckan var en smärre katastrof egentligen. Jag hade miljoner kunder kändes de som. Jag for som en galning mellan alla för att hinna. Jag mådde rent piss. Det var början på veckan, slutet var jobbigare. På torsdagen så blev jag hämtad utanför mitt hus av en kund. Vi hann inte köra mer en max två meter innan han började. Vi for till ett av hotellen nära där jag bor, parkerade i källaren och tog hissen upp direkt till hans rum..som han bara bokat över dagen. Kändes som om alla fattade vad det var vi gjorde. Jag hade aldrig träffat honom tidigare, utan han hade kommit farandes från en annan stad i närheten. Efter några minuter i rummet så satt jag fast i bojor med händerna, rep runt fötterna och sen var de kört..i ungefär fyra timmar var jag där utan att kunna röra mig. Jag kan säga att bojor är hårda och gör skitont, händerna domnar bort och ju mer du sliter, desto ondare gör det..efter de där fyra timmarna fick jag komma loss, gå på toa och klä på mig...ner i hissen igen och sen hem..Byta kläder, springa i väg till ett annat möte som jag hade...ett som den vanliga jag och inte horan..Sen iväg till han som äger mig och som skickat ut mig på de där jobbet..en snabbvända bara för att lämna och hämta grejor...Middag till barnen och sen en till kund..Prata med nästa man som äger mig, bestämma tid och plats med honom för dagen efter. Jag skulle tränas var de sagt..jag har inte sköt mig så bra ett tag när de gäller vissa grejor. Kanske jag inte kan stänga av så bra numera när jag har försökt ta mig ur det här...kanske de är så..

Fredagen kom, med den också ägaren..med bil körandes från den stad han bor i. Med mängder med prylar att plåga mig med..flyttlådemassor alltså..Till den plats vi skulle vara och två sekunder senare satt jag fast igen..med händer och fötter..först stående tittandes mot en vägg...Inte ens ett hej innan...lite stryk, fast inte så farligt. Den här gången inte bojor utan i stället läder..samma runt halsen och fotleder..händerna tillslut fast i bandet runt halsen...25meter rep knutet runt mig..stålkäppen fast mellan fötterna..spännband som kilade fast mig runt magen och underlaget så att jag inte kunde röra mig en milimeter..laexmasken på huvudet och träningen började..fem timmar och sen var jag klar..jag skötte mig dåligt så jag måste tränas igen snart tydligen...ont som satan men jag fick åka hem igen...Barnledig och huset tomt..Min första barnlediga kväll på hela terminen och jag spenderar den fastbunden och plågad..Jag la mig i soffan och stupade...Vaknade upp några timmar senare och fortfarande ont. Jag försökte äta några godisar innan jag somnade igen...Morgonen nästan ännu värre känsla eftersom de då både sved och värkte..kändes som om allt bara var trasigt..fick veta att jag skulle få vila några dagar innan nästa kund..Fast de fick jag inte, min närmaste ägare ville få ut mig på jobb, ett enkelt och inte så krävande...men när man inte vill röra på sig så är allt jobbigt..

Nu har jag vilat några dagar ändå, jag har hittat på ursäkter och dumheter för att slippa, jag har bokat in mig på grejor jag vanligtvis inte skulle ha gjort bara för att slippa ut..jag har klarat mig hyfsat, men i stället så har jag fått ett jobb på julafton då jag måste smita i från min familj för att hora ett par timmar med en som bestämt sig för att den vill ha mig där...och ägaren som bestämmer över mig har sagt att jag måste..annars konsekvenser. Jag orkar inte med några konsekvenser längre. Jag stupar av det här...Ändå är jag för rädd av mig..jättemycket för rädd..och jag vill inte klaga, men jag måste försöka få ur mig det jag klarar av..jag orkar inte allt, men jag måste försöka i alla fall...annars tystnar jag igen...Nu ska jag strax sova i alla fall...

lördag 12 december 2009

pesten

Den här veckan har varit riktigt åt helvete...fruktansvärt jobbig och otrevlig..och jag är trött..jag orkar inte ens skriva om det just nu utan väntar en stund tills jag varvat ner en aning..för jag är slut, jag har ont och jag är less..och nu ska jag snart sova..godnatt..

torsdag 3 december 2009

Tröttsam torsdag..och dagen har precis börjat

En sjuk i huset, massor med tider att passa...och en vän som hälsa på..och mitt hem ser ut som en soptip...lika rörigt som min hjärna..Vad ska jag börja med...ge te till den sjuka...kasta mig i duschen och se till att jag kvicknar till så jag orkar med resten...eller ska jag helt enkelt krypa ner under täcket och låtsas som att jag inte finns...

onsdag 2 december 2009

Jobbigt

Jag vill inte vara här längre, jag vill rymma långt bort och aldrig komma hem igen..som en trotsig tonåring..Eftersom jag en gång varit en sån så vet jag att det inte hjälper att bara sticka...även om det lockar väldigt mycket. Ibland känner jag mig precis som jag gjorde då..Samma onda tankar och samma idiotiska beteende fast en aning värre.
Vad är det som gör att jag aldrig lär mig och hela tiden faller tillbaka. Att ju sämre jag mår dessto mer galenskaper ställer jag till med.Mina gränser totalt suddas ut och jag klampar över dem som en galen elefant..Kanske jag går lite hjälp av de som äger mig, när de gäller de där gränsöverträdandet, men jag gillar inte att skylla i från mig heller. Det är väl det som jag vill undvika när jag också försöker dra mig ur. Att slippa skylla på andra och i stället bara se till vad jag själv har gjort för att hamna i det här. Fast de är fruktansvärt jobbigt när jag inte får välja vad jag ska göra och vad jag inte ska. Att någon annan styr allt och att jag själv bara på grund av en idiotisk rädsla inte kan säga i från. För man får inte göra det...och om man försöker så händer de saker..sånt jag försöker undvika..för de är inte roligt alls..och jag vill rymma härifrån...

måndag 30 november 2009

Vet inte längre

Jag gör det inte lätt för mig själv just nu...utan ställer till det mer och mer, men kan inte låta bli..jag förstör alla mina chanser, men orkar inte ta i tu med det heller..backar från allt och fortsätter som vanligt..kanske det är så de ska vara..

lördag 28 november 2009

Brakar totalt

Nu rasar jag ganska totalt igen...så långt ner i helvetet man bara kan om man är en svartängel...för jag börjar inse massa skitgrejor som jag inte har velat se på tidigare..och jag börjar också se hur sjukt allt är..och att jag själv har satt mig i en soppa nu som jag inte tar mig ur själv och om jag ska ut så är det på bekostnad av andra...och det är själviskt och egoistiskt..och inget som jag vill vara..så vad faan gör jag nu...jäkla helvetesvärld..

fredag 27 november 2009

Back home..

Hemma igen hos mina barn...dottern mötte mig på flygbussen med en kram och en cykel...sonen mötte mig i soffan med en kram och lite glada ord..Jag är dödstrött och slut..ska försöka sova snart och se till att jag håller kvar känslan av att komma hem tills i morgon också..

torsdag 26 november 2009

trött

det är ibland jobbigt att vara svartängel... min hjärna är trött och jag förstår inte hälften av det som händer omkring mig just nu..både det som är hemma och det som är här..jag är dödsslut och vissa sekunder vill jag mest lägga mig ner och dö..

tisdag 24 november 2009

grått regnigt och tråkigt

jag tassar omkring på kungsholmen och har långtråkig. bloggar med mobilen i de gråa vädret och försöker hitta bra ställen att fika eller äta på men det är ändå trist. eller ska jag gå och klippa mig?

måndag 23 november 2009

Yogadag..

I eftermiddag är sista yoga passet innan det är juluppehåll...vad är det för dumheter? Jag har precis börjat ha lite koll på hur alla övningar ska göras...typ inte alls, men jag är inte dödsförskräckt i alla fall...och så bestämmer dom att de ska vara uppehåll..Hur knäppt som helst, jag kommer att glömma bort allt under de lediga veckorna och när de börjar om igen kommer jag att gå dit och vara livrädd igen för att jag ska dö direkt på fläcken..

lördag 21 november 2009

Godmorgon lördag

Jag vet att jag har varit usel på att skriva här på sista tiden, men jag ska försöka att bli bättre på det igen...men det har varit aningen turbulent här ett tag..
I morse vaknade jag av att dottern och en kompis till henne stod och vispade för glatta livet i bunkar och höll på att baka kakor..Hade varit lite roligare om jag visste att dom plockade upp efter sig också i stället för att låta köket se ut som om en tornado flygit igenom mitt hem...men men jag ska inte gnälla..värre saker händer ibland också..
Det blir en till behandlingsvecka och jag drar iväg igen till veckan...får se hur det blir sedan. Måste få till någonslags planering så jag vet i förväg hur allt ska se ut, för det här är så virrigt att jag blir rent vansinnig..mer än vanligt alltså..

lördag 14 november 2009

Tonåringar och hyss

I natt har jag haft tre extra barn som har sovit över här...två tjejer och en kille...i sonens rum..halva kvällen gick åt till att störa dom...typ elvispgrejen så att dom inte skulle ställa till med hyss..tillslut gav jag upp och tänkte att dom kanske förhoppningsvis ändå skötte sig bra och förstår att man inte ska göra dumheter är man bara är femton år...fast huu vad jag gjorde mycket galet när jag var i den åldern..Det verkar dock som om mina verkar vara aningen mer förståndiga och vettiga än vad jag själv var..Fast gräsliga tid vad de är jobbigt med tonåringar som kan ställa till med vad som helst..

onsdag 11 november 2009

skit telefoner

Åhhh...min ena telefon har slutat fungera..det går inte att slå något nummer på den...jag blir galen..jag är telefonberoende och klarar inte att vara utan...det går troll i döda telefoner i det här huset..har nog köpt fyra sedan i somras till mig och barnen och jag vill inte ha en till...ååååå

Dottern..

Min dotter är rätt bra. Igår kom hon hem och berättade att hon fått tillbaka några prov i skolan. Det första hade hon haft alla rätt på och enda i klassen som haft det. Det andra hade hon haft bara fyra poäng borta och hon var ganska nöjd med det. Jag sa så klart att hon gjort det bra och att hon var duktig. Då fnissade hon en aning finurligt och så sa hon åt mig att inte bli arg nudå, men alla prov har inte gått så där bra precis. Sen berättade hon att de sista provet hon fått tillbaka hade inte gått så där jättebra precis, mer än hälften rätt. Hon morrade en aning och sa att just de ämnet var ju så urtråkigt och det bara pratades massa knasiga saker om grejor som hänt för evigheter sedan. Man nästan somnar ju direkt de börjar prata sa hon. Av tre prov har hon fixat två hur bra som helst och de tredje har gått åt skogen riktigt ordentligt. Ska man börja oro sig då eller räcker det med att få henne att plugga en aning mer på just det? Hon satt nämligen en kvart med den läxan och bara surade innan provet.

Nu får jag nog klara mig själv

Jag kanske inte får fler behandlingsveckor, de kostar pengar att skicka bort mig och jag måste nu söka för en ny period. Det verkar jobbigt. Förut, för länge sedan tänkte jag använda mig att mina horpengar till att betala för min egen behandling. För det är som onda pengar för mig, som jag inte vill ha utan mest bara ge bort. En annan orsak till att jag tänkt göra så, var att då skulle inte någon här omkring mig behöva veta om vad det var jag behövde behandling för. Jag ville vara hemlig. Nu är det som rätt kört med där hemliga grejen eftersom massor med myndighetsfolk vet om vad de är jag gör. Dessutom kändes det rätt skumt att vara tvungen att sälja mig själv för att ha råd med en behandling som har syfte att jag ska sluta med just det. Fast de känns lite otryggt nu att inte veta om jag kan få mer hjälp eller inte.

måndag 9 november 2009

Behöver några timmar till idag..

