fredag 30 oktober 2009

Trött och slut

Jag är helt slut och färdig. Har inte mycket energi över just nu. Nästa vecka åker jag igen till sthlm och jag har inte ordnat för något av de praktiska ännu förutom var jag ska bo och sånt. Jag har inte börjat att tvätta och mitt hem ser mer och mer ut som skräp. Jag är alltid en mycket rörig person när det gäller att hålla städat, men just nu börjar de likna kaos. Inte hjälper det mycket att barnen har lov och vissa dagar har de flyttat in en hel hög med andras barn här som skapar tvätt och disk i massor. De är fina, men rätt jobbiga också. Om några dagar sticker min pappa till främmande land för ett snabbt biståndsprojekt och jag hade nog velat följa med honom, bara för att få komma bort och få vara där det är varmt och skönt. Dessutom behöver jag få tänka på annat en liten stund. Fast de är försent att ordna, men jag vill..

måndag 26 oktober 2009

Ny vecka

Den här veckan har barnen lov och jag ska inte åka till sthlm förrän nästa vecka. Jag ska försöka passa på att ta hand om kidsen och fixa ordning med allt annat. Det är många veckor som jag har varit borta och det gör att flera saker hamnar åt sidan. Det är inte bra, för jag behöver verkligen inte mer stress. Jag har nu tackat nej till två olika vanliga jobb, både för att dom var så långt borta och för att jag verkligen inte orkar med de just nu. Ändå känns det som skit eftersom jag också vill ha dem. Fast jag känner att jag inte passar att arbeta med människor just nu, jag borde först ta hand om mig själv innan jag ska hjälpa andra. På nått sätt känns de som om jag är bra på två saker här i livet, att vara en hora och mitt vanliga yrke. När jag nu tar bort båda grejorna så har jag som inget kvar att vara bra på. Tidigare har jag haft antingen mina studier eller ett vanlig jobb också och det har hjälpt mig att hålla mig flytande och behålla förståndet på något sätt. Jag har kunnat fokusera på annat ibland och just nu känns de som om jag saknar det otroligt mycket. Behöver den typen av bekräftelse också. Fast en sak i taget och när jag har tagit mig ur den här idiotsituationen jag har försatt mig i så kanske jag kan koncentrera mig bättre på allt vanligt och kanske bli ännu bättre på de vanliga. Hoppas jag i alla fall.

söndag 25 oktober 2009

Söndag

Det gick mycket dåligt med min klänningsjakt igår, hittade ingenting...inte ens någonting nästan användbart..så nu börjar jag närma mig kris. Idag kommer sonen hem efter att ha varit borta i helgen och han sitter och skriver miljoner sms till mig så jag antar att han har haft de rätt tråkigt när han varit borta. Sen ska jag sätta honom i jobb..möblera om jobb..misstänker att han inte kommer att bli jätteglad, men jag behöver hans hjälp så jag inte dräper mig själv av att flytta om möbler...

lördag 24 oktober 2009

Lördag och klänningsköp

Nu ut på klädjakt..måste hitta något idag annars börjar det krisa sig:-))
Sovit som en kratta med flock kacklande småtjejer i hela huset. Vet inte riktigt hur dom har lyckats få plats att sova i dotterns rum, men jag upptäckte i morse att lyckats sno sonens säng och bära in den i hennes rum. Så vitt jag vet så står det nu tre sängar där och några luftmadrasser. Gissa vilka som ska få städa idag:-))) Ha en bra dag allihopa

torsdag 22 oktober 2009

Slöarkväll

Just nu slöar jag i massor..den här veckan har det annars varit fullt upp med massa praktiska saker..Och jag har hunnit med yoga och vattengympa så jag börjar känna mig lite hurtig..jag som är en riktig latmask:-) Utvecklingssamtal för sonen och i morgon för dottern har jag avklarat också. Bestämt mig för att nästa vända i sthlm ska jag bo på ett annat ställe än där jag har bott tidigare. Jag vill ha de lite mer trivsamt för mig..men fortfarande centralt. Ska vara där en dag längre också nästa gång när jag ändå far dit. Det jobbigaste är att vara utan barnen för jag är egentligen inte van vid det. Jag vill ha dom hos mig hela tiden, men ändå vet jag att de har det bra där de är. De är säkert nyttigt för oss alla att pausa lite i från varandra litegrann ibland också, även om de inte är så roligt...Tur jag ska vara hemma med dom under lovet i alla fall.

