måndag 22 december 2008

Julresa

Nu är bilen nästan helt packad och de enda som är kvar är laptopen, några påsar med julklappar och lite bröd. Jag fick jättebra besök som kom förbi och bar ner alla tunga saker ner för trappan, skidorna fixade barnen och jag kunde bara vara uppe här och lata mig. Skönt för nu har jag två och en halvtimmas bilkörning framför mig.

Hade köpt mig en ny skiva som jag hade tänkt lyssna på, men kom nyss på att jag har en trasig spelare i bilen så jag får nöja mig med radion.

Nu känns de ganska bra, lite hungrig är jag och bilen måste tankas, men jag känner mig i alla fall på bra humör. Ska ändå bli ganska skönt att träffa familjen även om de blir några jobbiga dagar.

Kram och God Jul

söndag 21 december 2008

Överlevnad

Min dag har varit hemsk, men jag har överlevt den också.

Det började med att jag fick meddelande om ett uppdrag som jag skulle göra, en del verkar inte ha lyssnat på mig när jag förklarat att jag faktist slutat!!

Förslaget gick ut på att jag skulle fara till en plats där jag varit förut, uppdraget innebar inte bara vanlig hederlig vaniljsex utan också lite bondage. Inte farligt mycket, men dock en del. Sånt är jag van vid så det är ingen fara. Kunden i fråga är en chefaktig varelse som egentligen är jättesnäll och trevlig. Han gillar bara en hel del dominanslekar och han är van vid det också.

Inte var jag speciellt sugen på att ligga bunden och naken på en kall och hård bänk precis. Fryser gör jag ju ändå.

Dessutom har jag lärt mig att trots att jag försöker sköta säkerheten bra, är det inte alltid folk lyder när det väl gäller. Är jag desstuom bunden, har jag ingen koll. Med ögonbindel är det ännu svårare. Ibland kan det dyka upp ett flertal till med män och ibland kan de göra saker vi inte kommit överens om.

Så jag försökte neka och tacka nej. Jag visste att om jag skulle falla den här gången så skulle det inte vara kul. För nu när de vet att jag vill sluta så misstänker jag att direkt jag visar tecken på svaghet så kommer de att passa på. Det vill säga att om jag skulle fara så skulle dom se till att det skulle vara så jobbigt, hemskt och vidrigt att jag antagligen mådde piss efteråt. För om de får mig till det skicket, så vet dom att jag ger upp och fortsätter i gamla vanliga mönster.

Jag klarade mig. Jag gjorde inget, utan stannade hemma. Fast fruktansvärt jobbigt var det, oförskämd och dålig kände jag mig. Jag löd inte, utan trotsade. Gud vad duktig jag känner mig nu.

mantra

Som en själ arbetar jag i ljuset
och mörkret kan inte röra mig.
Jag ställer mig i ljuset.
Jag arbetar och från det stället flyttar jag mig aldrig

En plåga

En minut, en sekund, en timma i taget. Så lever jag idag. Varje andetag är en plåga och varje steg jag förflyttar mig tar på krafterna. Egentligen borde jag ha tvättat, packat och städat mitt hem, men jag orkar inte. Vill inte heller. Måste jag verkligen åka till helvetet i flera veckor. Hur ska jag stå ut där. Mina hemtrakter, där allt startade, där djävulen har huserat i varje hörn. Även om jag där stänger in mig i ett tryggt hus, där ingen vill mig ont så vet jag att farorna finns därutanför. Ett telefonsamtal bort, ett kvarter nedanför eller ett ynka sms. Det känns nästan värre än att vara hemma. Här kan jag hantera allt på ett annat sätt. Här är det ingen som kan råka se hur jag plågas eftersom jag kan vara ensam. Där finns en hel familj, en hel släkt och en massa vänner som kan råka se ett ögonblick av svaghet i min annars så starka mur.

lördag 20 december 2008

En vanlig dag

Är trött och helt färdig, dagen har varit jobbig även om den ändå varit en av de bästa på länge.
Min underbara kompis kom förbi med man och barn. De bor några timmars väg bort och skulle pasera här på väg till deras julfirande. En jättefin kompis, en sån som bara har få av omkring sig. Även om hon inte vet om mitt liv på det viset så är vi så nära varandra. Känt varandra sedan gymnasiet har vi gjort och hon har alltid funnits när jag behövt henne. Kan inte säga allt till henne eftersom hon har ett sånt jobb som hon har. Annars hade jag nog kunnat det eftersom hon säkert hade förstått och aldrig vänt ryggen åt mig.