Stress, stress och åter stress..jag lider av tidsbrist och mitt huvud har fått spader och håller på att värka sönder just nu..Två möten på rad med bara ett par minuter mellan varandra..egentligen minus minuter, men jag planerar att smita från det första för att hinna till det andra..tur man har bil och hoppas på parkeringsplatser i närheten...Gillar inte att ha ont om tid, jag lär dö i en hjärtattack en dag..

lördag 7 november 2009

ny dag

Det blev inte många timmar sömn i natt, när jag är bortrest sover jag som en galning fast det inte är hemma och på främmande platser och en obekant säng...jag borde sova bättre när jag är i min trygga miljö, men det gör jag inte. Kanske mitt hem inte ens är en tryggplats, jag har kanske lurat mig när jag tror det. Nu sitter jag i alla fall med en stor mugg kaffe och ska snart hoppa in i duschen för att sedan sätta mig bakom ratten och köra ett par timmar..måste först bara lyckas slita upp två barn som har förvandlats till morgontrötta tonåringar med sura miner..

fredag 6 november 2009

Godnatt och sov gott..

Nu dags att sova...i morgon bitti direkt jag vaknat så drar jag och kidsen norrut över helgen..fast jag känner egentligen att jag vill vara hemma..men nu blir det så här i alla fall och sova kan jag väl göra till veckan i stället..Bara att sätta på sig stålmasken igen och kunna umgås med vanliga människor och vara social till tusen ett par dagar...Kanske det också kommer att kännas bra att få vara den vanliga människan en liten stund och lägga alla problem åt sidan..

Hemma igen

Dagarna innan jag åkte mådde jag egentligen piss..jag var så less på allt att jag bara önskade att jorden skulle öppna sig och sluka mig och sedan stänga sig om mig utan ett spår..bara försvinna utan och aldrig mer finnas...som om jag aldrig hade funnits..

Den gjorde inte det utan jag blev kvar på marken, levande och med massa känslor som yrde omkring i en salig röra. Konstigt det också eftersom jag alltid hävdar att jag är rätt så känslolös och avstängd och inte äger känslor..Det sista året har de kanske hoppat fram som tomten i lådan, bara för att pysa fram ibland och sedan återigen försvinna någonstans i universum bara för att retas med mig. Nu när jag har varit borta så har jag mått rätt uselt. Jag har sovit i massor direkt jag har fått chansen. Jag är rätt slut just nu, även om jag försöker hålla mig både vid liv och ha kvar humöret. Annars bryter jag ihop totalt. Något som jag är livrädd för just nu, av många olika orsaker.

En plan B ska göras i veckan. En som jag kan ha utifall jag inte orkar att fortsätta med horgrejorna tills allt är färdigt. Nödfallsplan kanske det kan kallas. En som jag ska kunna använda mig av direkt jag säger till att jag inte orkar och som ska göra att jag ska klara mig..en plan som jag inte vill använda eftersom det ger mängder med konsekvenser, men som jag behöver ändå. De andra ger också konsekvenser, att fortsätta hora ett litet tag till alltså. Frågan är vilket som ger mest. Just nu känner jag att jag inte kan vara riktigt ärligt eftersom jag inte vill berätta för någon vilka planer som finns för mig i den världen. Jag själv vet om några riktigt gräsliga saker jag snart måste göra, men om jag berättar det till skrynklaren eller på behandlingsstället så är jag rädd för att de totalt dumförklarar mig. Eller rättare sagt så vet jag att alla kommer att säga åt mig att använda mig av plan B direkt. Att jag väljer det här och att jag får skylla mig själv för allt som händer eftersom det finns alternativ. Sånna som för dem är verkliga, men som för mig bara är en utopi. Något jag hör talas om, men som inte är verklig. Inget som jag tror kan genomföras på ett vettigt sätt.

Så i stället håller jag tyst om de riktigt läskiga sakerna som jag vet ska hända. Jag bara säger att de finns jobb som jag fortsätter med och då får väl alla tro att de bara är det gamla vanliga. För de verkar som om de ändå tycker de är hemskt nog. Då får det räcka så...De där typerna som försöker lösa och fixa ihop en plan B vet om allt såklart. Det är ju dom som ordnar med plan A också och jag försöker att lita på dom. De vet alla galenskaper och även om dom inte gillar det så skäller dom då inte på mig. Fast de säger att de inte gillar att jag utsätter mig, men att vi fortfarande kör på plan A så länge jag orkar. Så jag försöker att orka...

måndag 2 november 2009

virrhöne jag..

Oj oj nu har jag varit och tränat..hade glömt bort att det var måndag i dag och stressade på med allt annat när jag några minuter innan kom på att de var dags att springa hemifrån och till träningen. Jag hann precis i tid fast jag kände mig som ett litet troll med håret på ända och huvudet fullt av helt andra tankar. Jag har ju som inte lyckats packa klart och så ännu utan hade tänkt göra det i stället. Sen är det så att jag är borta fram tills på fredagkväll och direkt på måndag morgon måste jag och barnen i väg. Så jag måste packa klart de också. Så att jag inte behöver fixa med det direkt jag kommer hem och är trött och slut...Så just nu står det väskor och påsar överallt. Fast de ordnar sig nog, de brukar ju göra det på något sätt...Hoppas jag i alla fall...

Idag är det bråttom

Total stress redan fast det bara är morgon. Nu är det dags att sätta fart så jag hinner bli klart med allt innan jag far i morgonbitti och jag kan säga att det är miljoner grejor som måste hinna göras. Hur ska jag hinna och varför har jag inte börjat tidigare? Snart får jag då hit besök som behöver lite hjälp med lite saker och jag har precis kört sonen och en kompis till honom på gymnasieskole information. Häller i mig kaffe så jag ska vakna ordentligt och sen snabbröja här hemma.

Stillastånde svartängel

Jag mår skit, urdåligt och jag är ett jäkla vrak...som inget orkar just nu.
Vad är det för vits med någonting, när jag ändå bara ingenting är.
Jag hatar att inget vara och jag avskyr att ingenting orka, men just nu är de så allt är.
Därför är jag usel på att skriva i den här fåniga bloggen också...och jag kommer ingen vart med mitt liv heller så det blir bara massa deprimerad dynga som jag petar ner. Jag vill kunna skriva glada och roliga saker också, men just nu känns det inte som om det finns något sådant..Inte när de gäller mitt hemliga horliv i alla fall. I de andra finns det hela tiden små glada stunder med barnen eller med vänner...givetvis..och det är tur för mig i alla fall för annars hade jag väl förlorat förståndet för länge sedan och hängt i en galge i skogen eller något annat knasigt..
Nu står jag i stället och stampar som ett frustrerat troll och tar mig vare sig framåt eller bakåt..och jag har inte tid med det...jag vill få ordning på allt nu..helst i går och jag har inget tålamod med nederlag skapade av mig eller andra..

fredag 30 oktober 2009

Trött och slut

Jag är helt slut och färdig. Har inte mycket energi över just nu. Nästa vecka åker jag igen till sthlm och jag har inte ordnat för något av de praktiska ännu förutom var jag ska bo och sånt. Jag har inte börjat att tvätta och mitt hem ser mer och mer ut som skräp. Jag är alltid en mycket rörig person när det gäller att hålla städat, men just nu börjar de likna kaos. Inte hjälper det mycket att barnen har lov och vissa dagar har de flyttat in en hel hög med andras barn här som skapar tvätt och disk i massor. De är fina, men rätt jobbiga också. Om några dagar sticker min pappa till främmande land för ett snabbt biståndsprojekt och jag hade nog velat följa med honom, bara för att få komma bort och få vara där det är varmt och skönt. Dessutom behöver jag få tänka på annat en liten stund. Fast de är försent att ordna, men jag vill..

måndag 26 oktober 2009

Ny vecka

Den här veckan har barnen lov och jag ska inte åka till sthlm förrän nästa vecka. Jag ska försöka passa på att ta hand om kidsen och fixa ordning med allt annat. Det är många veckor som jag har varit borta och det gör att flera saker hamnar åt sidan. Det är inte bra, för jag behöver verkligen inte mer stress. Jag har nu tackat nej till två olika vanliga jobb, både för att dom var så långt borta och för att jag verkligen inte orkar med de just nu. Ändå känns det som skit eftersom jag också vill ha dem. Fast jag känner att jag inte passar att arbeta med människor just nu, jag borde först ta hand om mig själv innan jag ska hjälpa andra. På nått sätt känns de som om jag är bra på två saker här i livet, att vara en hora och mitt vanliga yrke. När jag nu tar bort båda grejorna så har jag som inget kvar att vara bra på. Tidigare har jag haft antingen mina studier eller ett vanlig jobb också och det har hjälpt mig att hålla mig flytande och behålla förståndet på något sätt. Jag har kunnat fokusera på annat ibland och just nu känns de som om jag saknar det otroligt mycket. Behöver den typen av bekräftelse också. Fast en sak i taget och när jag har tagit mig ur den här idiotsituationen jag har försatt mig i så kanske jag kan koncentrera mig bättre på allt vanligt och kanske bli ännu bättre på de vanliga. Hoppas jag i alla fall.

söndag 25 oktober 2009

Söndag

Det gick mycket dåligt med min klänningsjakt igår, hittade ingenting...inte ens någonting nästan användbart..så nu börjar jag närma mig kris. Idag kommer sonen hem efter att ha varit borta i helgen och han sitter och skriver miljoner sms till mig så jag antar att han har haft de rätt tråkigt när han varit borta. Sen ska jag sätta honom i jobb..möblera om jobb..misstänker att han inte kommer att bli jätteglad, men jag behöver hans hjälp så jag inte dräper mig själv av att flytta om möbler...

lördag 24 oktober 2009

Lördag och klänningsköp

Nu ut på klädjakt..måste hitta något idag annars börjar det krisa sig:-))
Sovit som en kratta med flock kacklande småtjejer i hela huset. Vet inte riktigt hur dom har lyckats få plats att sova i dotterns rum, men jag upptäckte i morse att lyckats sno sonens säng och bära in den i hennes rum. Så vitt jag vet så står det nu tre sängar där och några luftmadrasser. Gissa vilka som ska få städa idag:-))) Ha en bra dag allihopa

torsdag 22 oktober 2009

Slöarkväll

Just nu slöar jag i massor..den här veckan har det annars varit fullt upp med massa praktiska saker..Och jag har hunnit med yoga och vattengympa så jag börjar känna mig lite hurtig..jag som är en riktig latmask:-) Utvecklingssamtal för sonen och i morgon för dottern har jag avklarat också. Bestämt mig för att nästa vända i sthlm ska jag bo på ett annat ställe än där jag har bott tidigare. Jag vill ha de lite mer trivsamt för mig..men fortfarande centralt. Ska vara där en dag längre också nästa gång när jag ändå far dit. Det jobbigaste är att vara utan barnen för jag är egentligen inte van vid det. Jag vill ha dom hos mig hela tiden, men ändå vet jag att de har det bra där de är. De är säkert nyttigt för oss alla att pausa lite i från varandra litegrann ibland också, även om de inte är så roligt...Tur jag ska vara hemma med dom under lovet i alla fall.