Godmorgon

Idag har jag möte med min hjärnskrynklare och jag hoppas att hon kan hjälpa mig att reda ut något av mina beslut jag måste ta. Jag själv vet ungefär hur jag vill ha det, men jag måste nog ha lite hjälp att se till att allt funkar så också..
Nästa vecka har barnen lov och ingen av dem vill spendera det med mig. Jag frågade dem om de var något särskilt de ville göra. Dottern tyckte att vi skulle åka utomlands och ta med oss någon av hennes kompisar. Om inte de gick att ordna ville hon vara hemma och vila. Det innebär nog att jag ska ha huset fullt av hennes kompisar som både ska sova, äta och stöka till här. Sonen ville åka bort och hälsa på en av hans vänner i några dagar. Sen ville han också vara hemma. Jag som tyckte att vi kunde göra lite små utflykter...typ äventyrsbad och sånt, men det ville inte dom såvida vi inte tog med oss några extra barn.

måndag 19 oktober 2009

Under veckan

En uppgift som jag fick på de där stället jag var på var att lista de tio värsta sexhändelserna i mitt liv. Jag skulle göra den till dagen efter och jag vandrade iväg till de stället där jag bodde. De fönsterlösa rummet i närheten. Jag köpte med mig lite mat och satte mig i mitt rum och försökte skriva. Hur jag än gjorde så var de stopp i mitt huvud. Jag började skriva med målade sedan över allt. Jag skrev några ord här och där och tillslut hade jag fått i hop tio värsta gånger. Kanske inte egentligen de absolut värsta, men ändå de jag själv just då kände att ha kunnat vara det. Jag började med den första. Inte för att den egentligen idag känns så jobbig vare sig fysiskt eller psykiskt utan för att det var den första. Utan den så skulle kanske inte allt annat vara som det är idag. Sen hoppade jag över några år och tog nästa. Fick ihop ända fram tills nutid. Helt olika typer av händelser tänkte jag då. För att de skulle förstå ungefär på vilka vis det har varit. Att alla har sett relativt olika ut. Sen somnade jag och var totalt utmattad. Vaknade en liten stund senare och den enda tanken jag hade i huvudet var att jag skulle vara tyst. Sen fortsatte de hela natten. Jag somnade och vaknade med samma tanke hela tiden. Antar att de är för att jag började känna känslan av att bli plågade samtidigt som jag hörde orden att jag skulle vara tyst. Jag minns det så väl, trots att de är så länge sedan. Var tyst svartängel, säg inte ett ord. Klaga inte, finns inte och syns inte. Jag behövde aldrig redovisa den uppgiften dagen efter, men den ligger i min väska och gömmer sig. För varje liten grej jag tar fram så plågas jag fruktansvärt mycket just nu. Jag kan inte stänga av. Det värsta är nog att vara själv med plågan och att inte kunna dela med mig av känslan. Nu några dagar senare slår det mig att alla grejor jag skrev upp på listan var saker där jag hade försökt säga stopp. Kanske det var därför jag tyckte att dom var värst. För att jag på ett sätt eller annat försökt protestera eller få ett slut på det hela, men ingen lyssnade eller ville lyda mig. För jag har gjort både ondare och plågsammare saker egentligen. Fast då har jag inte orkat protestera utan gjort de dom velat bara för att slippa att dom ska bli arga och ändå göra samma saker som jag försökt slippa.

