måndag 31 augusti 2009

Det vanliga också

Ibland glömmer jag nästan bort att jag har ett vanligt liv också. Det är precis det jag gjort nu. Missat att börja om att träna kom jag på att jag gjort. Det har ju startat om såklart, men jag har helt glömt bort det och har tydligen sommarlov fortfarande. Så nu i veckan ska jag ta itu med allt sånt igen. Idag har jag kommit i håg att handla, så att vi har mat i det här huset också. Hunnit med ett möte och försökt ta i tu med saker hemma. Får inte glömma bort vardagen mitt i allt kaos. Kanske de är tecken på att jag inte har gett upp, eller vad ska jag tro. Barnens alla aktiviteter är i startfälten och jag har fullt sjå att hålla reda på vilka dagar de har nu. Hade som precis lärt mig förra årets när de blev sommar och slut på allt. Måste också erkänna att just nu så är de lugnt på karlfronten, hyfsat i alla fall. Har inte haft så många kunder den senaste veckan, bara några stycken och det jätteskönt för mig. Fast jag antar att någon annan tjej har fullt upp vid det här laget. Jag slipper i alla fall och det är jag glad över.

lördag 29 augusti 2009

Prövat i alla fall

Jag gjorde ett försök till att ordna upp saker och ting i går. Det var jobbigt, men jag försökte i alla fall. Just nu är jag mest slutkörd. Det är så mycket i min hjärna som jag måste orka med att jag har lite svårt att bena ut i vilken ände jag ska börja. Fast de ordnar sig nog...de gör det alltid..på något sätt. Jag har i alla fall inte gett upp att hoppas, även om jag hoppas på ett annat sätt än förr. Jag inbillar mig att på något sätt så ska jag fixa det här, även om det är tungt.

fredag 28 augusti 2009

Hopp...

Jag är så rädd att jag börjar bli handlingsförlamad och paralyserad. Försöker hela tiden hålla mig vid att ha hopp, men det tar på så förbannat...min energi börjar ta slut och jag är rätt slut...men jag försöker och jag ska göra mitt bästa idag...men ändå...

måndag 24 augusti 2009

Sömnlöst

Efter en i stort sett sömnlös natt så har jag i alla fall slutat gråta och i stället så bara finns jag. Utan att orka tänka eller känna något Totalt känslomässigt slut, på ett sätt...på ett annat sätt totalt tvärtom. Jag vill inte vare sig känna hopp eller förtvivlan igen, bara ingenting. Ge mig inte mer hopp och tro för det känns inte på riktigt vill jag bara skrika till alla som försöker prata med mig. Det känns bara som en illusion och något som är på låtsas. Inte något som verkligen finns. Flera säger till mig att bara jag försöker så kommer allt bli bra, hur ska jag kunna veta det och hur kan jag veta vad bra är? Var ligger referensramen för något som är bra? Vad innebär det? Jag försöker hitta känslan av att duga, att vara ok eller att vara bekymmersfri. För om jag hittar den igen så kanske jag lättare kan förstå. Fast var fanns den? Är det så att om den har funnits hos mig en gång så kan jag ta fram den för att kunna relatera till det som kan vara? Eller är det också bara en fantasi?

söndag 23 augusti 2009

Olycklig och feg

Jag har brytit samman kan man kanske säga. Jag bara gråter utan att jag kan göra något åt det. Vad jag än gör så börjar jag om, hela tiden och överallt. Har världens problem att dölja det för min omväg och vips kastar jag mig i bilen och kör iväg och bryter ihop. Som en fåntratt utan förstånd. Jag klarar inte det här och det blir för stor press. Jag kommer inte att orka med det som krävs av mig för att jag ska kunna sluta mitt destruktiva liv. Jag är ledsen, men jag fixar det inte. Jag är inte stark nog utan på tok för feg. Det gör mig livrädd och panikslagen. Känner mig som en fåntratt som ens har försökt ha hopp. Jag förstår att andra jobbar med tidspress och att de inte har vare sig ork eller tid att vänta på att jag ska känna att jag gör rätt. Jag är livrädd för vad som kommer att hända och på vilket sätt allt kommer att hända. Ändå orkar jag inte och börjar snart ge upp. Tappar jag hoppet så finns det inget kvar..så är de bara..jag är inte glad