Godmorgon

Idag har jag möte med min hjärnskrynklare och jag hoppas att hon kan hjälpa mig att reda ut något av mina beslut jag måste ta. Jag själv vet ungefär hur jag vill ha det, men jag måste nog ha lite hjälp att se till att allt funkar så också..
Nästa vecka har barnen lov och ingen av dem vill spendera det med mig. Jag frågade dem om de var något särskilt de ville göra. Dottern tyckte att vi skulle åka utomlands och ta med oss någon av hennes kompisar. Om inte de gick att ordna ville hon vara hemma och vila. Det innebär nog att jag ska ha huset fullt av hennes kompisar som både ska sova, äta och stöka till här. Sonen ville åka bort och hälsa på en av hans vänner i några dagar. Sen ville han också vara hemma. Jag som tyckte att vi kunde göra lite små utflykter...typ äventyrsbad och sånt, men det ville inte dom såvida vi inte tog med oss några extra barn.

måndag 19 oktober 2009

Under veckan

En uppgift som jag fick på de där stället jag var på var att lista de tio värsta sexhändelserna i mitt liv. Jag skulle göra den till dagen efter och jag vandrade iväg till de stället där jag bodde. De fönsterlösa rummet i närheten. Jag köpte med mig lite mat och satte mig i mitt rum och försökte skriva. Hur jag än gjorde så var de stopp i mitt huvud. Jag började skriva med målade sedan över allt. Jag skrev några ord här och där och tillslut hade jag fått i hop tio värsta gånger. Kanske inte egentligen de absolut värsta, men ändå de jag själv just då kände att ha kunnat vara det. Jag började med den första. Inte för att den egentligen idag känns så jobbig vare sig fysiskt eller psykiskt utan för att det var den första. Utan den så skulle kanske inte allt annat vara som det är idag. Sen hoppade jag över några år och tog nästa. Fick ihop ända fram tills nutid. Helt olika typer av händelser tänkte jag då. För att de skulle förstå ungefär på vilka vis det har varit. Att alla har sett relativt olika ut. Sen somnade jag och var totalt utmattad. Vaknade en liten stund senare och den enda tanken jag hade i huvudet var att jag skulle vara tyst. Sen fortsatte de hela natten. Jag somnade och vaknade med samma tanke hela tiden. Antar att de är för att jag började känna känslan av att bli plågade samtidigt som jag hörde orden att jag skulle vara tyst. Jag minns det så väl, trots att de är så länge sedan. Var tyst svartängel, säg inte ett ord. Klaga inte, finns inte och syns inte. Jag behövde aldrig redovisa den uppgiften dagen efter, men den ligger i min väska och gömmer sig. För varje liten grej jag tar fram så plågas jag fruktansvärt mycket just nu. Jag kan inte stänga av. Det värsta är nog att vara själv med plågan och att inte kunna dela med mig av känslan. Nu några dagar senare slår det mig att alla grejor jag skrev upp på listan var saker där jag hade försökt säga stopp. Kanske det var därför jag tyckte att dom var värst. För att jag på ett sätt eller annat försökt protestera eller få ett slut på det hela, men ingen lyssnade eller ville lyda mig. För jag har gjort både ondare och plågsammare saker egentligen. Fast då har jag inte orkat protestera utan gjort de dom velat bara för att slippa att dom ska bli arga och ändå göra samma saker som jag försökt slippa.

Röriga skallen

Det känns som en enda soppa just nu i min skalle. Det kryllar av människor som alla säger att dom vill mig väl men jag vet inte längre vem jag ska tro på och vem jag ska lyssna på. Jag har lyssnat på att de behövs människor omkring som vet så att jag ska ha någon nära utifall att jag ska krisa. Jag har inga som helst planer på att börja krisa, men jag lyssnar i alla fall. Det som blir problem är att alla verkar prata med varandra. Eller kanske inte alla, men många verkar göra det. Alla verkar ha en egen plan om hur allt ska gå till. Alla verkar oroliga och bekymrade. Jag själv har inte en aning om vems idé som är den bästa längre. Ska jag fortsätta tills vidare och hoppas på att det snart ska sluta eller ska jag kasta mig in i ett snabbt avslut. Står jag verkligen ut att fortsätta även om de kanske bara är för en kort period? Står jag verkligen ut att vara tvungen att vara rädd och gömma mig? Byta liv för mig och mina barn? Är de verkligen värt det? Var är min botten egentligen? Följ planen säger någon, du har en bra plan och det är stora chanser att du får ett bra avslut då. Nästa säger att jag inte kan ändra på mitt beteende om jag inte kastar mig ut i den stora rädslan nu direkt. En tredje säger att dom andra två har fel och att jag ska prova på något annat. En fjärde säger att jag tar livsfarliga risker varje sekund och att jag borde ta en paus. Flera påtalar hur dåligt dom mår av att veta att jag är ute och riskerar mitt liv hela tiden. Själv tänker jag att nu har jag påbörjat något och måste avsluta det som jag bestämde från början. Fast jag börjar bli rädd för den där krisen dom pratar om som ska komma snart. Jag vill inte ha den. Så jag lyssnar på alla och tänker på det de säger. Fast vad jag ska bestämma har jag inte en aning om. Bara att de är rörigt just nu.

måndag 12 oktober 2009

Jag rasar långt ner i helvetet

Jag börjar braka ordentligt nu. Får svårt att hålla ihop och organisera ihop min värld. Jag har till och med börjat få ihop med horliv med det vanliga livet så där att jag inte riktigt vet vilket liv som är vilket. Det värsta är nog också att svartängelhoran börjat ha övertaget och den vanliga jag försvinner mer och mer. Antagligen är det för att den delen har mest uppmärksamhet i mitt liv just nu. Jag jobbar med de bitarna hos mig själv för att förändra samtidigt som jag för massor med jobb. Mina ägare uppskattar inte riktigt min frånvaro när jag åker på behandlingar och för att de inte ska förstå vad jag håller på att göra så måste jag ge dem mer tid än någonsin. Både till dem personligen men även till kunder som hopar sig de veckar jag är hemma. Samtidigt så har jag miljoner möten av olika det slag av personer som vill mig väl och som försöker hjälpa. De uttrycker en oro över mitt mående och de pratar om situationen är allvarlig. Ändå vet de inte ens en bråkdel av det jag gör. De har sina aningar, men eftersom jag hitils vägrat prata detaljer så är det nog inte någon som verkligen vet. I morse fick jag höra av fyra personer att något måste göras, att det är farligt och allvarligt. Som om jag inte vet det, men jag tar inte till mig det. Jag vet det, men jag orkar inte höra på det. Blir som så påtagligt då och betydligt enklare att bara förklara bort med att jag är van och allt det där. Vad ska jag ta mig till? När det blir så här får jag bara massa flykänslor. Att rymma, sticka, dra och gömma mig någonstans där jag kan få vara ifred och tänka. Där inte alla pratar förbi mig eller ens uppmärksammar mig. För just nu så känns det som om jag inte vill finnas i någons synfält utan bara kunna gömma undan mig från vakande ögon. Då menar jag egentligen också att jag vill inte bara vara ifred från de som äger mig utan även från de som säger att de vill mig väl. För de olika personerna pratar helt olika språk och jag sitter i mitten och fattar inget. Jag går från ägare direkt till orosmöten, vidare till kunder och sen hem en vända. Pausar en kvart och sen tillbaka till en annan ägare och så fortsätter det. Samtidigt piper mina telefoner konstant och alla vill mig någonting. Jag hinner inte andas. Jag har också mina två barn som behöver mig och som jag behöver. Vill känna att jag kan ta hand om dem och ge dem den tid som de är van vid. Min närvaro, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Just nu finns jag inte på något sätt. Fast det ordnar sig väl. Det gör de ju alltid på något sätt...

Usch

I morgon är det dags igen att åka till shlm och ny behandlingsvecka. Som om jag ska orka med det igen. Jag hinner inte ens hem och landa, känns det som i alla fall. Mitt hem verkar förfalla och jag har inte tid att andas. Fast om en liten stund ska jag iväg på yoga och träna igen. Förra gången fick jag hemst ont i nacken och axlarna efteråt, men den här gången ska jag vara lite mer försiktig och inte försöka kika så mycket hit och dit. Vitsen är väl att koncentrera sig på att göra rätt i stället för att titta om det ser rätt ut. Sen måste jag nog börja packa igen för ny resa. Tur att det inte behövs så mycket mer än kläder. En uppgift har jag att arbeta på som behandlingstället har gett mig och som jag inte har gjort klart ännu. Jag har haft så mycket möten och träffar att hälften hade varit nog. Jag är trött, jag vill vila och jag orkar inte så mycket mera nu tror jag.

Trött

Just nu har jag svårt att hantera allt. Har nyss haft ett möte där alla förklarat sin oro för mig. Om hur jag mår och hur jag kommer att må. Alla verkar vara överens om att jag inte riktigt mår bra just nu och att det måste finnas ett sätt hur jag ska kunna bryta utan att samtidigt ställa till med för mycket oreda. Att min situation är ohållbar och att något måste göras så fort som möjligt. Ändå vet dom inte mycket alls. Nästan ingenting egentligen. Nya människor dyker upp och alla vill veta och alla vill veta massa fakta. Jag själv håller på att bli galen av allt prat. Alla nya teorier och modeller. Vad behöver jag frågar dom och jag svarar jag vet inte. Vad finns det och hur brukar man göra? Ingen kan svara på vad som kan finnas utan de ska kollas upp och utredas och sen ansökas om. Om de inte vet vad som finns, hur ska jag då kunna veta vad jag ska be om? Det enda jag vill är att få bli fri, få kunna leva så vanligt som möjligt. Fast jag vet inte riktigt hur man gör det och vad jag måste göra för att få göra det. Är det så mycket begärt? Att kunna få bestämma över sig själv? Jag trivs inte med att vara ägd och kontrollerad. Det är för jobbigt och det tar för ont. Vill inte behöva bli mosad varje gång jag går ut genom dörren och jag vill inte vara totalt styrd. Jag förstår inte heller vad det är som gör att en del människor lockas så mycket av att kontrollera en annan person. Jag förstår att de tjänar pengar på det, men ändå. Är det verkligen så viktigt? Kan de inte tjäna pengar på någon annan i stället för mig då? För jag vill ju inte...

tisdag 6 oktober 2009

Kanske

Jag har i går suttit och skrivit ner hur jag vill ha det. Vad de är jag behöver och på vilket sätt. Bara korta fakta och inget annat. Inte hur jag egentligen känner det eller hur jag mår. Bara på några rader om hur jag lever och vad jag har gjort för att förändra hitils. Det jag ska använda det till är att försöka få mer hjälp än det som finns just nu. Inte för att jag tror att det kommer att hjälpa, utan mer för att åtminstone få ur mig det och sen kunna utesluta tanken på att det kanske finns någon som jag har missat. Egentligen är det väl tänkt att jag ska kunna säga allt de högt till de personer som behöver få veta, men jag är inte säker på om det är något som jag fixar i praktiken. I stället har jag det här med mig som nödfallsutväg. Att om jag blir tyst och inte klarar av att prata så finns det redan klart nedskrivet på ett papper, eller tre.

måndag 5 oktober 2009

Måndag...

Ikväll ska jag börja yoga, jag kommer nog att dö. Jag är klumpig som en elfant och ovig som en stel knölval. Fast kul ska de bli och jag har förstått att hon som har den kan anpassa vissa rörelser så att dom blir lite lättare. Reumatiker som man är så är ju vissa saker lite mer besvärliga än andra men det ska nog ordna sig. I morse hade min dotter tandläkartid innan mina ögon ville öppna sig. Tur att de var hon och inte jag. För nu kunde jag sitta på en stol och vara halvdöd medans hon tittade att allt var ok. Som tur är så sköter hon sina tänder så vi fick fort fara hem och jag kunde hälla i mig några muggar kaffe och nu känns de som vilken annan måndag som helst.

söndag 4 oktober 2009

också rätt bra

Ändå har jag det rätt bra ibland....allt är inte bara skit...det finns också en del som är hyfsat..och jag har världens bästa barn...ville bara säga det:-))

Ändra sig själv...

Det är svårt att ändra gamla mönster, upplärda och styrda mönster. Ändå är de ett måste. För om jag fortsätter som jag gör nu så dör jag snart. Stupar innan jag hinner fram till målet. Att få bli fri. Jag kan väl ändå inte utsätta mig för det eller?
Som de är nu så är mitt största mål att få bli det, verkligen fri. Att själv få bestämma över mig själv och mitt liv. Det som måste förändras förutom mig själv är att jag släpps lös, att de låter mig gå. Eller kanske det är så att jag måste se till att det händer också. Att jag gör mitt bästa oavsett vad som händer och sker. Även om det innebär att lämna ut andra människor. Eller att de innebär att både jag och mina barn måste flytta. Gömma oss och börja ett annat liv någon annanstans. Oavsett om jag vill det eller inte. Även om det innebär att jag måste berätta för mina barn om varför vi måste göra så. Jag vill inte det. Det känns ändå inte som ett alternativ ännu och jag försöker hitta andra vägar, enklare och smidigare. Fast då innebär de att jag inte har så många andra val än att fortsätta att stå ut ett litet tag tidigare. Det jag kan göra under tiden är att försöka ändra på mitt synsätt. Försöka förändra mig själv så mycket att jag inte faller tillbaka när jag blivit fri. För den risken finns och den är stor. Har jag fått höra i alla fall. Fast de är jobbigt att fortsätta nu när jag har börjat ändra på mitt tankesätt, de tar på krafterna betydligt mer än tidigare.