Röriga skallen

Det känns som en enda soppa just nu i min skalle. Det kryllar av människor som alla säger att dom vill mig väl men jag vet inte längre vem jag ska tro på och vem jag ska lyssna på. Jag har lyssnat på att de behövs människor omkring som vet så att jag ska ha någon nära utifall att jag ska krisa. Jag har inga som helst planer på att börja krisa, men jag lyssnar i alla fall. Det som blir problem är att alla verkar prata med varandra. Eller kanske inte alla, men många verkar göra det. Alla verkar ha en egen plan om hur allt ska gå till. Alla verkar oroliga och bekymrade. Jag själv har inte en aning om vems idé som är den bästa längre. Ska jag fortsätta tills vidare och hoppas på att det snart ska sluta eller ska jag kasta mig in i ett snabbt avslut. Står jag verkligen ut att fortsätta även om de kanske bara är för en kort period? Står jag verkligen ut att vara tvungen att vara rädd och gömma mig? Byta liv för mig och mina barn? Är de verkligen värt det? Var är min botten egentligen? Följ planen säger någon, du har en bra plan och det är stora chanser att du får ett bra avslut då. Nästa säger att jag inte kan ändra på mitt beteende om jag inte kastar mig ut i den stora rädslan nu direkt. En tredje säger att dom andra två har fel och att jag ska prova på något annat. En fjärde säger att jag tar livsfarliga risker varje sekund och att jag borde ta en paus. Flera påtalar hur dåligt dom mår av att veta att jag är ute och riskerar mitt liv hela tiden. Själv tänker jag att nu har jag påbörjat något och måste avsluta det som jag bestämde från början. Fast jag börjar bli rädd för den där krisen dom pratar om som ska komma snart. Jag vill inte ha den. Så jag lyssnar på alla och tänker på det de säger. Fast vad jag ska bestämma har jag inte en aning om. Bara att de är rörigt just nu.

måndag 12 oktober 2009

Jag rasar långt ner i helvetet

Jag börjar braka ordentligt nu. Får svårt att hålla ihop och organisera ihop min värld. Jag har till och med börjat få ihop med horliv med det vanliga livet så där att jag inte riktigt vet vilket liv som är vilket. Det värsta är nog också att svartängelhoran börjat ha övertaget och den vanliga jag försvinner mer och mer. Antagligen är det för att den delen har mest uppmärksamhet i mitt liv just nu. Jag jobbar med de bitarna hos mig själv för att förändra samtidigt som jag för massor med jobb. Mina ägare uppskattar inte riktigt min frånvaro när jag åker på behandlingar och för att de inte ska förstå vad jag håller på att göra så måste jag ge dem mer tid än någonsin. Både till dem personligen men även till kunder som hopar sig de veckar jag är hemma. Samtidigt så har jag miljoner möten av olika det slag av personer som vill mig väl och som försöker hjälpa. De uttrycker en oro över mitt mående och de pratar om situationen är allvarlig. Ändå vet de inte ens en bråkdel av det jag gör. De har sina aningar, men eftersom jag hitils vägrat prata detaljer så är det nog inte någon som verkligen vet. I morse fick jag höra av fyra personer att något måste göras, att det är farligt och allvarligt. Som om jag inte vet det, men jag tar inte till mig det. Jag vet det, men jag orkar inte höra på det. Blir som så påtagligt då och betydligt enklare att bara förklara bort med att jag är van och allt det där. Vad ska jag ta mig till? När det blir så här får jag bara massa flykänslor. Att rymma, sticka, dra och gömma mig någonstans där jag kan få vara ifred och tänka. Där inte alla pratar förbi mig eller ens uppmärksammar mig. För just nu så känns det som om jag inte vill finnas i någons synfält utan bara kunna gömma undan mig från vakande ögon. Då menar jag egentligen också att jag vill inte bara vara ifred från de som äger mig utan även från de som säger att de vill mig väl. För de olika personerna pratar helt olika språk och jag sitter i mitten och fattar inget. Jag går från ägare direkt till orosmöten, vidare till kunder och sen hem en vända. Pausar en kvart och sen tillbaka till en annan ägare och så fortsätter det. Samtidigt piper mina telefoner konstant och alla vill mig någonting. Jag hinner inte andas. Jag har också mina två barn som behöver mig och som jag behöver. Vill känna att jag kan ta hand om dem och ge dem den tid som de är van vid. Min närvaro, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Just nu finns jag inte på något sätt. Fast det ordnar sig väl. Det gör de ju alltid på något sätt...

