måndag 28 september 2009

Lugn helg..

Har i helgen hunnit med äventyrsbad med familjen, simmat och varit ute och ätit på restaurang...har gjort lite dumheter också..
Idag fyller sonen femton år och jag är glad...så fin han är:-)
Har för en stund sedan sjungit för honom och gett presenter och kramats och nu är han på skolan. Måste fara och handla, röja upp lite här och packa lite. För i morgon åker jag ju igen till behandlingen. Är mindre rädd den här gången..

fredag 25 september 2009

Godmorgon fredag

Det blev bestämt att jag ska vara nere i sthlm ganska tätt under några gånger, för att jag ska kunna lättare sluta. För om jag inte finns tillgänglig här för kunder så kanske de tappar intresset av mig. Eller kanske inte riktigt därför, men för mig känns de ändå som en orsak. Egentligen handlar det nog mer om att jag pratar och ska fortsätta att prata. Att jag inte ska tystna direkt. Jag kämpade som ett djur för att säga så mycket jag bara orkade och att vara så ärlig som möjligt. Skitjobbigt, men ändå ganska skönt. Kan vara bra att göra annat också. Jag flyger också ner lite tidigare på dagen så att jag har tid att kika lite i affärer. Så om någon har bra tips på var man kan hitta lite finare långklänningar så pip till. För jag har lite kris på den fronten. Inte för dyr heller eftersom jag börjar ha lite ont om pengar. En nära anhörig till mig har för ett tag sedan disputerat och nu är det dax för den årliga festen för alla disputerade vid det universitetet och det krävdes långklänning. Sånna äger inte jag speciellt många av, dels för att jag inte brukar gilla att delta i sånt, men också för att jag mäter knappt en och en halvmeter över världen och långklänningar brukar se ut som skräp på mig. Dom är inte riktigt sydda för minimänniskor. Så tips tas gärna emot..

torsdag 24 september 2009

En liten början

Under behandlingsveckan fick jag ett annat perspektiv på saker och ting. Inte bara hur galet jag lever utan även hur viktigt det är att jag gör någonting åt det. Inte blunda och fega ur utan att försöka ordna och ta mig ur min situation. Det lät så mycket enklare när jag var där än när jag kom hem. Ändå så försöker jag så gott jag kan. Det som händer är att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag skapar mig själv illusioner och fantasivärldar om underbara saker som trygghet och lugn. Sen kommer jag hem och upptäcker att det inte är så lätt som de lät. Jag börjar prata lite svårt, tvingar mig själv heter det kanske. För jag vet att det går inte att vara tyst, men jag är så van att vara det. Bloggen är ett sätt för mig att träna på att försöka ge uttryck för hur saker är, men man måste också prata. Tidigare har jag vare sig pratat eller skrivit utan bara gjort allt jag kunnat för att förtränga och dölja. Så jag har kämpat för att prata och jag kämpar för att inte hamna i tystnaden igen. Fast de är inte lätt. I helgen ska jag försöka njuta av mina barn för nästa vecka åker jag igen. Tillbaka till shlm och vandrarhem. Fast den här gången ska jag försöka att sysselsätta mig lite på kvällarna. Något som jag inte gjorde sist. Fast att sitta själv och stänga in sig är inte heller bra.

lördag 19 september 2009

God morgon

Jag antar att jag borde berätta om min vecka, fast ärligt så vet jag inte vad jag ska börja med att berätta. Det rör sig så mycket i huvudet att det känns inte riktigt som om jag har landat ännu. Det har i alla fall varit en bra vecka på många sätt och en hemsk vecka på många sätt. Jag har pendlat mellan hopp, skräck, panik och tilltro på en och samma gång. Hur man nu kan göra det. Så jag tror att jag väntar ett litet tag innan jag försöker berätta hur jag har upplevt allting...

fredag 18 september 2009

Hemma igen

Nu har jag återvänt till mitt sköna hem igen..men är väldigt trött så jag ska nog gå och sova strax...så därför berättar jag mer i morgon...sov gott så länge

tisdag 15 september 2009

Trött men glad

Som vanligt är jag livrädd. Idag ska jag åka och nu har jag ringt och bett om skjuts till flyget. Tänker inte ta någon buss. Det låter livsfarligt och hur jobbigt som helst. Inte kan jag ta min egen bil heller för det kostar massor att låta den stå där i flera dagar. Försöker också få tag på en kompis som kan möta mig i sthlm och dricka lite kaffe med mig så jag hinner lugna mina nerver innan jag far vidare. Det här är lite panikartad stress jag har. Antagligen kommer jag att stå paralyserad blick stilla hela dagen. Hittar inte mina kläder heller, jag bara står och tittar och fattar inte riktigt vad jag ska stoppa ner i min väska. Allting bara försvinner och gömmer sig för mig. Ändå är jag rätt glad också idag. Jag har fått min chans att få ordning på saker och ting. Inte bara med behandlingen utan med massor med stöd och hjälp av kunnig personer. Så jag måste bara ta den här chansen och försöka, allt jag bara kan. Det finns lite hopp någonstans undangömt i den här svartängeln också. Kanske bara lite, men det finns någonstans...