Godmorgon

Idag känns de lite bättre förutom att de öser ner regn här. Fast då har jag något att skylla på när jag vill vara hemma och lata mig i stället för att ränna ute. Dessutom pratas de om halka på vägarna, något som jag inte alls gillar..
Det räcker ibland att man sover bort några timmar av oro så försvinner de värsta. Även om en hel del är kvar i min skalle. Jag tänker och försöker resonera med mig själv om vad som är bäst att göra. Många grejor går emot varandra i hur jag lever just nu, men jag har inte så stora val. Måste stå ut ett tag till med allt dubbelt. Det borde inte vara svårt med tanke på hur länge jag har fixat allt de andra. Ändå så lever jag i en känslokarusell just nu där allt pendlar från kolsvart död till någon grönaktig mellanplats där de växer några maskrosor...typ

lördag 3 oktober 2009

En smutsig liten svartängel

Jag tror att det är lättare att inte bygga upp massa hopp och framtidstro för om jag gör det så blir det jobbigare när allt skiter sig. Om jag i stället fortsätter att tro att mitt liv ska vara så här, blir jag mindre besviken varje gång jag måste ut och göra något. Just nu känns de som om jag inte har några chanser till något annat. Även om de på behandlingen pratade hopp och allt sånt så är de nog inte något som gäller för mig. De bara tror det. För att de måste tro det. Alla människor har sina öden och de här kanske är mitt. Det är de antagligen, för annars hade de nog funnits ett annat alternativ någonstans på vägen. Eller kanske åtminstone någon öppning för länge sedan som jag kunnat smita in i. Det kanske bara är så att jag måste vänja mig igen vid att vara nöjd med de jag har och inte hålla på att önska de jag inte kan få. Även om de enda jag egentligen vill är att vara fri, inte vara ägd och styrd av andra. Att själv kunna få bestämma var, när och hur jag ska ha sex. Med vem och hur ofta. Fast de är en omöjlighet, för jag är skapad för de här tror jag. Det är nog min lott i livet. Annars skulle jag aldrig ha hamnat i det. Egentligen skulle jag nog trivas rätt bra som en eremit i skogen. En sån som aldrig behöver träffa andra människor, prata med någon eller inte behöva ha sex med några människor alls. Jag skulle nog gilla att ha de så. Då behöver jag inte lita på någon heller, inte hoppas på att andra ska hjälpa mig. För jag har som insett att själv klarar jag inte av de här helt och hållet ensam. De personer som vet om hur jag lever och som säger sig bry sig är ju egentligen inga riktiga människor. Eller det är de ju förstås, men de får betalt för att säga så. Det är deras jobb och i verkliga livet så skiter de nog fullständigt i hur de är för mig. Kanske de är så, jag vet inte. Ibland känns de så i alla fall. Som att de som är mina vänner eller min familj skulle vända sig i från mig om de visste. De andra skulle göra det när pengarna tog slut och ingen längre kunde betala för att de skulle bry sig. Vad betyder det då egentligen? Jo, för mig i alla fall så visar de på att jag ingenting är..Förutom en äcklig liten skit..ful, fet och jävlig..och som inte borde få finnas...egentligen..

Skitliv

Jag tror att allt har varit för mycket just nu och jag faller i humöret och i tanken igen. Jag känner mig mest som skit och till besvär. Som om jag ändå kommer att dö. Det känns så just nu, typ meningslöst och bara idiotiskt att jag ens försöker. Jag kommer ändå inte att klara av det utan jag kommer att falla tillbaka oavsett vad jag än hittar på. Det kan finnas all världens olika behandlingar och terapier för att försöka hålla mig borta, men fakta är nog ändå att jag bara är en skitsak som ändå inte förtjänar så mycket mer än just de som är i mitt liv just nu. Varför försöker jag ens inbilla mig massa dumt hopp och tilltro till att livet kan bli enklare. Alla får de dom förtjänar och jag har antagligen gjort något gräsligt i ett tidigare liv eller så...eller så har jag de i det här livet..eller så är jag bara gnällig och fånig som klagar över sånt som ändå alla andra människor klarar av utan problem...

Slött

Jag slöar i soffan och tar det allmänt lugnt just nu. Sonen har en kompis hos sig och dottern är på vift sedan länge tillbaka. Skönt att allt är som de ska och att jag kan vara hemma ett tag igen. Försöker passa på att bara få vara så länge jag kan. Tyvär ringde en av mina vänner igår kväll när jag precis kommit hem och berättade att hennes pappa hade dött under veckan. Hon hade försökt få tag på mig i flera dagar utan att lyckas. Hon hade varit här i stan hela tiden jag hade varit borta och idag åker hon hem igen efter att ha planerat in pappans begravning. Ibland blir man påmind om hur kort livet kan vara. Att man kanske måste försöka ta tillvara på de stunder som finns här i livet. För på några sekunder kan allt bara ändras.

Hemma en vecka igen

Jag är hemma igen efter den andra veckan och jag är mer förvirrad än någonsin...så känns det i alla fall. Jag vet inte längre vad jag ska tänka eller känna. Eller om jag ens känner någonting alls. Jag kanske bara är ett känslolöst vrak som inte egentligen finns utan bara är ett ufo eller någonting sådant. Ett spöke kanske. Fast de är skönt att vara hemma och få vara med mina barn litegrann också. Om en liten stund har kanske alla nya tankar börjat landa och jag kan tänka klart igen. Det är så mycket olika som måste sorteras in i facken i hjärnan. Fast hyfsat bra mår jag nog ändå

måndag 28 september 2009

Lugn helg..

Har i helgen hunnit med äventyrsbad med familjen, simmat och varit ute och ätit på restaurang...har gjort lite dumheter också..
Idag fyller sonen femton år och jag är glad...så fin han är:-)
Har för en stund sedan sjungit för honom och gett presenter och kramats och nu är han på skolan. Måste fara och handla, röja upp lite här och packa lite. För i morgon åker jag ju igen till behandlingen. Är mindre rädd den här gången..

fredag 25 september 2009

Godmorgon fredag

Det blev bestämt att jag ska vara nere i sthlm ganska tätt under några gånger, för att jag ska kunna lättare sluta. För om jag inte finns tillgänglig här för kunder så kanske de tappar intresset av mig. Eller kanske inte riktigt därför, men för mig känns de ändå som en orsak. Egentligen handlar det nog mer om att jag pratar och ska fortsätta att prata. Att jag inte ska tystna direkt. Jag kämpade som ett djur för att säga så mycket jag bara orkade och att vara så ärlig som möjligt. Skitjobbigt, men ändå ganska skönt. Kan vara bra att göra annat också. Jag flyger också ner lite tidigare på dagen så att jag har tid att kika lite i affärer. Så om någon har bra tips på var man kan hitta lite finare långklänningar så pip till. För jag har lite kris på den fronten. Inte för dyr heller eftersom jag börjar ha lite ont om pengar. En nära anhörig till mig har för ett tag sedan disputerat och nu är det dax för den årliga festen för alla disputerade vid det universitetet och det krävdes långklänning. Sånna äger inte jag speciellt många av, dels för att jag inte brukar gilla att delta i sånt, men också för att jag mäter knappt en och en halvmeter över världen och långklänningar brukar se ut som skräp på mig. Dom är inte riktigt sydda för minimänniskor. Så tips tas gärna emot..

torsdag 24 september 2009

En liten början

Under behandlingsveckan fick jag ett annat perspektiv på saker och ting. Inte bara hur galet jag lever utan även hur viktigt det är att jag gör någonting åt det. Inte blunda och fega ur utan att försöka ordna och ta mig ur min situation. Det lät så mycket enklare när jag var där än när jag kom hem. Ändå så försöker jag så gott jag kan. Det som händer är att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag skapar mig själv illusioner och fantasivärldar om underbara saker som trygghet och lugn. Sen kommer jag hem och upptäcker att det inte är så lätt som de lät. Jag börjar prata lite svårt, tvingar mig själv heter det kanske. För jag vet att det går inte att vara tyst, men jag är så van att vara det. Bloggen är ett sätt för mig att träna på att försöka ge uttryck för hur saker är, men man måste också prata. Tidigare har jag vare sig pratat eller skrivit utan bara gjort allt jag kunnat för att förtränga och dölja. Så jag har kämpat för att prata och jag kämpar för att inte hamna i tystnaden igen. Fast de är inte lätt. I helgen ska jag försöka njuta av mina barn för nästa vecka åker jag igen. Tillbaka till shlm och vandrarhem. Fast den här gången ska jag försöka att sysselsätta mig lite på kvällarna. Något som jag inte gjorde sist. Fast att sitta själv och stänga in sig är inte heller bra.

lördag 19 september 2009

God morgon

Jag antar att jag borde berätta om min vecka, fast ärligt så vet jag inte vad jag ska börja med att berätta. Det rör sig så mycket i huvudet att det känns inte riktigt som om jag har landat ännu. Det har i alla fall varit en bra vecka på många sätt och en hemsk vecka på många sätt. Jag har pendlat mellan hopp, skräck, panik och tilltro på en och samma gång. Hur man nu kan göra det. Så jag tror att jag väntar ett litet tag innan jag försöker berätta hur jag har upplevt allting...

fredag 18 september 2009

Hemma igen

Nu har jag återvänt till mitt sköna hem igen..men är väldigt trött så jag ska nog gå och sova strax...så därför berättar jag mer i morgon...sov gott så länge

tisdag 15 september 2009

Trött men glad

Som vanligt är jag livrädd. Idag ska jag åka och nu har jag ringt och bett om skjuts till flyget. Tänker inte ta någon buss. Det låter livsfarligt och hur jobbigt som helst. Inte kan jag ta min egen bil heller för det kostar massor att låta den stå där i flera dagar. Försöker också få tag på en kompis som kan möta mig i sthlm och dricka lite kaffe med mig så jag hinner lugna mina nerver innan jag far vidare. Det här är lite panikartad stress jag har. Antagligen kommer jag att stå paralyserad blick stilla hela dagen. Hittar inte mina kläder heller, jag bara står och tittar och fattar inte riktigt vad jag ska stoppa ner i min väska. Allting bara försvinner och gömmer sig för mig. Ändå är jag rätt glad också idag. Jag har fått min chans att få ordning på saker och ting. Inte bara med behandlingen utan med massor med stöd och hjälp av kunnig personer. Så jag måste bara ta den här chansen och försöka, allt jag bara kan. Det finns lite hopp någonstans undangömt i den här svartängeln också. Kanske bara lite, men det finns någonstans...

måndag 14 september 2009

Handlingsförlamad

Jag sitter här fastklistad vid datorn och kommer mig inte för att göra någonting alls idag. Hade behövt ut och handla några grejor och jag hade behövt packa ner min saker i en liten väska. Ändå tar jag mig inte upp ur soffan. Jag är livrädd och förvirrad. Koncentrera sig på något finns inte längre i min värld. Det kan ju vara en idé att ha med sig i alla fall lite kläder och tvättat har jag gjort i helgen så nu behöver kläderna bara hamna väskan. Hur svårt ska det vara egentligen? Det här går åt skogen. Usch och fy och blä. Jag vill inte åka iväg, jag vill stanna hemma. Fast jag behöver åka och jag borde fara. Så jag gör väl det också...bara jag nu får lite energi i kroppen...

Rädd som fasen

Uj, i morgon åker jag ju...hjälp...nu blev jag rädd igen...farligt, jobbigt, och läskigt...tänk om jag inte klarar av det och sitter i sthlm och gråter i flera dagar alldeles själv...huuu...skitskraj och fasa...och dessutom har jag bestämt mig att lämna datorn hemma så jag inte ställer till med något galet när jag är där....men usch så nervös jag är nu..