Usch

I morgon är det dags igen att åka till shlm och ny behandlingsvecka. Som om jag ska orka med det igen. Jag hinner inte ens hem och landa, känns det som i alla fall. Mitt hem verkar förfalla och jag har inte tid att andas. Fast om en liten stund ska jag iväg på yoga och träna igen. Förra gången fick jag hemst ont i nacken och axlarna efteråt, men den här gången ska jag vara lite mer försiktig och inte försöka kika så mycket hit och dit. Vitsen är väl att koncentrera sig på att göra rätt i stället för att titta om det ser rätt ut. Sen måste jag nog börja packa igen för ny resa. Tur att det inte behövs så mycket mer än kläder. En uppgift har jag att arbeta på som behandlingstället har gett mig och som jag inte har gjort klart ännu. Jag har haft så mycket möten och träffar att hälften hade varit nog. Jag är trött, jag vill vila och jag orkar inte så mycket mera nu tror jag.

Trött

Just nu har jag svårt att hantera allt. Har nyss haft ett möte där alla förklarat sin oro för mig. Om hur jag mår och hur jag kommer att må. Alla verkar vara överens om att jag inte riktigt mår bra just nu och att det måste finnas ett sätt hur jag ska kunna bryta utan att samtidigt ställa till med för mycket oreda. Att min situation är ohållbar och att något måste göras så fort som möjligt. Ändå vet dom inte mycket alls. Nästan ingenting egentligen. Nya människor dyker upp och alla vill veta och alla vill veta massa fakta. Jag själv håller på att bli galen av allt prat. Alla nya teorier och modeller. Vad behöver jag frågar dom och jag svarar jag vet inte. Vad finns det och hur brukar man göra? Ingen kan svara på vad som kan finnas utan de ska kollas upp och utredas och sen ansökas om. Om de inte vet vad som finns, hur ska jag då kunna veta vad jag ska be om? Det enda jag vill är att få bli fri, få kunna leva så vanligt som möjligt. Fast jag vet inte riktigt hur man gör det och vad jag måste göra för att få göra det. Är det så mycket begärt? Att kunna få bestämma över sig själv? Jag trivs inte med att vara ägd och kontrollerad. Det är för jobbigt och det tar för ont. Vill inte behöva bli mosad varje gång jag går ut genom dörren och jag vill inte vara totalt styrd. Jag förstår inte heller vad det är som gör att en del människor lockas så mycket av att kontrollera en annan person. Jag förstår att de tjänar pengar på det, men ändå. Är det verkligen så viktigt? Kan de inte tjäna pengar på någon annan i stället för mig då? För jag vill ju inte...

tisdag 6 oktober 2009

Kanske

Jag har i går suttit och skrivit ner hur jag vill ha det. Vad de är jag behöver och på vilket sätt. Bara korta fakta och inget annat. Inte hur jag egentligen känner det eller hur jag mår. Bara på några rader om hur jag lever och vad jag har gjort för att förändra hitils. Det jag ska använda det till är att försöka få mer hjälp än det som finns just nu. Inte för att jag tror att det kommer att hjälpa, utan mer för att åtminstone få ur mig det och sen kunna utesluta tanken på att det kanske finns någon som jag har missat. Egentligen är det väl tänkt att jag ska kunna säga allt de högt till de personer som behöver få veta, men jag är inte säker på om det är något som jag fixar i praktiken. I stället har jag det här med mig som nödfallsutväg. Att om jag blir tyst och inte klarar av att prata så finns det redan klart nedskrivet på ett papper, eller tre.

måndag 5 oktober 2009

Måndag...