fredag 21 augusti 2009

Valmöjligheter

Är det sån här jag är? Är det min lott i livet?
Borde jag vara nöjd och inte klaga så mycket? Eller ska jag försöka göra något åt det?
Måste bestämma mig nu för åt vilket håll jag ska gå. Antingen så är jag kvar i det här, men i så fall så kommer jag att sluta klaga och gnälla för då vet jag att chansen har funnits för mig att ta mig ur. Eller så väljer jag att sluta helt och hållet och försöker göra något åt det. Två val har jag mellan, kanske ett ytterligare, men det ska jag inte tänka på just nu. Jag håller mig till de två alternativen just nu. Jag har fått en tidsfrist på en vecka innan jag ska ha bestämt mig. Det kanske inte lät precis så här när jag fick veta att jag måste bestämma mig, utan det är min egna lilla tolkning av hur det ska bli. Antingen så gör jag något åt det och då måste jag göra det nu eller så skiter jag i det och fortsätter som tidigare. Då tänker jag aldrig mer klaga om saken utan då forsätter jag i det tysta, avbryter all terapi och lever på som jag har gjort alltid. Eller så försöker jag ta mig dit ut till den främmande verkligheten där allt kan hända. Det där jag inte har en aning om hur det ser ut.

torsdag 20 augusti 2009

Svårt att känna sig fri...

Jag har för lite hopp, jag tror för lite på att saker kommer att ordna sig. Jag tror att alla människor vill mig illa oavsett om det inte är så. Jag är så misstänksam att jag förgör mig själv. Ett litet ord eller snesteg från den andra och jag blir helt snurrig och börjar tänka. Jag kan inte hantera motgångar, inte heller vissa framgångar. Idag har varit totalt upp och nervända dagen. Den började bra, det har varit lugnt med sexjobb men däremot stress, ångest och förtvivlan.
I kväll har jag velat rymma. Det har dragit i mig och jag har haft en längtan av att sätta mig i bilen och bara dra. Jag vet inte varför, men jag har haft en önskan att åka till en speciell ort, inte jättenära mig och inte heller jättelångt bort. Jag vet inte varför jag vill dit, men det lockar mig något otroligt mycket. Fast bara över natten och hem igen. Hur kommer det sig. Vad är de där som kan ge mig ro? För de är så det känns. Att jag kommer att få ro om jag åker iväg. Löjligt egentligen, men samtidigt är jag lite nyfiken. Vill veta om det verkligen stämmer.
I går ville jag nog mera dö, sluta mina dagar och äntligen få vila. Det vill jag inte idag på samma sätt, men när jag satt och fikade i köket på kvällen så blev jag helt kall och ångesten kröp inte in på mig den här gången, utan den kastades över mig och fick mig skakig. Dödsångesten vreds om och höll på att slita sönder mig. Det är för mycket för mig just nu. En bra sak kan jag ändå reflektera över och det är att jag aldrig kontaktade min ena ägare. I vanliga fall så kastar jag iväg ett sms eller ringer. Han vet alla mina svagheter och märker direkt om jag är mer instabil än vanligt och då passar han på. Jag vet det och även om jag inte tänker på det då så är jag medveten om både hans och mitt sätt. Ju mer dåligt jag mår desto hårdare pressar han mig, tänjer på gränserna och passar på att träna mig till att bli en bättre och lydigare slyna. Då får jag bekräftelsen på att jag är något, eller att jag är det jag lärt mig att vara. Skitig och värdelös. Ful och äcklig, men ändå någon som kan någonting. Han tar inte bara över makten över hela min kropp utan även hela min själ och hjärna. Tänker åt mig och bestämmer vem och vad jag får tillåtelse att vara. Jag avskyr det, men ändå så söker jag den bekräftelsen av honom, för vem annan än min master kan veta vad jag behöver. Att han säljer mig till alla som vill köpa mig är en helt annan sak. Det är nog ett sätt att visa att han styr mig, att jag verkligen är det där som han säger att jag är. Som han så gärna vill att jag ska vara. Som jag kanske också är. Fast jag inte vill vara. Jag har länge längtat efter att få vara fri, något som kanske bara är en fantasi. Vad kan jag tjäna på att vara fri? Kanske ångesten hinner äta upp mig innan jag tar mig hela vägen dit. Är de ens värt det?