Klantiga jag...

Jag har klantar mig rejält den sista tiden med kunder och jag antar att snart blir de konsekvenser av det hela..och det vill jag inte!!
Nu har det hänt två gånger att jag helt plötsligt börjar tjuta hos en kund och det är inte speciellt bra. Båda gångerna har tårarna bara runnit i ansiktet på mig och jag har inte kunnat sluta. Inga farliga eller speciellt jobbiga kunder, så det handlar inte om det. Utan att jag har fått något fel av något slag som gör att det bara händer. Okontrollerbart på något sätt. Under hela tiden de har hållit på med mig så har jag tjutit som en fåntratt. Ingen av de kunderna har blivit arga på mig och båda har lovat att inte upplysa mig ägare om saken, men jag är ändå rädd att det ska komma fram.

söndag 13 september 2009

Det är tröttsamt att vara jag

Jag måste säga att mycket har blivit lugnare nu när alla semstrar är över och vardagen har kommit tillbaka. Kunderna är inte lika många igen och jag har tid att andas ut ibland. Fast helgerna är rätt mycket skit och jobbiga. Jag önskar att jag också kunde få andras ut ibland och bara få vara. Ju äldre barnen blir desto värre blir det med min sömn. Tidigare var jag alltid tvungen att hitta någon som kunde passa barnen när jag for ut på jobb, men nu när de är stora så kan jag lämna dom hemma. Det gör att snart kommer min bubbla att rasa. För hur mycket jag än tror att de går att dölja så lär de snart fundera på vart jag tar vägen hela tiden. Ibland kommer jag hem och känner mig som en död sill. Kanske jag inte alltid lyckas att dölja det för dem även om jag försöker. Dessutom så hinner jag inte pausa längre mellan kunderna, för jag måste ta hand om barn, mat och allt annat. Sömn på helgerna är inte riktigt något som finns, för kvällar och nätter måste jag oftast ut och dagarna behöver barnen mig. En del kunder också då med. Jag orkar inte med det här. Den här helgen har varit tung, både när de gäller kunder och barn. Är inte heller helt ok efter förra helgens vansinne och det känns gräsligt jobbigt att fortsätta utsätta mig för mer innan jag är återställd. Nu har jag i alla fall en hel vecka utan kunder. För nu är det inte länge innan jag åker på min behandling...jag både fasar och längtar.

lördag 12 september 2009

Veckan som kommer

På tisdag eftermiddag tar jag flyget till sthlm och påbörjar min behandling. Bara några dagar, men ändå. Sen ska jag jobba med frågor och annat när jag kommer hem igen. Fast de bara är några dagar som jag ska vara borta så är jag livrädd och ganska nervös. Jag är inte bara rädd för vad som kommer att hända under själva vården, utan jag är också ganska skraj över att jag ska bo själv, vara ensam på eftermiddagar och kvällar. Att jag ska sitta där och vara ufrledsen och skraj över allt som hänt under dagen. Eftersom jag inte kan förklara för mina vänner riktigt vad jag ska i väg och göra så har jag inte någon av de jag känner där som jag kan be att få träffa. För om det är så att jag är helt upp och nervänd så finns ju risken att jag panikar och börjar prata med fel människa. Så jag får passa mig en aning. Jag har sagt till några att jag ska dit, men att jag ska fara och ta det lugnt och vila mig lite och sånt förstår dom såklart, men det gör ju att jag måste försöka se utvilad ut när jag kommer hem igen. Så jag får nog glatt försöka klara av att vara själv och hitta på någon att göra på kvällarna där. Hur svårt ska det vara...

tisdag 8 september 2009

jaha

En vecka kvar nu tills behandlingen...och jag är rädd så förskräckligt..men det ska nog ordna sig. Fast huu så gräsligt hemskt det ska vara...och förfärligt jobbigt också. Hur ska jag klara av det?
Tycker att de är ganska många grejor nu omkring mig och jag har rätt svårt att orka ta hand om någonting. Fast jag försöker och jag lyckas ändå att hålla humöret uppe rätt bra. Har dock tackat nej till jobbet nu...och idag har jag fått en kallelse till en ny läkartid. Den här gången hos reumatolgen och ironiskt nog dagen efter tiden hos neurolgen. Det tar nämligen ca två timmar en väg att ta sig till båda dessa läkare eftersom dom inte finns på sjukhuset vi har här. Så om jag inte avbokar neurologen så har jag rätt mycket tid att resa de där dagarna...kul värre..

måndag 7 september 2009

Hjärnsläpp

Jag är ett nervvrak just nu och håller på rasa känns det som. Jag kan inte riktigt tänka klart och jag är så förvirrad en svartängel bara kan bli. Det är för mycket som snurrar omkring mig just nu och jag är i total ovisshet vilket bara gör mig mer och mer orolig. Tiliten till andra håller på att försvinna och jag mitt kontrollbehov bara ökar. Jag vet att jag måste försöka lita hela tiden på andra, men hur lätt är det när andra sviker då? Det är också rätt fånigt att prata om kontrollbehov när jag egentligen inte har någon kontroll alls. Jag är rätt maktlös egentligen. Fast de erkänner jag inte så lätt. Det handlar inte om att jag vill kunna veta exakt allt, men jag vill inte heller att alla andra ska kunna trampa på mig hela tiden. Eller att allt ska stressas fram. Jag behöver tid på mig att hinna andas och smälta det som händer och sker omkring mig. Att jag inte kan kontrollera de mina ägare gör och bestämmer åt mig, det är en sak. Det är jag mer van vid. Fast de tar på att jobba och sköta de grejorna betydligt mer just nu, för jag är mer medveten om att de kanske finns hjälp och att det kanske finns ett slut.

söndag 6 september 2009

Ja ja det ordnar sig nog...

Jag har varit rätt usel på att skriva här ett tag, men de är antagligen för att jag har de rätt uselt också...och inte kan formulera orden längre. Känner mig som ett vrak mest hela tiden och allt pendlar upp och ner i en salig röra.

Rädd är precis det jag är och numera dessutom rädd för allting. I varje liten sak ser jag faror och skräck. Vilket gör att jag oroar mig konstant över någonting. Just nu har jag skitpanik över att jag snart ska ha flera dagars behandling. Det är nog bland den värsta skräcken jag har...för jag ska vara borta i fyra dagar, inte bo på behandlingsstället eftersom dom inte har något boende. I stället ska jag bo för mig själv i närheten och klara av att ta mig dit första morgonen. Utan att få panik och dö på vägen. Jag är ju redan panikslagen över det. Sen måste jag tacka nej till ett jobb i morgon eftersom jag inte känner mig mogen för att jobba med trotsiga tonåringar just nu. Inte riktigt läge för det när jag inte ens kan ta hand om mig själv.

I morgon ska jag ringa och avboka en läkartid som jag har fått kallelse till nu. En efterkontroll av de där som hände när jag låg inne ett tag och jag orkar verkligen inte med massa nya grejor nu. Så då avbokar jag i stället och säger att jag är frisk. Jag vet ju vad allt berodde på egentligen, så jag behöver inte undersökas mera...för jag vill inte att dom ska veta. Föräldrarmöte i dotterns klass är i veckan också..ett möte om umgänget med pappan är på G också...och så måste jag orka prata med de där hjälpande personerna också fast jag inte orkar med det. Jag är så rädd varje gång jag träffar dem att jag skakar som ett asplöv innan. Nästan lika skräckslagen som när jag möter mina ägare efter att misskött mig och ska få mina konsekvenser. Kanske inte riktigt lika rädd och kanske inte på samma sätt, men ändå rädd så förfärligt. Ja, ungefär så ser det ut för mig just nu...men så länge jag lever ska jag inte klaga...eller...

torsdag 3 september 2009

Rätt bra ändå

Jag mår egentligen lite bättre nu än vad jag gjort de senaste dagarna. Det är skönt att vardagen har börjat flyta på igen och jag har kommit igång med massa saker igen.
Om ett par veckor är de dags för helvetesbehandlingen och jag fasar en aning för den även om jag hoppas mycket på den. Jag kommer att vara livrädd och panikslagen, men fram tills dess försöker jag att inte tänka så mycket på det. Jag har som tillräckligt att oroa mig för nuet i stället. Även den här veckan har de varit lite kunder och jag har fått vila ganska så mycket, några stycken bara...någon mindre kul i och för sig, men de flesta har funkat rätt hyfsat ändå...fast kanske..om jag har tur så slipper jag det helt en dag...hoppas kan man ju alltid...

måndag 31 augusti 2009

Det vanliga också

Ibland glömmer jag nästan bort att jag har ett vanligt liv också. Det är precis det jag gjort nu. Missat att börja om att träna kom jag på att jag gjort. Det har ju startat om såklart, men jag har helt glömt bort det och har tydligen sommarlov fortfarande. Så nu i veckan ska jag ta itu med allt sånt igen. Idag har jag kommit i håg att handla, så att vi har mat i det här huset också. Hunnit med ett möte och försökt ta i tu med saker hemma. Får inte glömma bort vardagen mitt i allt kaos. Kanske de är tecken på att jag inte har gett upp, eller vad ska jag tro. Barnens alla aktiviteter är i startfälten och jag har fullt sjå att hålla reda på vilka dagar de har nu. Hade som precis lärt mig förra årets när de blev sommar och slut på allt. Måste också erkänna att just nu så är de lugnt på karlfronten, hyfsat i alla fall. Har inte haft så många kunder den senaste veckan, bara några stycken och det jätteskönt för mig. Fast jag antar att någon annan tjej har fullt upp vid det här laget. Jag slipper i alla fall och det är jag glad över.

lördag 29 augusti 2009

Prövat i alla fall

Jag gjorde ett försök till att ordna upp saker och ting i går. Det var jobbigt, men jag försökte i alla fall. Just nu är jag mest slutkörd. Det är så mycket i min hjärna som jag måste orka med att jag har lite svårt att bena ut i vilken ände jag ska börja. Fast de ordnar sig nog...de gör det alltid..på något sätt. Jag har i alla fall inte gett upp att hoppas, även om jag hoppas på ett annat sätt än förr. Jag inbillar mig att på något sätt så ska jag fixa det här, även om det är tungt.

fredag 28 augusti 2009

Hopp...

Jag är så rädd att jag börjar bli handlingsförlamad och paralyserad. Försöker hela tiden hålla mig vid att ha hopp, men det tar på så förbannat...min energi börjar ta slut och jag är rätt slut...men jag försöker och jag ska göra mitt bästa idag...men ändå...

måndag 24 augusti 2009

Sömnlöst

Efter en i stort sett sömnlös natt så har jag i alla fall slutat gråta och i stället så bara finns jag. Utan att orka tänka eller känna något Totalt känslomässigt slut, på ett sätt...på ett annat sätt totalt tvärtom. Jag vill inte vare sig känna hopp eller förtvivlan igen, bara ingenting. Ge mig inte mer hopp och tro för det känns inte på riktigt vill jag bara skrika till alla som försöker prata med mig. Det känns bara som en illusion och något som är på låtsas. Inte något som verkligen finns. Flera säger till mig att bara jag försöker så kommer allt bli bra, hur ska jag kunna veta det och hur kan jag veta vad bra är? Var ligger referensramen för något som är bra? Vad innebär det? Jag försöker hitta känslan av att duga, att vara ok eller att vara bekymmersfri. För om jag hittar den igen så kanske jag lättare kan förstå. Fast var fanns den? Är det så att om den har funnits hos mig en gång så kan jag ta fram den för att kunna relatera till det som kan vara? Eller är det också bara en fantasi?

