Måndag

Jag skulle vilja kunna skriva att jag har haft en underbar dag idag...men det kan jag inte. Då ljuger jag. Dagen började ändå hyfsad och dottern gav mig en stor mugg kaffe utan att jag behövde kliva upp ur sängen. Sen stack jag på jobbet och var där nästan i tid. Hade glömt bort att det skulle vara möte där så jag hade dubbelbokat mig. Fick strax fara i väg och ha ett jobbigt pratmöte angående allt omkring mig. Var helt slut och kände mig mest som skräp. Vandrade upp en trappa och började tjuta hos en gammal bekant. Kunde som vanligt inte berätta vad det var frågan om eftersom jag fortfarande lever i ingen vet något livet. Satte mig på cykeln och for tillbaka till jobbet. Torkade tårarna i hissen så ingen skulle se när jag kom upp. Gömde mig några minuter på toa innan det var dags för lunch. Åt kvickt och började jobba i kapp mig själv.

Hamnade i tele angående barnens pappa, sen ett nytt telefonsamtal med en myndihetsperson och så lite mera jobba. Smet några minuter före fem och snabbade mig hem. Mötte en knullkund utanför dörren, men bad att få byta dag så att jag skulle hinna laga middag till barnen. Dottern hade ett par dansträningar och var redan sen. Hängde tvätten jag kastat i maskinen innan jag for på jobbet och packat lite grejor åt sonen. Det här fick bli den snälla versionen, men den är också lika verklig..jag bara undanhöll några saker nu..för att det blir jobbigt att skriva

Så här är det hos mig..

Kanske allt börjar ta slut för mig nu, alla murar rasar fortare än jag själv hinner andas.
Mina dagar numera består av möten massor, möten med myndigheter, om barnen..om mig själv och om mitt liv. Ändå är det stopp. Ingenstans kan jag säga allt, ingen har hand om allting. Det måste vara miljoner människor och instanser inblandade. Alla tycker och tänker massor. Alla pratar med varandra, men hälften är hemligt för mig. Tror jag. De planerar och stökar, men glömmer bort att jag också finns. Alla har sina regler och lagar som de ska följa, jag måste göra si och så för att komma vidare.

Mitt i allt detta så jobbar jag heltid, åtta till fem som vanliga människor. Träffar miljoner olika människor hela tiden. En del vill ha min hjälp, andra är arga på mig, några är jätteglada och trevliga. Möten med myndigheter där också, andra typer av myndigheter som tur är. Fast ibland krockar de också och jag stöter på fel människa i fel ärende.

När jag slutar de vanliga jobbet kastar jag mig i bilen och åker på nästa jobb, de där mindre roliga jobbet jag har. Inte lika ofta som tidigare, men än har jag inte lyckats få ett totalt stopp på det heller. Ibland på jobbet smiter jag ut på lunchen och gör bort något litet jobb då i stället för att inte hela kvällen ska försvinna. Jag är totalt slut som människa, jag är inte ens en sak längre. Jag är bara ingenting, jag finns inte längre. Är mitt i ett vakum som håller på att sluka mig.

Har blivit sämre och fått byta lite mediciner, min läkare var en aning bekymrad och skrev ut lite fler sorter åt mig den här gången, en annan sort dubblades direkt. Jag ville inte bli sjukskriven för jag behöver jobba också. Där kan jag fly en liten stund och slippa tänka. Ibland har jag så ont att jag inte vill kliva upp ur sängen, ändå tvingar jag mig för att jag känner att jag måste.

Mitt vanliga jobb är egentligen ganska roligt, jag trivs även om jag är trött. De jag jobbar med gillar mig har jag märkt. Det känns bra, att någon stund ändå få vara verklig. För när jag går därifrån blir jag mosad och nertrampad.

I helgen träffade jag min ena ägare i några timmar, de var gräsligt jobbigt och jag bad om att få åka hem flera gånger, jag bad att att han skulle sluta..att släppa lös mig. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag nästan tappade förståndet. Allt kändes så mycket värre än det brukar. Jag står ju ändå på benen så det var nog inte så farligt egentligen. Jag lever ju än i alla fall..