onsdag 19 augusti 2009

Tidsbrist

Min hjärna har alldeles för mycket att tänka på just nu. Min hjälp är på väg verkar de som. Om några veckor ska jag iväg och få några dagars tankeställare i hur jag lever. Jag har fått jobb erbjudande om ett riktigt jobb, men har inte bestämt mig ännu. Ska fundera ett par dagar. Jag har de som vill hjälpa mig ta mig ut helvetet som i stort sett jagar på mig. Från flera olika håll. Min dotter ska ha party och presenter. Skolan börjar snart om för kidsen. Pengarna håller på att ta slut. Flera äckeljobb med karlar är på gång, som jag inte vill ha. Möten med alla möjliga olika vanliga ställen är på gång. Arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun, skola och typ alla ställen som finns. Jag hinner inte riktigt med. Måste ta kontakt med min läkare också för jag har ont. Dygnet borde ha ungefär dubbelt så många timmar nu tycker jag, för jag stressar...

tisdag 18 augusti 2009

Ett steg till mot helvetet

Jag funderar vad det är som gör att jag hela tiden dras till helt fel situationer. Vad det är med mig som låter mig användas på det sätt jag tillåter. Hur kan det komma sig att jag går lydandes ut ur mitt hem och rakt in i helvetet och vet om att de är där jag hamnar. Jag gör ju det. Jag vet att helvetet är nära, att mina egna steg fraktar mig sakta men säkert rakt in i lejongapet. När jag väl är där så gör jag allt för att ta mig därifrån, jag slåss, skriker, gråter och försöker springa. Ändå tar jag på mig kläderna och går dit. Jag vet, men jag springer inte i förväg. Varför? Hur kan det vara så att man lyder den som vill en illa, men trotsar den som vill en gott. Hur kan det vara farligare att göra rätt än att lyda den som tycker om att göra en illa? Jag är förvirrad, olycklig och ihjälstressad. Inte ens tanken på att behandling är på gång får mig tryggare i tanken utan snarare tvärtom. Ibland känns det som livet driver med en...och inte på ett positivt sätt..

söndag 16 augusti 2009

Dåligt samvete

Usch, satt nyss och läste en kvinnas blogg, en som skrev om hur hon blev bedragen av sin man. Först hade jag tänkt skriva en kommentar till henne, men sen helt plötsligt fick jag jättedåligt samvete. Inte för att jag har varit med hennes man utan för det slog mig precis hur många äkta män jag har haft som kunder. Sånna som bara tillfälligt eller återkommande är kunder. Jag har inget försvar till varför jag gör så. Deras fruar lider och jag tjänar pengar på deras män...hur sjukt är inte det? Hur sjuk är inte jag som kan göra så mot människor? Så nu sitter jag och är ledsen över att jag förstör för andra människor, sabbar deras äktenskap kanske...och förstör för små fina barn som får otrogna fäder bara för att jag ska tjäna pengar på dem...eller kanske inte jag utan mina ägare, men det är som samma sak. Jag borde sluta med det här snart innan jag sabbar för mycket för mig och för andra...