Det är samma med mitt arbete, jag skulle antagligen aldrig kunna räknas som lämplig om allt kom fram helt och hållet. Jag kan ju hålla med också eftersom jag inte egentligen hade velat att någon som jag hade haft ansvar för andra på det viset som jag har i mitt jobb.

I alla fall så var vi på stan och kikade, var och fikade och bara var. Hur lugnt och skönt som helst. Hennes jättesöta bebis gick jag och bar på så länge mina armar orkade. Min reumatism har gett sig till känna och jag har svårt att röra på mig idag. I morgon kanske jag är bättre igen får jag hoppas.

Det är för jobbigt att både må dåligt fysiskt och samtidigt ta han om hjärnspökena som förhäxar min hjärna.

Mitt mål att sluta med mina destruktiva handlingar är på väg i alla fall. Ännu en dag har jag klarat av att motstå allt. Fast fasen så jobbigt.

Snart är det jul

Nu är sista julklapparna handlade och snart ska jag börja packa i hop allt. På måndag har jag tänkt att vi ska fara på jullov och fira jul med släkten. Några timmars bilfärd norrut och vi är på plats och kan börja andas ut. Egentligen vill jag ingenstans, jag vill vara hemma och gömma mig i mitt hem där ingen behöver se mig och jag inte behöver träffa någon. Inte orkar jag le hela dagarna och se glad ut. Som om livet var perfekt. Fast de där med att hålla masken framme är jag ju egentligen bra på. Få saker får mig ut fattning och den som ser mig tror att jag är hur vanlig som helst och mår lika bra som alla andra.

Ibland funderar jag på vad min familj skulle säga om de visste att jag var en prostituerad, vad arbetskamraterna skulle säga om de visste att jag dessutom varit det i minst 20 år. Vad skulle ungarnas lärare säga om de anade att jag levde ett livsfarligt liv. Misstänker att ingen skulle tro på det ändå, jag ser för snäll ut för det tror jag. För ung ut också eftersom jag fortfarande får visa leg när jag köper cigg. Stora systern till mina barn är jag ofta, så sliten ser jag nog inte ut även om jag känner mig som en nitto år gammal kärring.

nattångest

Med natten kommer ångesten krypande, som ett brev på posten och som inte går att undvika.
Hur bra dagen än har varit, åtminstone några timmar så blir sömnen lidande. Än ger jag inte upp, jag ska kämpa mig fram.
Ska försöka vila min hjärna några timmar nu och förhoppningsvis blir dagen i morgon lite bättre.
Kram och godnatt

fredag 19 december 2008

Julfina

Nu är jag lite mer road. Jag har precis färgat håret på två tjejer som tydligen ville vara julfina. Den ena var min egen dotter som aldrig tidigare har gjort det och hennes kompis.
De ser ganska roliga ut just nu när de försöker vara stilla och har någon rödbrun gegga över hela huvudena:-) Hoppas dom blir fina nu i alla fall

Olycklig

Idag är jag besviken på livet, ledsen över allt...
Har svårt att hitta nått att vara glad över..
Om jag kunde gråta hade jag gjort de, men de är länge sen jag slutade.
Som en zombi har jag varit runt och letat efter julklappar till barnen
Inte ens det har muntrat upp mig speciellt.
Känner mig mer död än levande just nu
Hoppas någon annan har det bättre

torsdag 18 december 2008

få hjälp är inte lätt

En behandlingsvecka får jag, men jag får väl vara glad för den
Det kanske bara tar några dagar att bli frisk och börja må bra
Får väl lita på dem som vet, på dem som som kan...
Och vara glad och nöjd med den hjälp jag blir erbjuden.
Göra det bästa av det.
Ta en dag i taget

Pest

Ångest, ångest och mera ångest, det är precis det jag har just nu. Massor av maktlöshet, ångest och förtvivlan känner jag. Livet är verkligen pest och ingen fest. Jag som mådde så bra nyss, men så började helvetet braka lös. Jag hade gjort min lista som jag ska visa om en timma, hade försökt ringa till en som jobbar med sådana som mig för att få lite stöd inför samtalet, men givetvis var hon upptagen och jag lämnade meddelande så att hon skulle ringa upp. Hamnade sen i tele med min vän J och under tiden jag pratade med henne började de ringa på dörren.