måndag 14 september 2009

Handlingsförlamad

Jag sitter här fastklistad vid datorn och kommer mig inte för att göra någonting alls idag. Hade behövt ut och handla några grejor och jag hade behövt packa ner min saker i en liten väska. Ändå tar jag mig inte upp ur soffan. Jag är livrädd och förvirrad. Koncentrera sig på något finns inte längre i min värld. Det kan ju vara en idé att ha med sig i alla fall lite kläder och tvättat har jag gjort i helgen så nu behöver kläderna bara hamna väskan. Hur svårt ska det vara egentligen? Det här går åt skogen. Usch och fy och blä. Jag vill inte åka iväg, jag vill stanna hemma. Fast jag behöver åka och jag borde fara. Så jag gör väl det också...bara jag nu får lite energi i kroppen...

Rädd som fasen

Uj, i morgon åker jag ju...hjälp...nu blev jag rädd igen...farligt, jobbigt, och läskigt...tänk om jag inte klarar av det och sitter i sthlm och gråter i flera dagar alldeles själv...huuu...skitskraj och fasa...och dessutom har jag bestämt mig att lämna datorn hemma så jag inte ställer till med något galet när jag är där....men usch så nervös jag är nu..

Klantiga jag...

Jag har klantar mig rejält den sista tiden med kunder och jag antar att snart blir de konsekvenser av det hela..och det vill jag inte!!
Nu har det hänt två gånger att jag helt plötsligt börjar tjuta hos en kund och det är inte speciellt bra. Båda gångerna har tårarna bara runnit i ansiktet på mig och jag har inte kunnat sluta. Inga farliga eller speciellt jobbiga kunder, så det handlar inte om det. Utan att jag har fått något fel av något slag som gör att det bara händer. Okontrollerbart på något sätt. Under hela tiden de har hållit på med mig så har jag tjutit som en fåntratt. Ingen av de kunderna har blivit arga på mig och båda har lovat att inte upplysa mig ägare om saken, men jag är ändå rädd att det ska komma fram.

söndag 13 september 2009

Det är tröttsamt att vara jag

Jag måste säga att mycket har blivit lugnare nu när alla semstrar är över och vardagen har kommit tillbaka. Kunderna är inte lika många igen och jag har tid att andas ut ibland. Fast helgerna är rätt mycket skit och jobbiga. Jag önskar att jag också kunde få andras ut ibland och bara få vara. Ju äldre barnen blir desto värre blir det med min sömn. Tidigare var jag alltid tvungen att hitta någon som kunde passa barnen när jag for ut på jobb, men nu när de är stora så kan jag lämna dom hemma. Det gör att snart kommer min bubbla att rasa. För hur mycket jag än tror att de går att dölja så lär de snart fundera på vart jag tar vägen hela tiden. Ibland kommer jag hem och känner mig som en död sill. Kanske jag inte alltid lyckas att dölja det för dem även om jag försöker. Dessutom så hinner jag inte pausa längre mellan kunderna, för jag måste ta hand om barn, mat och allt annat. Sömn på helgerna är inte riktigt något som finns, för kvällar och nätter måste jag oftast ut och dagarna behöver barnen mig. En del kunder också då med. Jag orkar inte med det här. Den här helgen har varit tung, både när de gäller kunder och barn. Är inte heller helt ok efter förra helgens vansinne och det känns gräsligt jobbigt att fortsätta utsätta mig för mer innan jag är återställd. Nu har jag i alla fall en hel vecka utan kunder. För nu är det inte länge innan jag åker på min behandling...jag både fasar och längtar.

lördag 12 september 2009

Veckan som kommer

På tisdag eftermiddag tar jag flyget till sthlm och påbörjar min behandling. Bara några dagar, men ändå. Sen ska jag jobba med frågor och annat när jag kommer hem igen. Fast de bara är några dagar som jag ska vara borta så är jag livrädd och ganska nervös. Jag är inte bara rädd för vad som kommer att hända under själva vården, utan jag är också ganska skraj över att jag ska bo själv, vara ensam på eftermiddagar och kvällar. Att jag ska sitta där och vara ufrledsen och skraj över allt som hänt under dagen. Eftersom jag inte kan förklara för mina vänner riktigt vad jag ska i väg och göra så har jag inte någon av de jag känner där som jag kan be att få träffa. För om det är så att jag är helt upp och nervänd så finns ju risken att jag panikar och börjar prata med fel människa. Så jag får passa mig en aning. Jag har sagt till några att jag ska dit, men att jag ska fara och ta det lugnt och vila mig lite och sånt förstår dom såklart, men det gör ju att jag måste försöka se utvilad ut när jag kommer hem igen. Så jag får nog glatt försöka klara av att vara själv och hitta på någon att göra på kvällarna där. Hur svårt ska det vara...