Trött och slut

oj oj idag är jag trött...och orkar som inte speciellt mycket, men är i alla fall uppe och vandrar mellan varven...fast egentligen vill jag nog mest bara sova...så det är typ därför jag är rätt osynlig för tillfället...:-))

lördag 15 augusti 2009

barnen

Just nu så sjunger mina barn tillsammans i sonens rum. De har hittat en låt som de försöker sjunga tillsammans. Det är så fint att jag blir nästan tårögd...ändå är ingen av dem några speciella sångare precis:-))

Ångesten tar över ibland

Återigen har jag hamnat i en känslokarusell där jag inte riktigt hinner med i mina känslostormar. Det är som om hela jag är i någon form av kaos och där jag inte kan hantera allt som kommer upp. Jag har märkt att ju mer jag är och rotar i allt omkring mig så faller jag rätt hårt ner i backen. Jag blir nästan överkänslig och öppnar man bara pyttelite på locket så vräks det ut massa skit rakt in i hjärnan. En av de svåraste sakerna är nog att klara av att hålla igen de stunder jag måste visa mig bland andra människor. För då måste masken komma upp och sitta fastklistrad under många timmar så jag inte visar min svaghet. Nätterna är också ett enda stort rappel. Då faller jag långt ner i tanketräsket och jag måste verkligen kämpa för att fokusera på annat för att kunna få ro.

fredag 14 augusti 2009

Fånigt

Det är jobbigare att planera saker som man inte vill göra eller som man inte vill vara med om än att planera roliga saker. Det tar mer på krafterna när man får order om sånt som är skitläskigt eller jobbigt...ändå så piper jag ofta över planeringar över roliga saker. Helt knäppt va.
Som om det skulle vara värre att planera för hur ett vanligt jobb skulle fungera och lösa allt praktiskt till det, än att vara med att planera ett stort kundjobb...ibland är jag bra fånig...

Funderingar

Ibland funderar jag på om jag har lagt livet på paus eller någonting sådant. Att jag på något sätt bara har stängt av omgivningen och bara fokuserar på att överleva och få dagarna att passera. När jag tittar mig omkring så inser jag att överallt finns det brister. Inte bara i hur jag lever utan rent överallt. Mitt hem ser ut som skräp, ungefär som om jag bara har en bostad där jag går in och sover i. Ändå har jag bott här länge och borde ha fixat till så att de ser ut som jag vill ha det. För de känns fortfarande som om de är något tillfälligt även om de är fyllt med prylar av alla de slag. Det syns att de är jag som bor här, men det speglar inte mig...Det är som om allting bara är tillfälligt..Jag blir förvirrad när jag inser att barnen helt plötsligt är stora och att de inte är småbarn längre, att jag har blivit gammal som gatan...men ändå inte kommit någon vart i livet. Som om jag själv har pausat för länge sedan och glömt bort att leva...

torsdag 13 augusti 2009

natti natti

Dödstrött och slut...tankarna bara yr och pendlar mellan hopp och förtvivlan...ord påverkar mer än jag tror och hur små saker som helst kan få mig ur balans. Stackars min omgivning, jag är jobbig och tröttsam...med bekräftelsebehov kombinerat mer självhat och självförakt...vill vara bra och samtidigt vet jag att jag är usel...jag vet att jag tänker galet, men när någon annan påpekar de så blir jag förtvivlad...särskilt när de använder sig av mina största fasor...jag är trött och jag är less...och nu ska jag sova..godnatt...

Ny dag

Jag är trött, trött och trött...
Min hjärna vill inte vakna än...
Vet fortfarande inte mer om de där jobbet, men jag måste ändå börja planera lite utifall att..fast inte just nu...först några muggar kaffe..
God morgon föresten...

onsdag 12 augusti 2009

Vad ska jag nu göra???

