söndag 24 januari 2010

Sov gott

Ibland är det som om ångesten fångat upp en och vägrar släppa taget. Det är svårt att ta sig ur, men det är lätt att fastna. Som om man hela tiden måste vara på sin vakt och inte släppa siktet en enda sekund. För då faller man dit, hårt och bestämt. Ju mer man själv ställer till med desto hårdare slår man sig när man ramlar. Ibland behöver inte ångesten slå en, ibland är det ägare som gör det i stället. Just nu verkar det som om jag har drabbats av båda delarna. Arga kontrollerande supersnea ägare och en ångest som håller på att äta upp mig inifrån. Fast nu är det snart natt och i morgon så ska jag vara glad igen hade jag tänkt..

Jag hade gjort fel så..

Han slog mig:-( Jag var inte beredd alls och det gjorde ont. Trodde i min fantasi att jag skött mig ganska bra ändå. Jag visste att han var arg, men jag trodde inte att det var så farligt. Hade bara inte kunnat ringa exakt då jag sagt att jag skulle det. Satt i möte på behandlingen då och kunde inte ta mig loss. Så han slog mig, flera gånger... I en källare..och jag trodde att det var jag kört. Det lös så där arg i ögonen, så där så man vet att det kan spåra vilken sekund som helst. Ibland ser jag i förväg att det där onda dyker upp, de där oberäkeliga som inte går så lätt att stoppa. Ibland funkar det att le lite, men nu var han arg. Så där arg att han röt åt mig också att inte ens le. Han ville att jag skulle vara rädd. Han knuffade in mig i väggen, han bojade fast mig en liten stund, men inte jättelänge. Fast han slog mig, bet mig och gjorde mig illa. Jag förtjänade inte det. Jag har ju skött mig ganska bra, jag har gjort det han sagt. Förutom de där samtalet som var några minuter sent. Det var ju inte meningen, men jag kunde inte prata med honom samtidigt som jag var på behandlingen. Fixade inte det. Jag sa förlåt flera gånger redan när jag var där borta i sthlm, så jag trodde det var lugnt. Fast de var det inte. Han slog mig i alla fall...och jag är lite sur..

fredag 22 januari 2010

Bara lite virr

Den här svartängeln är trött och slut. Har återigen varit iväg på en behandlingsvecka och hjärnan får arbeta. Om saker och ting bara kunde vara lite enklare. En aning sådär. För just nu tycker jag att allt är krångligt, jobbigt och krävande. Fast jag står då på benen i alla fall och jag tar mig framåt. Även om några steg också är bakåt. Jag önskar att tiden skulle gå lite fortare. Antingen det eller så kanske man kan vrida tillbaka tiden en siså där hundra år eller så...För vore det inte ganska skönt om det gick att börja om från början också??

torsdag 7 januari 2010

Ett varmare land sökes av desperat svartängel

Jag vet inte riktigt, men det här är lite för kallt för mig. Det verkar vara minus 33 grader här just nu. Har lyckats med att inte sova något i natt och i eftermiddag har jag middagsgäster som verkar vilja stanna här hela kvällen. Nattugglor är de så jag får räkna med besök till strax efter midnatt. Hade jag inte haft ett möte om några timmar så skulle jag antagligen sova snart. Första kaffe muggen är uppdrucken. Bilen har haft besök av mig och lite snö är bortsopat. Motorvärmaren är påslagen så att jag om ett par timmar kan fara och handla maten. Har precis ändrat på menyn helt och hållet till något som kan laga sig själv lite enklare än det jag tänkt mig. Mitt hem behöver städas en aning tror jag. Åtmintone de rum vi kommer vara mest i.
Jag önskar bara att det blir lite varmare ute. För jag har en känsla av att min bil inte är så glad hur mycket motorvärmare den än får. Det finns nog gränser även för den. Min köldgräns är redan nått sedan länge tillbaka. Jag fryser direkt det blir minus. Tror jag fryser vid plusgrader också, men då kan jag åtminstone överleva. Det sägs att det ska bli kallare. Då planerar jag att bli en björn gömma mig resten av vintern. Kryper fram till våren någon gång...

lördag 2 januari 2010

Jag är tillbaka igen:-)

Sitter i min egna soffa med min egna dator i knät och bara är glad över att få vara hemma igen. Då gör det inget att jag fick börja min hemmatid med att skotta snö, bära väskor, lite vedpåsar och slå på en tvättmaskin. För jag är hemma igen:-) Jag har haft de bra när jag varit borta. Kanske inte bara, men mest i alla fall. Har hunnit vila mig och få vara med min familj. Även om de är jobbigt att samsas med många människor så är det ändå lugnt. Inte ens småtrollens eviga tjatande och pipande kunde störa min vila.

Jag träffar egentligen inte släkten så ofta, när jag väl gör det så blir det ofta ganska många dagar. Det här var väl kanske gränsfall på vad jag själv klarar av. En av dagarna lyckades jag sova till ungefär halvtvå på dagen, till min käre moders stora fasa. Som en död hade jag lyckats sova mig igenom en hel natt och en halv dag med två tonåringar i huset och två pipande småtroll. Ingen hade behagad väcka mig utan tänkt att jag skulle få ligga kvar tills jag behagade stiga upp. Jag var hur förvirrad som helst över att jag lyckats sova så länge. Det tillhör inte precis vanligheten.

Antagligen var jag rätt slut när jag om dit och jag tackar min reumatism för undanflyten den kan ge mig. För familjen vet ju inte om mitt andra liv, de livet som antagligen är den största orsaken till min trötthet. Så i stället kunde jag använda mig av min sjukdom i stället för att förklara min onormala sömn. Nu sitter jag i stället uppe mitt i natten och skriver på min dator. Med lamporna tända överallt i huset och funderar på om jag inte borde gå och lägga mig snart. Fast jag är glad över att få vara hemma där jag kan vara mig själv...men snart så sover jag nog..natti natti