söndag 23 augusti 2009

Olycklig och feg

Jag har brytit samman kan man kanske säga. Jag bara gråter utan att jag kan göra något åt det. Vad jag än gör så börjar jag om, hela tiden och överallt. Har världens problem att dölja det för min omväg och vips kastar jag mig i bilen och kör iväg och bryter ihop. Som en fåntratt utan förstånd. Jag klarar inte det här och det blir för stor press. Jag kommer inte att orka med det som krävs av mig för att jag ska kunna sluta mitt destruktiva liv. Jag är ledsen, men jag fixar det inte. Jag är inte stark nog utan på tok för feg. Det gör mig livrädd och panikslagen. Känner mig som en fåntratt som ens har försökt ha hopp. Jag förstår att andra jobbar med tidspress och att de inte har vare sig ork eller tid att vänta på att jag ska känna att jag gör rätt. Jag är livrädd för vad som kommer att hända och på vilket sätt allt kommer att hända. Ändå orkar jag inte och börjar snart ge upp. Tappar jag hoppet så finns det inget kvar..så är de bara..jag är inte glad

2 kommentarer:

torgust sa...

Jag håller om Dej och Ditt hopp. Gråt Du bara.

Judith - kaos o annat sa...

Men vännen. vad har du för hopp idag då? Det liv du lever nu verkar ju inte allt för hoppfullt!
Vad kan bli värre än det redan är?
Och du, det är din svaghet som du behöver visa. Det är styrka! Att visa den svaga du som vill ha hjälp att bryta ett destruktivt liv. Ett liv som du flyr från. Sluta fly!
Vad kommer krävas av dig som inte redan krävs av dig idag? Är dom kraven du har idag på dig av dina sk "ägare" bättre än det du kallar"krav" på att må bra och sluta vara destruktiv mot dig själv och inte ha ett liv som du tycker är värdigt?

Jag känner igen alltihop. Jag känner igen dina ord, dina tankar för så har jag också tänkt. Men till slut var mitt liv så ohanterligt att varje dag var en dödslängtan och DET orkade inte jag till slut heller. Jag hade bara ett val till slut. Och det var att antingen gå under eller livrädd som jag var ändå be om hjälp. Jag valde att be om hjälp.

Hoppas du gör det med.