Jag är nu skiträdd att jag ska få det där jobbet...för även om det låter roligt och det skulle passa mig så är det jättelångt hemifrån och hur ska jag lösa allt med barnen?? Hjälp...så känns det..
Det som är bra med att börja jobba med vanliga saker igen är att jag då inte kommer att ha tid med dumheter och sexförsäljningar. Automatiskt så minskar det ju direkt, för jag kommer inte att kunna vara tillgänglig lika mycket som nu även om jobbet inte är på heltid. Pendlingstiden blir ca sextimmar per dag med bil om jag ska pendla varje dag. Är det verkligen rimligt? Ekonomiskt sätt så kommer jag inte att tjäna på det alls. Delar jag upp jobbet så jag behöver bo där vissa dagar och sen vara hemma länge så tjänar jag mer på det, men då måste jag lösa en tillfällig bostad där och tillsyn till mina barn. Det står nu mellan mig och en till och jag vet att jag ligger mycket bra till för att få jobbet. Så att jag nästan inte törs svara i telefon just nu. Behöver tänka...Är det någon som har något bra råd eller något jag har glömt bort nu? På något sätt så känns det som att allt är bättre än att sälja sex, men är inte de här lite att fly och skjuta upp problemen? Är jag fysiskt frisk nog att orka med det här? För resten av tiden upp till heltid kommer jag ju vara tvungen att stå som arbetssökande

halvt bra

Idag har jag en sån där obeväm dag då inget känns riktigt uselt och inget känns riktigt bra. Så där så jag inte riktigt vet vem och vad jag är. Har lite sånna där jag är fet och ful känslor som inte släpper, lite äckel över mig själv. Samtidigt så går jag omkring och är lite glad över att jag är bra. Fick ett telefonsamtal om ett jobb där jag tydligen är aktuell. Ett riktigt jobb alltså och som låter rätt bra för mig...förutom att de inte är här där jag bor. Ändå blev jag glad för då känns det igen som om jag är någonting. Som är bra alltså...det är inte kul att känna att man inte duger...

måndag 10 augusti 2009

Försökte i alla fall

Jaha, jag försökte i alla fall lyda era råd:-)) Angående skrynklaren alltså, men inte är det lätt. Först satt jag där och tittade upp i taket...så gör jag när det inte är roligt att prata...sen började jag prata ett ord i taget och så fortsatte jag att titta i taket. Efter en liten stund så försökte jag i alla fall förklara en aning om hur jag resonerar och varför jag gör så. Jag berättade hur splittrade jag känner mig när jag hamnar på flera stolar samtidigt och hur förvirrande de är att ändra sätt och tankeverksamhet från att vara ett luder till att vara mamma, till att vara den som tänker jobb och yrken och att vara vanlig vän till vanliga människor. Att försöka sätta stopp för de jag gör med hjälp av andra samtidigt som jag bara orkar ta myrsteg framåt och inte jättekliv som alla förväntar sig att jag ska göra. För mig handlar det lite om att få hjärnan att följa med och förstå varje liten grej jag gör i det som är främmande. Det är lättare för mig att ta jättekliv bakåt för där känner jag mig hemma. Det andra är så svårt för mig att förstå och ta till mig. Ännu svårare är det att lita på andra och förstå att de kanske har rätt och att de vet sätt som hjälper mig. För hur ska jag kunna veta att de dom säger verkligen är sant? Hur vet jag att ingen som vet någonting helt plötsligt vänder och sticker kniven i mig? Hur kan jag vara säker och behöver jag vara säker? Vad kan hända om jag gör någonting fel? Är jag beredd på att ta konsekvenserna då också? För att det blir sådana är ju självklart, men frågan är om hur stora de kommer att bli och om jag verkligen klarar av det...