söndag 23 augusti 2009

Olycklig och feg

Jag har brytit samman kan man kanske säga. Jag bara gråter utan att jag kan göra något åt det. Vad jag än gör så börjar jag om, hela tiden och överallt. Har världens problem att dölja det för min omväg och vips kastar jag mig i bilen och kör iväg och bryter ihop. Som en fåntratt utan förstånd. Jag klarar inte det här och det blir för stor press. Jag kommer inte att orka med det som krävs av mig för att jag ska kunna sluta mitt destruktiva liv. Jag är ledsen, men jag fixar det inte. Jag är inte stark nog utan på tok för feg. Det gör mig livrädd och panikslagen. Känner mig som en fåntratt som ens har försökt ha hopp. Jag förstår att andra jobbar med tidspress och att de inte har vare sig ork eller tid att vänta på att jag ska känna att jag gör rätt. Jag är livrädd för vad som kommer att hända och på vilket sätt allt kommer att hända. Ändå orkar jag inte och börjar snart ge upp. Tappar jag hoppet så finns det inget kvar..så är de bara..jag är inte glad

fredag 21 augusti 2009

Valmöjligheter

Är det sån här jag är? Är det min lott i livet?
Borde jag vara nöjd och inte klaga så mycket? Eller ska jag försöka göra något åt det?
Måste bestämma mig nu för åt vilket håll jag ska gå. Antingen så är jag kvar i det här, men i så fall så kommer jag att sluta klaga och gnälla för då vet jag att chansen har funnits för mig att ta mig ur. Eller så väljer jag att sluta helt och hållet och försöker göra något åt det. Två val har jag mellan, kanske ett ytterligare, men det ska jag inte tänka på just nu. Jag håller mig till de två alternativen just nu. Jag har fått en tidsfrist på en vecka innan jag ska ha bestämt mig. Det kanske inte lät precis så här när jag fick veta att jag måste bestämma mig, utan det är min egna lilla tolkning av hur det ska bli. Antingen så gör jag något åt det och då måste jag göra det nu eller så skiter jag i det och fortsätter som tidigare. Då tänker jag aldrig mer klaga om saken utan då forsätter jag i det tysta, avbryter all terapi och lever på som jag har gjort alltid. Eller så försöker jag ta mig dit ut till den främmande verkligheten där allt kan hända. Det där jag inte har en aning om hur det ser ut.

torsdag 20 augusti 2009

Svårt att känna sig fri...

Jag har för lite hopp, jag tror för lite på att saker kommer att ordna sig. Jag tror att alla människor vill mig illa oavsett om det inte är så. Jag är så misstänksam att jag förgör mig själv. Ett litet ord eller snesteg från den andra och jag blir helt snurrig och börjar tänka. Jag kan inte hantera motgångar, inte heller vissa framgångar. Idag har varit totalt upp och nervända dagen. Den började bra, det har varit lugnt med sexjobb men däremot stress, ångest och förtvivlan.
I kväll har jag velat rymma. Det har dragit i mig och jag har haft en längtan av att sätta mig i bilen och bara dra. Jag vet inte varför, men jag har haft en önskan att åka till en speciell ort, inte jättenära mig och inte heller jättelångt bort. Jag vet inte varför jag vill dit, men det lockar mig något otroligt mycket. Fast bara över natten och hem igen. Hur kommer det sig. Vad är de där som kan ge mig ro? För de är så det känns. Att jag kommer att få ro om jag åker iväg. Löjligt egentligen, men samtidigt är jag lite nyfiken. Vill veta om det verkligen stämmer.
I går ville jag nog mera dö, sluta mina dagar och äntligen få vila. Det vill jag inte idag på samma sätt, men när jag satt och fikade i köket på kvällen så blev jag helt kall och ångesten kröp inte in på mig den här gången, utan den kastades över mig och fick mig skakig. Dödsångesten vreds om och höll på att slita sönder mig. Det är för mycket för mig just nu. En bra sak kan jag ändå reflektera över och det är att jag aldrig kontaktade min ena ägare. I vanliga fall så kastar jag iväg ett sms eller ringer. Han vet alla mina svagheter och märker direkt om jag är mer instabil än vanligt och då passar han på. Jag vet det och även om jag inte tänker på det då så är jag medveten om både hans och mitt sätt. Ju mer dåligt jag mår desto hårdare pressar han mig, tänjer på gränserna och passar på att träna mig till att bli en bättre och lydigare slyna. Då får jag bekräftelsen på att jag är något, eller att jag är det jag lärt mig att vara. Skitig och värdelös. Ful och äcklig, men ändå någon som kan någonting. Han tar inte bara över makten över hela min kropp utan även hela min själ och hjärna. Tänker åt mig och bestämmer vem och vad jag får tillåtelse att vara. Jag avskyr det, men ändå så söker jag den bekräftelsen av honom, för vem annan än min master kan veta vad jag behöver. Att han säljer mig till alla som vill köpa mig är en helt annan sak. Det är nog ett sätt att visa att han styr mig, att jag verkligen är det där som han säger att jag är. Som han så gärna vill att jag ska vara. Som jag kanske också är. Fast jag inte vill vara. Jag har länge längtat efter att få vara fri, något som kanske bara är en fantasi. Vad kan jag tjäna på att vara fri? Kanske ångesten hinner äta upp mig innan jag tar mig hela vägen dit. Är de ens värt det?

onsdag 19 augusti 2009

Tidsbrist

Min hjärna har alldeles för mycket att tänka på just nu. Min hjälp är på väg verkar de som. Om några veckor ska jag iväg och få några dagars tankeställare i hur jag lever. Jag har fått jobb erbjudande om ett riktigt jobb, men har inte bestämt mig ännu. Ska fundera ett par dagar. Jag har de som vill hjälpa mig ta mig ut helvetet som i stort sett jagar på mig. Från flera olika håll. Min dotter ska ha party och presenter. Skolan börjar snart om för kidsen. Pengarna håller på att ta slut. Flera äckeljobb med karlar är på gång, som jag inte vill ha. Möten med alla möjliga olika vanliga ställen är på gång. Arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun, skola och typ alla ställen som finns. Jag hinner inte riktigt med. Måste ta kontakt med min läkare också för jag har ont. Dygnet borde ha ungefär dubbelt så många timmar nu tycker jag, för jag stressar...

tisdag 18 augusti 2009

Ett steg till mot helvetet

Jag funderar vad det är som gör att jag hela tiden dras till helt fel situationer. Vad det är med mig som låter mig användas på det sätt jag tillåter. Hur kan det komma sig att jag går lydandes ut ur mitt hem och rakt in i helvetet och vet om att de är där jag hamnar. Jag gör ju det. Jag vet att helvetet är nära, att mina egna steg fraktar mig sakta men säkert rakt in i lejongapet. När jag väl är där så gör jag allt för att ta mig därifrån, jag slåss, skriker, gråter och försöker springa. Ändå tar jag på mig kläderna och går dit. Jag vet, men jag springer inte i förväg. Varför? Hur kan det vara så att man lyder den som vill en illa, men trotsar den som vill en gott. Hur kan det vara farligare att göra rätt än att lyda den som tycker om att göra en illa? Jag är förvirrad, olycklig och ihjälstressad. Inte ens tanken på att behandling är på gång får mig tryggare i tanken utan snarare tvärtom. Ibland känns det som livet driver med en...och inte på ett positivt sätt..

söndag 16 augusti 2009

Dåligt samvete

Usch, satt nyss och läste en kvinnas blogg, en som skrev om hur hon blev bedragen av sin man. Först hade jag tänkt skriva en kommentar till henne, men sen helt plötsligt fick jag jättedåligt samvete. Inte för att jag har varit med hennes man utan för det slog mig precis hur många äkta män jag har haft som kunder. Sånna som bara tillfälligt eller återkommande är kunder. Jag har inget försvar till varför jag gör så. Deras fruar lider och jag tjänar pengar på deras män...hur sjukt är inte det? Hur sjuk är inte jag som kan göra så mot människor? Så nu sitter jag och är ledsen över att jag förstör för andra människor, sabbar deras äktenskap kanske...och förstör för små fina barn som får otrogna fäder bara för att jag ska tjäna pengar på dem...eller kanske inte jag utan mina ägare, men det är som samma sak. Jag borde sluta med det här snart innan jag sabbar för mycket för mig och för andra...

Trött och slut

oj oj idag är jag trött...och orkar som inte speciellt mycket, men är i alla fall uppe och vandrar mellan varven...fast egentligen vill jag nog mest bara sova...så det är typ därför jag är rätt osynlig för tillfället...:-))

lördag 15 augusti 2009

barnen

Just nu så sjunger mina barn tillsammans i sonens rum. De har hittat en låt som de försöker sjunga tillsammans. Det är så fint att jag blir nästan tårögd...ändå är ingen av dem några speciella sångare precis:-))

Ångesten tar över ibland

Återigen har jag hamnat i en känslokarusell där jag inte riktigt hinner med i mina känslostormar. Det är som om hela jag är i någon form av kaos och där jag inte kan hantera allt som kommer upp. Jag har märkt att ju mer jag är och rotar i allt omkring mig så faller jag rätt hårt ner i backen. Jag blir nästan överkänslig och öppnar man bara pyttelite på locket så vräks det ut massa skit rakt in i hjärnan. En av de svåraste sakerna är nog att klara av att hålla igen de stunder jag måste visa mig bland andra människor. För då måste masken komma upp och sitta fastklistrad under många timmar så jag inte visar min svaghet. Nätterna är också ett enda stort rappel. Då faller jag långt ner i tanketräsket och jag måste verkligen kämpa för att fokusera på annat för att kunna få ro.

fredag 14 augusti 2009

Fånigt

Det är jobbigare att planera saker som man inte vill göra eller som man inte vill vara med om än att planera roliga saker. Det tar mer på krafterna när man får order om sånt som är skitläskigt eller jobbigt...ändå så piper jag ofta över planeringar över roliga saker. Helt knäppt va.
Som om det skulle vara värre att planera för hur ett vanligt jobb skulle fungera och lösa allt praktiskt till det, än att vara med att planera ett stort kundjobb...ibland är jag bra fånig...

Funderingar

Ibland funderar jag på om jag har lagt livet på paus eller någonting sådant. Att jag på något sätt bara har stängt av omgivningen och bara fokuserar på att överleva och få dagarna att passera. När jag tittar mig omkring så inser jag att överallt finns det brister. Inte bara i hur jag lever utan rent överallt. Mitt hem ser ut som skräp, ungefär som om jag bara har en bostad där jag går in och sover i. Ändå har jag bott här länge och borde ha fixat till så att de ser ut som jag vill ha det. För de känns fortfarande som om de är något tillfälligt även om de är fyllt med prylar av alla de slag. Det syns att de är jag som bor här, men det speglar inte mig...Det är som om allting bara är tillfälligt..Jag blir förvirrad när jag inser att barnen helt plötsligt är stora och att de inte är småbarn längre, att jag har blivit gammal som gatan...men ändå inte kommit någon vart i livet. Som om jag själv har pausat för länge sedan och glömt bort att leva...

torsdag 13 augusti 2009

natti natti

Dödstrött och slut...tankarna bara yr och pendlar mellan hopp och förtvivlan...ord påverkar mer än jag tror och hur små saker som helst kan få mig ur balans. Stackars min omgivning, jag är jobbig och tröttsam...med bekräftelsebehov kombinerat mer självhat och självförakt...vill vara bra och samtidigt vet jag att jag är usel...jag vet att jag tänker galet, men när någon annan påpekar de så blir jag förtvivlad...särskilt när de använder sig av mina största fasor...jag är trött och jag är less...och nu ska jag sova..godnatt...

Ny dag

Jag är trött, trött och trött...
Min hjärna vill inte vakna än...
Vet fortfarande inte mer om de där jobbet, men jag måste ändå börja planera lite utifall att..fast inte just nu...först några muggar kaffe..
God morgon föresten...

onsdag 12 augusti 2009

Vad ska jag nu göra???