tisdag 8 september 2009

jaha

En vecka kvar nu tills behandlingen...och jag är rädd så förskräckligt..men det ska nog ordna sig. Fast huu så gräsligt hemskt det ska vara...och förfärligt jobbigt också. Hur ska jag klara av det?
Tycker att de är ganska många grejor nu omkring mig och jag har rätt svårt att orka ta hand om någonting. Fast jag försöker och jag lyckas ändå att hålla humöret uppe rätt bra. Har dock tackat nej till jobbet nu...och idag har jag fått en kallelse till en ny läkartid. Den här gången hos reumatolgen och ironiskt nog dagen efter tiden hos neurolgen. Det tar nämligen ca två timmar en väg att ta sig till båda dessa läkare eftersom dom inte finns på sjukhuset vi har här. Så om jag inte avbokar neurologen så har jag rätt mycket tid att resa de där dagarna...kul värre..

måndag 7 september 2009

Hjärnsläpp

Jag är ett nervvrak just nu och håller på rasa känns det som. Jag kan inte riktigt tänka klart och jag är så förvirrad en svartängel bara kan bli. Det är för mycket som snurrar omkring mig just nu och jag är i total ovisshet vilket bara gör mig mer och mer orolig. Tiliten till andra håller på att försvinna och jag mitt kontrollbehov bara ökar. Jag vet att jag måste försöka lita hela tiden på andra, men hur lätt är det när andra sviker då? Det är också rätt fånigt att prata om kontrollbehov när jag egentligen inte har någon kontroll alls. Jag är rätt maktlös egentligen. Fast de erkänner jag inte så lätt. Det handlar inte om att jag vill kunna veta exakt allt, men jag vill inte heller att alla andra ska kunna trampa på mig hela tiden. Eller att allt ska stressas fram. Jag behöver tid på mig att hinna andas och smälta det som händer och sker omkring mig. Att jag inte kan kontrollera de mina ägare gör och bestämmer åt mig, det är en sak. Det är jag mer van vid. Fast de tar på att jobba och sköta de grejorna betydligt mer just nu, för jag är mer medveten om att de kanske finns hjälp och att det kanske finns ett slut.

söndag 6 september 2009

Ja ja det ordnar sig nog...

Jag har varit rätt usel på att skriva här ett tag, men de är antagligen för att jag har de rätt uselt också...och inte kan formulera orden längre. Känner mig som ett vrak mest hela tiden och allt pendlar upp och ner i en salig röra.

Rädd är precis det jag är och numera dessutom rädd för allting. I varje liten sak ser jag faror och skräck. Vilket gör att jag oroar mig konstant över någonting. Just nu har jag skitpanik över att jag snart ska ha flera dagars behandling. Det är nog bland den värsta skräcken jag har...för jag ska vara borta i fyra dagar, inte bo på behandlingsstället eftersom dom inte har något boende. I stället ska jag bo för mig själv i närheten och klara av att ta mig dit första morgonen. Utan att få panik och dö på vägen. Jag är ju redan panikslagen över det. Sen måste jag tacka nej till ett jobb i morgon eftersom jag inte känner mig mogen för att jobba med trotsiga tonåringar just nu. Inte riktigt läge för det när jag inte ens kan ta hand om mig själv.

I morgon ska jag ringa och avboka en läkartid som jag har fått kallelse till nu. En efterkontroll av de där som hände när jag låg inne ett tag och jag orkar verkligen inte med massa nya grejor nu. Så då avbokar jag i stället och säger att jag är frisk. Jag vet ju vad allt berodde på egentligen, så jag behöver inte undersökas mera...för jag vill inte att dom ska veta. Föräldrarmöte i dotterns klass är i veckan också..ett möte om umgänget med pappan är på G också...och så måste jag orka prata med de där hjälpande personerna också fast jag inte orkar med det. Jag är så rädd varje gång jag träffar dem att jag skakar som ett asplöv innan. Nästan lika skräckslagen som när jag möter mina ägare efter att misskött mig och ska få mina konsekvenser. Kanske inte riktigt lika rädd och kanske inte på samma sätt, men ändå rädd så förfärligt. Ja, ungefär så ser det ut för mig just nu...men så länge jag lever ska jag inte klaga...eller...

torsdag 3 september 2009

Rätt bra ändå

Jag mår egentligen lite bättre nu än vad jag gjort de senaste dagarna. Det är skönt att vardagen har börjat flyta på igen och jag har kommit igång med massa saker igen.
Om ett par veckor är de dags för helvetesbehandlingen och jag fasar en aning för den även om jag hoppas mycket på den. Jag kommer att vara livrädd och panikslagen, men fram tills dess försöker jag att inte tänka så mycket på det. Jag har som tillräckligt att oroa mig för nuet i stället. Även den här veckan har de varit lite kunder och jag har fått vila ganska så mycket, några stycken bara...någon mindre kul i och för sig, men de flesta har funkat rätt hyfsat ändå...fast kanske..om jag har tur så slipper jag det helt en dag...hoppas kan man ju alltid...