Ikväll ska jag börja yoga, jag kommer nog att dö. Jag är klumpig som en elfant och ovig som en stel knölval. Fast kul ska de bli och jag har förstått att hon som har den kan anpassa vissa rörelser så att dom blir lite lättare. Reumatiker som man är så är ju vissa saker lite mer besvärliga än andra men det ska nog ordna sig. I morse hade min dotter tandläkartid innan mina ögon ville öppna sig. Tur att de var hon och inte jag. För nu kunde jag sitta på en stol och vara halvdöd medans hon tittade att allt var ok. Som tur är så sköter hon sina tänder så vi fick fort fara hem och jag kunde hälla i mig några muggar kaffe och nu känns de som vilken annan måndag som helst.

söndag 4 oktober 2009

också rätt bra

Ändå har jag det rätt bra ibland....allt är inte bara skit...det finns också en del som är hyfsat..och jag har världens bästa barn...ville bara säga det:-))

Ändra sig själv...

Det är svårt att ändra gamla mönster, upplärda och styrda mönster. Ändå är de ett måste. För om jag fortsätter som jag gör nu så dör jag snart. Stupar innan jag hinner fram till målet. Att få bli fri. Jag kan väl ändå inte utsätta mig för det eller?
Som de är nu så är mitt största mål att få bli det, verkligen fri. Att själv få bestämma över mig själv och mitt liv. Det som måste förändras förutom mig själv är att jag släpps lös, att de låter mig gå. Eller kanske det är så att jag måste se till att det händer också. Att jag gör mitt bästa oavsett vad som händer och sker. Även om det innebär att lämna ut andra människor. Eller att de innebär att både jag och mina barn måste flytta. Gömma oss och börja ett annat liv någon annanstans. Oavsett om jag vill det eller inte. Även om det innebär att jag måste berätta för mina barn om varför vi måste göra så. Jag vill inte det. Det känns ändå inte som ett alternativ ännu och jag försöker hitta andra vägar, enklare och smidigare. Fast då innebär de att jag inte har så många andra val än att fortsätta att stå ut ett litet tag tidigare. Det jag kan göra under tiden är att försöka ändra på mitt synsätt. Försöka förändra mig själv så mycket att jag inte faller tillbaka när jag blivit fri. För den risken finns och den är stor. Har jag fått höra i alla fall. Fast de är jobbigt att fortsätta nu när jag har börjat ändra på mitt tankesätt, de tar på krafterna betydligt mer än tidigare.

Godmorgon

Idag känns de lite bättre förutom att de öser ner regn här. Fast då har jag något att skylla på när jag vill vara hemma och lata mig i stället för att ränna ute. Dessutom pratas de om halka på vägarna, något som jag inte alls gillar..
Det räcker ibland att man sover bort några timmar av oro så försvinner de värsta. Även om en hel del är kvar i min skalle. Jag tänker och försöker resonera med mig själv om vad som är bäst att göra. Många grejor går emot varandra i hur jag lever just nu, men jag har inte så stora val. Måste stå ut ett tag till med allt dubbelt. Det borde inte vara svårt med tanke på hur länge jag har fixat allt de andra. Ändå så lever jag i en känslokarusell just nu där allt pendlar från kolsvart död till någon grönaktig mellanplats där de växer några maskrosor...typ