hjärnskrynklaren är tillbaka

Har fortfarande en aning problem med att sova, vaknar hela tiden och nu har jag varit vaken i några timmar utan att ha kunnat somna om. Jag blir bara mer och mer trött. Jag har lite mindre ont nu, men än har jag en del problem lite här och var som spökar för mig. Vet inte snart om jag är en levande varelse eller en död.
Idag är min hjärnskrynklare tillbaka från semestern och hon har bokat in att träffa mig. Jag vill då verkligen inte dit för jag vill inte prata om vad som har hänt i sommar. Hon lär få spader och sen tar hon väl semester igen för att slippa mig...Så jag försöker komma någon bra ursäkt till varför jag inte ska behöva går dit...eller så går jag dit och erkänner att jag spårat ur och tar alla konsekvenser sin finns att få...fast jag är ju usel på att erkänna så jag kanske bäddar in allt fint och prydligt så hon inte blir rädd...

lördag 8 augusti 2009

Trötter

Givetvis så har jag hunnit ställa till det för mig själv idag också...med en karl, en kund eller vad man nu vill kalla sådana. Fast det var inte så farligt och inte så jobbigt, men ändå...
Så nu är jag trött, har ännu mera ont och vill mest bara sova. Dessutom har jag fått en ångest över något jag kan ha sagt och gjort. Det är väldigt länge sedan jag kände att jag pratat för mycket, jag brukar ju oftast prata lite för lite. Fast just nu är det upp och nervända världen här tror jag...

Lite skräpig

Just nu känner jag mig lite som skräp...inte bara för att jag har ont i kroppen..utan för massa annat också...typ gammal, ful, fet och äcklig eller något sådant...Inte för att jag riktigt är allt de där utan för att jag känner mig så...Någon slags ångest och avsky över mig själv och den jag är, mer än hur jag ser ut...även om det också spelar roll...finns ju så mycket man vill ändra på typ..
Ändå så har jag en rätt bra dag, men några vänner som varit och hälsat på i omgångar i dag. Nu är jag själv hemma en liten stund och passar på att slöa.
Ont har jag fortfarande och jag tar mig stapplande och haltande fram...
Fast de har varit skön avkoppling att ha gäster här, jag blir avledd i tankarna och kan bara få vara och lyssna. En av vännerna hade sin lilla son med sig, ett underbart litet yrväder som en stund satt i soffan och bara pratade med mig..om jag en sekund inte lyssnade så hörde jag hans röst direkt som påkallade min uppmärksamhet. Vet du svartängel vad jag har gjort?, Hör på mig svartängel och kom och titta på det här...Jag gillar verkligen småbarn, dom är så söta och roliga...

Ont

I natt har jag inte sovit mycket alls, så jag är fruktansvärt trött.
Hade en rätt bra dag igår och varmt var det. Fast efter halva dagen började smärtan dyka upp och innan jag somnade jättesent i natt kunde jag knappt röra mig.
Sen har jag vaknat upp med oro i kroppen och en smärta som kunnat döda.
Rätt utslagen är jag nu, vill vila, men eftersom jag har så ont funkar det inte. Varje gång jag ville vända mig om eller bara röra på lite i natt så gjorde det gräsligt ont och jag var tvungen att använda all kraft till att klara av att hjälpa kroppen. En rörelse för mycket och de skär som knivar i mig....Jag vill slippa ha ont, jag orkar inte...jag behöver min energi till annat just nu...

fredag 7 augusti 2009

Halvvägs till sjuttio...

Jaha och nu är jag ett år äldre igen...gammal och grå, rynkig och sliten...trött och slut..
Snart dax för graven...eller något sådant...
Fast tårta ska jag äta tills jag ser ut som en ballong...inga kunder ska jag ha...för idag ska jag bara ha familj och vänner...och jag ska le så mycket att ansiktet fastnar i ett underligt flin...tur jag har hyfsade tänder:-) Fast jag har som aldrig lärt mig varför de är så viktigt att fira att man blir gammal, de där fattade jag inte ens som barn utan försökte rymma och gömma mig varje gång det var dax att ha kalas...mitt eget alltså....andras gillar jag att fira...skitmycket..
Tror att de är uppmärksamheten jag ogillar, de där att bli påmind om att man finns i andras världar också..ja, men i alla fall....hurra för mig då...