Jag är nu skiträdd att jag ska få det där jobbet...för även om det låter roligt och det skulle passa mig så är det jättelångt hemifrån och hur ska jag lösa allt med barnen?? Hjälp...så känns det..
Det som är bra med att börja jobba med vanliga saker igen är att jag då inte kommer att ha tid med dumheter och sexförsäljningar. Automatiskt så minskar det ju direkt, för jag kommer inte att kunna vara tillgänglig lika mycket som nu även om jobbet inte är på heltid. Pendlingstiden blir ca sextimmar per dag med bil om jag ska pendla varje dag. Är det verkligen rimligt? Ekonomiskt sätt så kommer jag inte att tjäna på det alls. Delar jag upp jobbet så jag behöver bo där vissa dagar och sen vara hemma länge så tjänar jag mer på det, men då måste jag lösa en tillfällig bostad där och tillsyn till mina barn. Det står nu mellan mig och en till och jag vet att jag ligger mycket bra till för att få jobbet. Så att jag nästan inte törs svara i telefon just nu. Behöver tänka...Är det någon som har något bra råd eller något jag har glömt bort nu? På något sätt så känns det som att allt är bättre än att sälja sex, men är inte de här lite att fly och skjuta upp problemen? Är jag fysiskt frisk nog att orka med det här? För resten av tiden upp till heltid kommer jag ju vara tvungen att stå som arbetssökande

halvt bra

Idag har jag en sån där obeväm dag då inget känns riktigt uselt och inget känns riktigt bra. Så där så jag inte riktigt vet vem och vad jag är. Har lite sånna där jag är fet och ful känslor som inte släpper, lite äckel över mig själv. Samtidigt så går jag omkring och är lite glad över att jag är bra. Fick ett telefonsamtal om ett jobb där jag tydligen är aktuell. Ett riktigt jobb alltså och som låter rätt bra för mig...förutom att de inte är här där jag bor. Ändå blev jag glad för då känns det igen som om jag är någonting. Som är bra alltså...det är inte kul att känna att man inte duger...

måndag 10 augusti 2009

Försökte i alla fall

Jaha, jag försökte i alla fall lyda era råd:-)) Angående skrynklaren alltså, men inte är det lätt. Först satt jag där och tittade upp i taket...så gör jag när det inte är roligt att prata...sen började jag prata ett ord i taget och så fortsatte jag att titta i taket. Efter en liten stund så försökte jag i alla fall förklara en aning om hur jag resonerar och varför jag gör så. Jag berättade hur splittrade jag känner mig när jag hamnar på flera stolar samtidigt och hur förvirrande de är att ändra sätt och tankeverksamhet från att vara ett luder till att vara mamma, till att vara den som tänker jobb och yrken och att vara vanlig vän till vanliga människor. Att försöka sätta stopp för de jag gör med hjälp av andra samtidigt som jag bara orkar ta myrsteg framåt och inte jättekliv som alla förväntar sig att jag ska göra. För mig handlar det lite om att få hjärnan att följa med och förstå varje liten grej jag gör i det som är främmande. Det är lättare för mig att ta jättekliv bakåt för där känner jag mig hemma. Det andra är så svårt för mig att förstå och ta till mig. Ännu svårare är det att lita på andra och förstå att de kanske har rätt och att de vet sätt som hjälper mig. För hur ska jag kunna veta att de dom säger verkligen är sant? Hur vet jag att ingen som vet någonting helt plötsligt vänder och sticker kniven i mig? Hur kan jag vara säker och behöver jag vara säker? Vad kan hända om jag gör någonting fel? Är jag beredd på att ta konsekvenserna då också? För att det blir sådana är ju självklart, men frågan är om hur stora de kommer att bli och om jag verkligen klarar av det...

hjärnskrynklaren är tillbaka

Har fortfarande en aning problem med att sova, vaknar hela tiden och nu har jag varit vaken i några timmar utan att ha kunnat somna om. Jag blir bara mer och mer trött. Jag har lite mindre ont nu, men än har jag en del problem lite här och var som spökar för mig. Vet inte snart om jag är en levande varelse eller en död.
Idag är min hjärnskrynklare tillbaka från semestern och hon har bokat in att träffa mig. Jag vill då verkligen inte dit för jag vill inte prata om vad som har hänt i sommar. Hon lär få spader och sen tar hon väl semester igen för att slippa mig...Så jag försöker komma någon bra ursäkt till varför jag inte ska behöva går dit...eller så går jag dit och erkänner att jag spårat ur och tar alla konsekvenser sin finns att få...fast jag är ju usel på att erkänna så jag kanske bäddar in allt fint och prydligt så hon inte blir rädd...

lördag 8 augusti 2009

Trötter

Givetvis så har jag hunnit ställa till det för mig själv idag också...med en karl, en kund eller vad man nu vill kalla sådana. Fast det var inte så farligt och inte så jobbigt, men ändå...
Så nu är jag trött, har ännu mera ont och vill mest bara sova. Dessutom har jag fått en ångest över något jag kan ha sagt och gjort. Det är väldigt länge sedan jag kände att jag pratat för mycket, jag brukar ju oftast prata lite för lite. Fast just nu är det upp och nervända världen här tror jag...

Lite skräpig

Just nu känner jag mig lite som skräp...inte bara för att jag har ont i kroppen..utan för massa annat också...typ gammal, ful, fet och äcklig eller något sådant...Inte för att jag riktigt är allt de där utan för att jag känner mig så...Någon slags ångest och avsky över mig själv och den jag är, mer än hur jag ser ut...även om det också spelar roll...finns ju så mycket man vill ändra på typ..
Ändå så har jag en rätt bra dag, men några vänner som varit och hälsat på i omgångar i dag. Nu är jag själv hemma en liten stund och passar på att slöa.
Ont har jag fortfarande och jag tar mig stapplande och haltande fram...
Fast de har varit skön avkoppling att ha gäster här, jag blir avledd i tankarna och kan bara få vara och lyssna. En av vännerna hade sin lilla son med sig, ett underbart litet yrväder som en stund satt i soffan och bara pratade med mig..om jag en sekund inte lyssnade så hörde jag hans röst direkt som påkallade min uppmärksamhet. Vet du svartängel vad jag har gjort?, Hör på mig svartängel och kom och titta på det här...Jag gillar verkligen småbarn, dom är så söta och roliga...

Ont

I natt har jag inte sovit mycket alls, så jag är fruktansvärt trött.
Hade en rätt bra dag igår och varmt var det. Fast efter halva dagen började smärtan dyka upp och innan jag somnade jättesent i natt kunde jag knappt röra mig.
Sen har jag vaknat upp med oro i kroppen och en smärta som kunnat döda.
Rätt utslagen är jag nu, vill vila, men eftersom jag har så ont funkar det inte. Varje gång jag ville vända mig om eller bara röra på lite i natt så gjorde det gräsligt ont och jag var tvungen att använda all kraft till att klara av att hjälpa kroppen. En rörelse för mycket och de skär som knivar i mig....Jag vill slippa ha ont, jag orkar inte...jag behöver min energi till annat just nu...

fredag 7 augusti 2009

Halvvägs till sjuttio...

Jaha och nu är jag ett år äldre igen...gammal och grå, rynkig och sliten...trött och slut..
Snart dax för graven...eller något sådant...
Fast tårta ska jag äta tills jag ser ut som en ballong...inga kunder ska jag ha...för idag ska jag bara ha familj och vänner...och jag ska le så mycket att ansiktet fastnar i ett underligt flin...tur jag har hyfsade tänder:-) Fast jag har som aldrig lärt mig varför de är så viktigt att fira att man blir gammal, de där fattade jag inte ens som barn utan försökte rymma och gömma mig varje gång det var dax att ha kalas...mitt eget alltså....andras gillar jag att fira...skitmycket..
Tror att de är uppmärksamheten jag ogillar, de där att bli påmind om att man finns i andras världar också..ja, men i alla fall....hurra för mig då...

onsdag 5 augusti 2009

I dag

Nu försöker jag hålla humöret uppe. Inte gå ner mig själv i något surt träsk.
Idag ska jag ha en bra dag som innebär noll ångest. Inga dumheter eller galenskaper. Bara göra städ och plock grejor kanske.
Hatar att städa, men det är ju nödvändigt.... kanske jag behöver något skoj också, men vad fasen kan det vara då?? Alltså som är skoj på riktigt och inte bara ett halv leende...Något måste de väl finnas som får mig att muntra upp mig själv...

tisdag 4 augusti 2009

Veckan som var...

Hela grejen är sjuk, rent knäpp och galen egentligen. Ändå hänger jag kvar och fortsätter som vanligt. Jag ska försöka kort sammanfatta tiden sedan jag kom hem nu sist. Jag hann vara hemma mindre än ett dygn innan jag var med första kunden. Ett par dagar var de nog bara en om dagen. Sen hamnade jag ute i en skog, där de kom på rad. De visste inte om varandra och jag visste inte om hur många. Jag hade min bil på en plats där vi möttes, jag hoppade in i deras och visade vägen till platsen. Där jag hade en karl som var gömt utifall att något skulle hända mig. De ville ha det så. Ändå var jag livrädd. Fick order på plats om vad som skulle göras. Ingen aning hade jag i förväg. En som ville jag skulle ha ögonbindel, en annan en avsugning, lite analsex, lite vanligt och så massa annat tjafs. Mellan kunden fick jag order om att vänta eller åka en vända. Fara hem en stund eller när de var klart för stunden. En tappade börsen och åkte tillbaka och jag var livrädd att han skulle stöta på min vakt i skogen eller nästa kund. Uppehålla nästa kund tills platsen var säker igen. En kund ville prata mord och överfall under tiden han höll på och jag var skräckslagen hela tiden egentligen, men de vara bara att le och fortsätta. Nästa dag två samtidigt plus någon enstaka. Där någonstans tappade jag räkningen. Igår och idag har jag fått vila. Inte mer vad jag kan minnas. Någon i min familj är på väg hit tror jag, de påstår att jag snart fyller år. Jag förtänger det för jag vill inte bli gammal. Mina hjälpare vill stressa på mig att göra något åt situationen, men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Kan inte förklara, men de känns som om hoppet har slutat finnas. En aning i alla fall, eller kanske mera gömt igen. Det är svårt att göra allt samtidigt, vara till lags och veta vad som är rätt. Det är svårt att sitta i bilen och vänta på kunden, få order av ägaren och samtidigt prata med någon som vill hjälpa en, men som inte riktigt är medveten om vad de är som riktigt händer under samma ögonblick. Det är jobbigt att ändra tankesätt på två sekunder, att säga rätt till alla mitt i allt i hopa. Det känns som om mina vingar börjar svartna mer och mer igen. Nyss var jag ju på väg upp. Eller var de bara en fantasi?

svårt...

Fortfarande känner jag mig som en mussla, där orden stannar kvar. Kanske de har varit för mycket på slutet för att jag ska orka med. Både gamla och nya saker och händelser som gör att jag funderar och resonerar lite väl mycket med mig själv. Många svåra beslut att ta, som oavsett hur jag bestämmer kommer att ha konsekvenser för mig själv. Frågan är vilken typ av konsekvens jag står ut med att ha. Det är jobbigt att tänka på och jag sover som en kratta om nätterna. Drömmer läskigt och vaknar upp panikslagen. Känner mig fångad och snärjd så otroligt mycket att jag nästan går sönder inombords. Jag vill egentligen bli fri och kunna leva vanligt, men orkar jag verkligen med de? Klarar jag det som krävs av mig? Finns det verkligen inte andra utvägar? Lättare och mindre svåra?

Olika

Några i min omedelbara närhet om man nu kan kalla det så...familj, eller nästan familj är nu hemma i landet på besök under sommaren. De valde för några år sedan att lämna kalla sverige och flytta till ett av de varmaste ställena som finns. Nu har de en liten bebis som också får bo därborta i de varma landet med dem, lära sig prata på främmande språk och äta mat som är så stark att man storknar bara man tänker på det. De är modiga människor. Yngre än mig och betydligt mer tuffa. Jag tänker att historien upprepar sig. Mitt ena syskon lärde sig prata på tre språk den dagen han började prata, eftersom han bodde i främmande land under några år. Hans fru bodde i ett annat främmande land när hon var i samma bebis ålder och några år framåt. Båda två vita, svenska och ser rätt vanliga ut. De vill inte åka till främmande länder och bo och jobba tillsammans med sina barn. I stället stannar de hemma och har vanliga jobb.
Jag tänker på mitt ena syskon, vi tillhör samma familj och står varandra nära. Ändå har vi växt upp på så olika sätt. Det skiljer i år inte så mycket mellan oss, så skillnaden borde inte vara så stor. Fast de är den.

måndag 3 augusti 2009

Tystnad

Idag får jag inte ut orden. Jag kan inte skriva, inte heller prata. Det sitter fast någonstans långt inne. Jag vet inte varför, men jag börjar och får ihop en rad eller två och så raderar jag. Ibland blir det så...känner igen det, men kan inte ta mig ur det. Egentligen behöver jag tvinga mig själv, men jag kan inte. Det är bara helt stopp....

söndag 2 augusti 2009

Stensamling..