lördag 3 oktober 2009

En smutsig liten svartängel

Jag tror att det är lättare att inte bygga upp massa hopp och framtidstro för om jag gör det så blir det jobbigare när allt skiter sig. Om jag i stället fortsätter att tro att mitt liv ska vara så här, blir jag mindre besviken varje gång jag måste ut och göra något. Just nu känns de som om jag inte har några chanser till något annat. Även om de på behandlingen pratade hopp och allt sånt så är de nog inte något som gäller för mig. De bara tror det. För att de måste tro det. Alla människor har sina öden och de här kanske är mitt. Det är de antagligen, för annars hade de nog funnits ett annat alternativ någonstans på vägen. Eller kanske åtminstone någon öppning för länge sedan som jag kunnat smita in i. Det kanske bara är så att jag måste vänja mig igen vid att vara nöjd med de jag har och inte hålla på att önska de jag inte kan få. Även om de enda jag egentligen vill är att vara fri, inte vara ägd och styrd av andra. Att själv kunna få bestämma var, när och hur jag ska ha sex. Med vem och hur ofta. Fast de är en omöjlighet, för jag är skapad för de här tror jag. Det är nog min lott i livet. Annars skulle jag aldrig ha hamnat i det. Egentligen skulle jag nog trivas rätt bra som en eremit i skogen. En sån som aldrig behöver träffa andra människor, prata med någon eller inte behöva ha sex med några människor alls. Jag skulle nog gilla att ha de så. Då behöver jag inte lita på någon heller, inte hoppas på att andra ska hjälpa mig. För jag har som insett att själv klarar jag inte av de här helt och hållet ensam. De personer som vet om hur jag lever och som säger sig bry sig är ju egentligen inga riktiga människor. Eller det är de ju förstås, men de får betalt för att säga så. Det är deras jobb och i verkliga livet så skiter de nog fullständigt i hur de är för mig. Kanske de är så, jag vet inte. Ibland känns de så i alla fall. Som att de som är mina vänner eller min familj skulle vända sig i från mig om de visste. De andra skulle göra det när pengarna tog slut och ingen längre kunde betala för att de skulle bry sig. Vad betyder det då egentligen? Jo, för mig i alla fall så visar de på att jag ingenting är..Förutom en äcklig liten skit..ful, fet och jävlig..och som inte borde få finnas...egentligen..

Skitliv

Jag tror att allt har varit för mycket just nu och jag faller i humöret och i tanken igen. Jag känner mig mest som skit och till besvär. Som om jag ändå kommer att dö. Det känns så just nu, typ meningslöst och bara idiotiskt att jag ens försöker. Jag kommer ändå inte att klara av det utan jag kommer att falla tillbaka oavsett vad jag än hittar på. Det kan finnas all världens olika behandlingar och terapier för att försöka hålla mig borta, men fakta är nog ändå att jag bara är en skitsak som ändå inte förtjänar så mycket mer än just de som är i mitt liv just nu. Varför försöker jag ens inbilla mig massa dumt hopp och tilltro till att livet kan bli enklare. Alla får de dom förtjänar och jag har antagligen gjort något gräsligt i ett tidigare liv eller så...eller så har jag de i det här livet..eller så är jag bara gnällig och fånig som klagar över sånt som ändå alla andra människor klarar av utan problem...

Slött

Jag slöar i soffan och tar det allmänt lugnt just nu. Sonen har en kompis hos sig och dottern är på vift sedan länge tillbaka. Skönt att allt är som de ska och att jag kan vara hemma ett tag igen. Försöker passa på att bara få vara så länge jag kan. Tyvär ringde en av mina vänner igår kväll när jag precis kommit hem och berättade att hennes pappa hade dött under veckan. Hon hade försökt få tag på mig i flera dagar utan att lyckas. Hon hade varit här i stan hela tiden jag hade varit borta och idag åker hon hem igen efter att ha planerat in pappans begravning. Ibland blir man påmind om hur kort livet kan vara. Att man kanske måste försöka ta tillvara på de stunder som finns här i livet. För på några sekunder kan allt bara ändras.

Hemma en vecka igen

Jag är hemma igen efter den andra veckan och jag är mer förvirrad än någonsin...så känns det i alla fall. Jag vet inte längre vad jag ska tänka eller känna. Eller om jag ens känner någonting alls. Jag kanske bara är ett känslolöst vrak som inte egentligen finns utan bara är ett ufo eller någonting sådant. Ett spöke kanske. Fast de är skönt att vara hemma och få vara med mina barn litegrann också. Om en liten stund har kanske alla nya tankar börjat landa och jag kan tänka klart igen. Det är så mycket olika som måste sorteras in i facken i hjärnan. Fast hyfsat bra mår jag nog ändå