torsdag 20 augusti 2009

Svårt att känna sig fri...

Jag har för lite hopp, jag tror för lite på att saker kommer att ordna sig. Jag tror att alla människor vill mig illa oavsett om det inte är så. Jag är så misstänksam att jag förgör mig själv. Ett litet ord eller snesteg från den andra och jag blir helt snurrig och börjar tänka. Jag kan inte hantera motgångar, inte heller vissa framgångar. Idag har varit totalt upp och nervända dagen. Den började bra, det har varit lugnt med sexjobb men däremot stress, ångest och förtvivlan.
I kväll har jag velat rymma. Det har dragit i mig och jag har haft en längtan av att sätta mig i bilen och bara dra. Jag vet inte varför, men jag har haft en önskan att åka till en speciell ort, inte jättenära mig och inte heller jättelångt bort. Jag vet inte varför jag vill dit, men det lockar mig något otroligt mycket. Fast bara över natten och hem igen. Hur kommer det sig. Vad är de där som kan ge mig ro? För de är så det känns. Att jag kommer att få ro om jag åker iväg. Löjligt egentligen, men samtidigt är jag lite nyfiken. Vill veta om det verkligen stämmer.
I går ville jag nog mera dö, sluta mina dagar och äntligen få vila. Det vill jag inte idag på samma sätt, men när jag satt och fikade i köket på kvällen så blev jag helt kall och ångesten kröp inte in på mig den här gången, utan den kastades över mig och fick mig skakig. Dödsångesten vreds om och höll på att slita sönder mig. Det är för mycket för mig just nu. En bra sak kan jag ändå reflektera över och det är att jag aldrig kontaktade min ena ägare. I vanliga fall så kastar jag iväg ett sms eller ringer. Han vet alla mina svagheter och märker direkt om jag är mer instabil än vanligt och då passar han på. Jag vet det och även om jag inte tänker på det då så är jag medveten om både hans och mitt sätt. Ju mer dåligt jag mår desto hårdare pressar han mig, tänjer på gränserna och passar på att träna mig till att bli en bättre och lydigare slyna. Då får jag bekräftelsen på att jag är något, eller att jag är det jag lärt mig att vara. Skitig och värdelös. Ful och äcklig, men ändå någon som kan någonting. Han tar inte bara över makten över hela min kropp utan även hela min själ och hjärna. Tänker åt mig och bestämmer vem och vad jag får tillåtelse att vara. Jag avskyr det, men ändå så söker jag den bekräftelsen av honom, för vem annan än min master kan veta vad jag behöver. Att han säljer mig till alla som vill köpa mig är en helt annan sak. Det är nog ett sätt att visa att han styr mig, att jag verkligen är det där som han säger att jag är. Som han så gärna vill att jag ska vara. Som jag kanske också är. Fast jag inte vill vara. Jag har länge längtat efter att få vara fri, något som kanske bara är en fantasi. Vad kan jag tjäna på att vara fri? Kanske ångesten hinner äta upp mig innan jag tar mig hela vägen dit. Är de ens värt det?

1 kommentarer:

Judith sa...

Jag känner igen dina tankar. Din flyktkänsla, din dåliga självkänsla, dina tankar om hur värdelös du är, dina misstankar mot alla....jag känner så väl igen dina ord. Jag har också haft samtliga tankar och känslor.
Det är förhoppningsvis din känslomässiga botten du nu slår i. Den botten som gör att du har bara ett val att ta. Antingen ta dig upp eller vara kvar.
Jag hoppas innerligt du väljer att klättra uppåt. Att be om hjälp och ta dig ur den skiten du är i. Det finns hjälp att få.

Och den där orten du känner sådan längtan till bara för en natt...åk dit! Ta reda på vad det är som får dig att känna så. Åk snarast. Åk och kanske finn vägen till friheten! Du kanske får det svar du behöver där. Vi ska lita och lyssna mer inåt på vårt hjärta och vår magkänsla. Släpp tankarna och grubbla inte så mycket. Lev i nuet och lyssna inåt.

Jag vet det är svårt, men som någon skrev häromdagen också, tänk inte så mycket! Grubbla inte på vad, när och hur. Om du vill och ber om hjälp så kommer det ordna sig. Men du måste vilja själv först, inte bara i ord utan i själ och hjärta och i handling. Viljan att förändra.

Varmaste kramen