onsdag 5 augusti 2009

I dag

Nu försöker jag hålla humöret uppe. Inte gå ner mig själv i något surt träsk.
Idag ska jag ha en bra dag som innebär noll ångest. Inga dumheter eller galenskaper. Bara göra städ och plock grejor kanske.
Hatar att städa, men det är ju nödvändigt.... kanske jag behöver något skoj också, men vad fasen kan det vara då?? Alltså som är skoj på riktigt och inte bara ett halv leende...Något måste de väl finnas som får mig att muntra upp mig själv...

tisdag 4 augusti 2009

Veckan som var...

Hela grejen är sjuk, rent knäpp och galen egentligen. Ändå hänger jag kvar och fortsätter som vanligt. Jag ska försöka kort sammanfatta tiden sedan jag kom hem nu sist. Jag hann vara hemma mindre än ett dygn innan jag var med första kunden. Ett par dagar var de nog bara en om dagen. Sen hamnade jag ute i en skog, där de kom på rad. De visste inte om varandra och jag visste inte om hur många. Jag hade min bil på en plats där vi möttes, jag hoppade in i deras och visade vägen till platsen. Där jag hade en karl som var gömt utifall att något skulle hända mig. De ville ha det så. Ändå var jag livrädd. Fick order på plats om vad som skulle göras. Ingen aning hade jag i förväg. En som ville jag skulle ha ögonbindel, en annan en avsugning, lite analsex, lite vanligt och så massa annat tjafs. Mellan kunden fick jag order om att vänta eller åka en vända. Fara hem en stund eller när de var klart för stunden. En tappade börsen och åkte tillbaka och jag var livrädd att han skulle stöta på min vakt i skogen eller nästa kund. Uppehålla nästa kund tills platsen var säker igen. En kund ville prata mord och överfall under tiden han höll på och jag var skräckslagen hela tiden egentligen, men de vara bara att le och fortsätta. Nästa dag två samtidigt plus någon enstaka. Där någonstans tappade jag räkningen. Igår och idag har jag fått vila. Inte mer vad jag kan minnas. Någon i min familj är på väg hit tror jag, de påstår att jag snart fyller år. Jag förtänger det för jag vill inte bli gammal. Mina hjälpare vill stressa på mig att göra något åt situationen, men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Kan inte förklara, men de känns som om hoppet har slutat finnas. En aning i alla fall, eller kanske mera gömt igen. Det är svårt att göra allt samtidigt, vara till lags och veta vad som är rätt. Det är svårt att sitta i bilen och vänta på kunden, få order av ägaren och samtidigt prata med någon som vill hjälpa en, men som inte riktigt är medveten om vad de är som riktigt händer under samma ögonblick. Det är jobbigt att ändra tankesätt på två sekunder, att säga rätt till alla mitt i allt i hopa. Det känns som om mina vingar börjar svartna mer och mer igen. Nyss var jag ju på väg upp. Eller var de bara en fantasi?

svårt...

Fortfarande känner jag mig som en mussla, där orden stannar kvar. Kanske de har varit för mycket på slutet för att jag ska orka med. Både gamla och nya saker och händelser som gör att jag funderar och resonerar lite väl mycket med mig själv. Många svåra beslut att ta, som oavsett hur jag bestämmer kommer att ha konsekvenser för mig själv. Frågan är vilken typ av konsekvens jag står ut med att ha. Det är jobbigt att tänka på och jag sover som en kratta om nätterna. Drömmer läskigt och vaknar upp panikslagen. Känner mig fångad och snärjd så otroligt mycket att jag nästan går sönder inombords. Jag vill egentligen bli fri och kunna leva vanligt, men orkar jag verkligen med de? Klarar jag det som krävs av mig? Finns det verkligen inte andra utvägar? Lättare och mindre svåra?