Ganska nära stugan finns ett lite underligt ställe. Mitt ute i havet går det en sandremsa. Smal som en gångväg ungefär. Sträcker sig inte speciellt långt, men så där lagomt så där så man ser hela remsan, man kan bada och man kan ta en liten minipromenad. På ena sidan av sandremsan är det jätteljupt vatten. Flera meter, så man kan köra in med stora båtar hela vägen fram, hoppa av direkt i sanden och sedan försöka sätta fast båten på något sätt. Kommer man från andra sidan får man passa sig noga eftersom där är det väldigt lång grunt. På den sidan kan småbarnen bada utan att man behöver oroa sig, fast man måste hålla koll eftersom det är så tvärdjupt på andra sidan. Dit åker jag några gånger varje sommar, i år i och för sig bara en gång hitils. Varje gång jag är där så vandrar jag på sanden och oftast badar jag också fast de är hav och kallt...Varje gång när jag går omkring där så hittar jag detmest underbara stenar. Mjuka, lena och släta. Med olika vackra mönster eller former, slipade av sand och vatten. Kan aldrig låta bli att plocka några stycken. Brukar bestämma mig vid den första stenen att bara en...inte flera den här gången...men efter en liten stund så hittar jag en till och sen en till...och sen har jag händerna fulla av stenar som bums måste med hem...Ibland är jag som ett litet barn...men jag kan inte låta bli...

lördag 1 augusti 2009

Vän på besök:-)

Idag kommer en vän hit och hälsar på i några timma tillsammans med hennes karl och deras underbara lilla tjej:-) Jag har varit och handlat lite skojiga leksaker till lilla tjejer som hon ska få eftersom hon nyss fyllt ett år:-))
Den här vännen är någon som jag tycker mycket om, hon är viktig för mig...även om hon inget vet om det här...
Det är ett tag sedan vi träffades nu eftersom vi inte bor nära varandra utan hyfsat långt numera och jag saknar henne ibland hur mycket som helst och hon saknar mig. Hon är rätt ensam där hon bor med man och barn, men eftersom både hon och karln fick så bra jobb där så ville de flytta dit ändå. Tur det finns telefoner och mail:-)) Fast nu kommer hon hit om ett par timmar och jag måste städa fort som rackarns...

fredag 31 juli 2009

Behöver vila

Jag skulle vilja ha en dag av lugn, en dag där jag bara kan koppla av och släppa alla tankar. En hel dag alltså. Är det för mycket begärt?
Helst skulle jag vilja fara i väg någonstans och göra något. Typ padda kanot och grilla på en ö, fiska eller sitta vid en eld ute vid havet någonstans och bara vara. Ingen som pratar tråkiga saker med mig fast samtidigt inte vara helt ensam. Utan någon med mig, som inte vill mig illa. Inte göra något som är stressigt, inget med ansvar eller inte göra något som tar energi och kraft utan tvärtom. Jag är ju egentligen en inomhusmänniska som gärna bara är och som kan slösa bort en hel dag i soffan med en bok. Fast just nu ger det inte mig lugn. Man kan ju tycka att jag har haft min lugna period när jag var i stugan, eller när jag var i fjällen. Fast så är det inte för mig. Då hade jag barnen med mig, delar av släkt och familj. Jag var tvungen att hålla skenet uppe hela tiden för att inte braka sönder. Omgiven av människor som jag måste hålla masken inför och det egentligen på krafterna ganska ordentligt. Nu sist i stugan så satt jag flera gånger vid matbordet tillsammans med de andra och nästan inte kunde prata eftersom jag trodde att jag tårarna bara skulle börja rinna. Det är enkelt att de skulle kunna hända när jag är med familjen. För jag är precis som alla andra där tror jag...att man aldrig blir vuxen tillsammans med sina föräldrar. Att jag blir en obstinat tonåring och ungefär lika fånig som förr direkt jag ser min mamma eller min pappa.
Något skulle jag vilja göra, egentligen vet jag vad också men de är rätt omöjligt för jag får ingen med mig dit nu...

torsdag 30 juli 2009

Dagsångest

För ovanligheten skull har jag ångest mitt på dagen och inte på natten. Det brukar jag aldrig ha någonsin egentligen.
Tänker på hur knäppt jag har levt hela mitt liv, hur sjuka tankar, världar och människor som har korsat mig väg och som har hjälpt till att forma hur mitt liv ser ut idag.
Vissa saker är superklara i mitt minne, medan annat är mer diffust och skuggigt, där jag inte riktigt vet eller förstår hur saker ligger till egentligen.
Det jag vet är att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att vara tyst. Att inte prata och inte berätta för någon hur jag levde, vad som hänt och vem jag egentligen var. Försökte en gång göra det i början på mellanstadiet. Alla blev ledsna och förtvivlade. Deras liv krossades sönder av mina få ord jag hade lyckats kläcka ur mig. Bara en liten början av de jag tänkte säga förstörde deras glädje. Jag blev inte glad, utan rätt rädd och ledsen, för det var inte min mening och jag ville inte göra någon så ledsen. Så jag blev tyst och slutade prata helt. Ingen nämnde sedan det jag hade berättat och de blev något som alla var tysta om. Till och med psykfolket som jag hade pratat med. De kanske inte vågade fråga mer, eller så ville de inte heller veta.

Sen har jag levt så hela tiden. Inte sagt något och inte pratat med någon om allt de där och allt det här. Ända fram tills nu när jag brakade sönder. Eftersom jag aldrig har pratat om saken så har jag i stället tänkt, analyserat och resonerat i min egen lilla värld. Där svaren och frågorna alltid slutar på samma sätt. Vad som är rätt och vad som är fel har aldrig varit uppe på ytan. Min värld om hur saker och ting ska vara och varför är rätt så snevriden därför. Hur ska jag kunna veta när ingen har berättat. Eller förklarat för mig hur verkligheten egentligen kan se ut. Fast jag har ju inte gett någon chans till det heller. Förrän nu då förstås, men då blir det rätt virrigt och bökigt för mig. Alla har förväntningar om hur jag ska göra, hur fort det ska gå och att jag ska prata och berätta allt på en och samma minut. Hur ska jag klara av det när de känns som om någon stryper mig när jag öppnar munnen. Ljudet fastnar i halsen och orden lyckas inte komma ut och stannar kvar i min hjärna och i mitt hjärta.

För länge sedan bestämde jag mig för att jag skulle inte leva tills jag var myndig. Jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva göra det också. Sen ångrade jag mig och ryckte upp mig. Började kämpa för att få en liten ordning på mitt liv. När jag sedan fick mitt första barn så bestämde jag mig för att så länge han var liten så skulle jag sköta mig. Jag skulle se till att han fick växa upp och skapa sig en inre trygghet så att han sen skulle klara sig bra. Få ett vettigt och bra liv, men samtidigt där han inte skulle vara totalt beroende av mig. För min tanke då var litegrann att själv stå ut under den perioden, tills dess att han inte behövde mig mer. Då kunde jag äntligen sen få ro. Sen fick jag ett till barn några år senare och därmed också några extra år som jag var tvungen att skärpa mig. Nu fyller min son snart femton år, han mår rätt bra för de mesta. Inte alltid och han har haft många jobbiga dagar i sitt liv. Han behöver mig fortfarande, men hur länge till?

När jag då nu sitter och resonerar med mig själv om hur jag ska göra med mitt liv idag så hamnar jag i samma tanke igen. Är de värt att satsa på att ta mig ur den här skiten, med allt vad de innebär. Riskerna att avslöjas inför min familj och vänner finns. Jag har berättat för min psykolog en del av hur jag lever. Även till andra som säger sig kunna hjälpa mig. Fast för att kunna hjälpa så måste jag prata. Berätta och avslöja sånt som ligger gömt långt inne i mina hemliga vrår. För varje liten grej jag berättar så kommer det upp på ytan och det känns som om jag slits sönder och trasas ihop till en person jag inte vara. Det tar på krafterna och jag har svårt att stuva undan allt sedan direkt. Jag blir rädd och jag mår inte bra. Är det inte bättre att gömma undan allt igen, leva vidare som tidigare. Stå ut de där sista åren som jag måste för barnens skull. Sen få den där efterlängtade vilan efteråt, äntligen få ro i kropp och själ. För vad händer med barnen om jag trasas sönder nu? Kanske jag förstör mer för dem då än om jag fortsätter som jag gör i hemlighet ett par år till. Deras tilltro till livet, människor och samhället är ju redan lite på kant. Även om det bara är en aning. Jag vet inte, men det är jobbigt just nu...

onsdag 29 juli 2009

hyss eller så

Jag har bara gjort lite hyss i dag fast hyss med två på en gång...det är jobbigare än två på rad som igår och sen paus en stund. Vet inte varför, men så är det...
Jag har inga barn hemma och det är också långtråkigt....men i morgon kväll kommer dottern hem med flyget och då är jag inte ensam längre...då måste jag ta hand om henne...och i slutet på helgen kommer sonen och då är verkligen lugnet slut...om man nu kan kalla det här lugn..

Morron..

Det här är den tråkigaste sommaren på länge. Jag gör ju inget!!!
Jag vill ha en riktig sommar igen...en sån där där det händer massa roliga saker...

Nattlig ångest och tankar

Vissa nätter är jobbigare än andra. Det är de där med ångesten som spökar. Eller kanske skam och skuldkänslorna som hoppar fram precis när man ska sova. Ändå är jag så trött att jag nästan ser i kors. Tankarna yr fram och tillbaka och stannar som aldrig riktigt till. Många varför har jag i huvudet, men de är samma gamla varför. Några nya också, men dom är svårare att greppa och få kontroll över. Ändå vägrar jag låta ångesten ta över hos mig. Det är bättre och försöka fokusera på alla bra saker omkring mig. Eller sånt som är intressant eller nyttigt för mig.

Ska försöka ta mig tid att ringa en kompis i morgon och höra hur livet leker med henne, hon frågade mig ganska nyligt om jag kunde vara referens åt henne och ja sa efter en stunds tvekan ja. Känns inte riktigt som om jag är rätt person att vara det åt någon, men samtidigt så förstår jag hennes perspektiv. Hon vet ju inget om den gräsliga svartängeln utan bara den andra. Den lite snällare och vettigare. Den som kan något och som inte bara är usel. Så på något sätt så känns det kul också och helt plötsligt så har jag något där jag kan känna mig betydelsefull igen. Som inte hamnar om att vara en knulldocka eller bli påsatt i skogar, lägenheter och hotellrum utan något helt annat. Idag känns det som om hela dagen har gått åt till män av olika dess slag, allt från relativt unga till hyfsat gamla. Både utomhus och innomhus och jag har hunnit vara både stressad, rädd och förvirrad. Tidigare har jag ju haft alla bitar i mitt liv. Både ett vanlig nästan normalt liv och så det andra destruktiva och sjuka, men på slutet har skitlivet tagit över mer och mer. Kanske för att jag tänker mer på det och för att jag inte längre fyller upp resten av dagen med vettiga saker som plugg, jobb eller annat.

Har dock funderat på att söka in på en masterutbildning, men har inte bestämt mig ännu hur jag ska göra och om jag orkar.....det kan ju vara bra att vidareutbilda sig också, men efter nästan fyra årsstudier på rad så är jag trött, pank och rätt studieless. Dessutom har jag ju tänkt att jag i framtiden ska forska och disputera i något underligt ämne så jag vet inte riktigt....kanske jag ska hoppa på det här...eller kanske ska jag vänta...kanske jag först ska försöka koncentrera mig på att bli en fri svartängel och tappa kopplet som har sitt grepp om mig..och jobba med mitt mående...för vilken nytta gör jag annars?