Olika

Några i min omedelbara närhet om man nu kan kalla det så...familj, eller nästan familj är nu hemma i landet på besök under sommaren. De valde för några år sedan att lämna kalla sverige och flytta till ett av de varmaste ställena som finns. Nu har de en liten bebis som också får bo därborta i de varma landet med dem, lära sig prata på främmande språk och äta mat som är så stark att man storknar bara man tänker på det. De är modiga människor. Yngre än mig och betydligt mer tuffa. Jag tänker att historien upprepar sig. Mitt ena syskon lärde sig prata på tre språk den dagen han började prata, eftersom han bodde i främmande land under några år. Hans fru bodde i ett annat främmande land när hon var i samma bebis ålder och några år framåt. Båda två vita, svenska och ser rätt vanliga ut. De vill inte åka till främmande länder och bo och jobba tillsammans med sina barn. I stället stannar de hemma och har vanliga jobb.
Jag tänker på mitt ena syskon, vi tillhör samma familj och står varandra nära. Ändå har vi växt upp på så olika sätt. Det skiljer i år inte så mycket mellan oss, så skillnaden borde inte vara så stor. Fast de är den.

måndag 3 augusti 2009

Tystnad

Idag får jag inte ut orden. Jag kan inte skriva, inte heller prata. Det sitter fast någonstans långt inne. Jag vet inte varför, men jag börjar och får ihop en rad eller två och så raderar jag. Ibland blir det så...känner igen det, men kan inte ta mig ur det. Egentligen behöver jag tvinga mig själv, men jag kan inte. Det är bara helt stopp....

söndag 2 augusti 2009

Stensamling..

Ganska nära stugan finns ett lite underligt ställe. Mitt ute i havet går det en sandremsa. Smal som en gångväg ungefär. Sträcker sig inte speciellt långt, men så där lagomt så där så man ser hela remsan, man kan bada och man kan ta en liten minipromenad. På ena sidan av sandremsan är det jätteljupt vatten. Flera meter, så man kan köra in med stora båtar hela vägen fram, hoppa av direkt i sanden och sedan försöka sätta fast båten på något sätt. Kommer man från andra sidan får man passa sig noga eftersom där är det väldigt lång grunt. På den sidan kan småbarnen bada utan att man behöver oroa sig, fast man måste hålla koll eftersom det är så tvärdjupt på andra sidan. Dit åker jag några gånger varje sommar, i år i och för sig bara en gång hitils. Varje gång jag är där så vandrar jag på sanden och oftast badar jag också fast de är hav och kallt...Varje gång när jag går omkring där så hittar jag detmest underbara stenar. Mjuka, lena och släta. Med olika vackra mönster eller former, slipade av sand och vatten. Kan aldrig låta bli att plocka några stycken. Brukar bestämma mig vid den första stenen att bara en...inte flera den här gången...men efter en liten stund så hittar jag en till och sen en till...och sen har jag händerna fulla av stenar som bums måste med hem...Ibland är jag som ett litet barn...men jag kan inte låta bli...

lördag 1 augusti 2009

Vän på besök:-)

Idag kommer en vän hit och hälsar på i några timma tillsammans med hennes karl och deras underbara lilla tjej:-) Jag har varit och handlat lite skojiga leksaker till lilla tjejer som hon ska få eftersom hon nyss fyllt ett år:-))
Den här vännen är någon som jag tycker mycket om, hon är viktig för mig...även om hon inget vet om det här...
Det är ett tag sedan vi träffades nu eftersom vi inte bor nära varandra utan hyfsat långt numera och jag saknar henne ibland hur mycket som helst och hon saknar mig. Hon är rätt ensam där hon bor med man och barn, men eftersom både hon och karln fick så bra jobb där så ville de flytta dit ändå. Tur det finns telefoner och mail:-)) Fast nu kommer hon hit om ett par timmar och jag måste städa fort som rackarns...