Eftersom barnen hade farit till skolan, hade jag givetvis inte låst dörren och paniken började stiga. Jag anade nog vem det var där bakom, så jag började viska till J i tele. Ganska fort började det pipa i mitt öra att någon annan också försökte ringa till mig. Ja la på och lyssnade av min svarare och insåg ganska fort att en av dem som ringt var just hon på hemmet som jag ville prata med, men också någon som inte sa något. Hur kan så små saker göra att jag blir helt upp och nervänd? Det kan ju lika bra ha varit en snäll och trevlig människa bakom dörren, men de tror jag inte. Hur kan en sån fånig sak få mitt hjärta att bulta av panik så att det känns som om hela jorden rasar kring mina fötter?

Nu sitter jag i mörker och har låst min dörr och är smått panikslagen att någon står brevid min bil när jag måste ut om en timma. Hur ska jag nu tordas säga allt jag hade på min lista, för vem kommer sen vilja hämnas när de inser att jag är på väg att sluta....och vad kommer de då att göra? Vad blir konsekvenserna för mig av det, vad är konsekvenserna av de här livet?
Vad är egentligen värst? det jag känner igen och kan hantera eller de där främmande och overkliga jag inte vet någonting om?

onsdag 17 december 2008

Så det kan vara

Nu sitter jag här igen och funderar över tolvstegsmötet jag var på. Jag tyckte de var ett bra möte ända tills jag skulle fara hem tillsammans med min kompis J. Hon vrålade direkt vi klev in i min bil att jag skulle ha gjort nått galet och jag fattade ingenting alls. Det visade sig att karln som suttit brevid mig tydligen sett ut som om han tänkte äta upp mig eller nått...J var sur eftersom hon trodde jag redan hade knullat karln i fråga, men det har jag ju inte...Jag försökte säga det till henne också och tillslut lugnade hon sig. Nog vet jag vid det här laget att jag utstrålar något läskigt som säger till alla karlar att jag är tillgänglig, men det betyder inte att jag alltid ens märker det själv.

J är en av få i min bekantskapskrets som vet att jag är sexmissbrukare eller dysberoende och hon är därför lite extra överbeskyddande och orolig av sig. En fin vän är hon dock. Hon blev desutom lite sur när jag sa att jag funderat på att beställa de där skyddspaketet för prostituerade som ska hjälpa till att hålla mig vid liv. Hon menade nog på att jag i stället borde söka mer hjälp för att sluta, vilket hon i och för sig har rätt i.

I morgon ska jag iväg till hjärnskrynklaren och se till att min hjärna får lufta sig så den klarar sig utan allvarliga men över helgen:-)

Inga hyss har jag ställt till med på drygt två veckor heller, det måste nog vara ett rekord. Fast fasen vad jobbigt det är att motstå alla idiotiska impusler som flyger över mig särskilt när jag får mina förslag och order av dem som kontrollerar mig. Snart har jag nog några arga ägare till karlar som jagar mig om jag inte gör som de säger....jäkla skit egentligen

Onsdag eftermiddag

För att den här dagen ska fortsätta att vara bra, har jag bestämt mig för att hämta upp en kompis om ett tag och ta med henne på ett tolvstegsmöte. Det kan vara nyttigt för både henne och mig. Onsdagar brukar vara en populär dag för mötesbesökarna.

Jag och barnen har fusk ätit lite julmat idag...mums..antagligen lär vi vara less på sånt innan julafton, men vi har svårt att låta bli.

I morgon ska jag till min psykolog och kackla och den här gången har jag bestämt mig för att skriva en lista med punkter som jag ska ta upp. Blir jag utan talförmåga ska jag ge henne den så hon får läsa i stället. Då kanske hon äntligen fattar vilken galning hon har att göra med. Det kan inte vara lätt att vara hon.

ett smile kan smitta av sig...

Den har dagen har börjat bra, jag mår inte jättedåligt utan nästan hyfsat. Det känns skönt och jag har varit på lassabadet och plaskat runt med tanterna i en timma. Idag valde vår ledare att också vara med och gympa i vattnet och jag skrattade glatt när vi fick göra massa nya underliga rörelser. Skönt att jag klarade av att ta mig dit eftersom jag skolkat därifrån ett par veckor. Ibland måste man ta hand om de fysiska också för att kunna må bättre psykiskt. Det här var en sån dag. Tanterna i badet var så glada och muntra att de verkligen smittade av sig på mig och för en gång skull fick de mig att gå därifrån leende. Det var länge sen nu måste jag säga. I natt låg jag vaken mest hela tiden och hade sån ångest över livet, barnen, min reumatism och mitt dysberoende. Allt kändes så orättvist och jobbigt, som om alla världens problem låg där på den tomma sidan av min säng. Fast nu känns de bättre. Tack alla glada vattengympa patienter:-)

Den finns vackra platser i sverige ändå

Ställen där vilsna männsikor kan finna lugn och ro..
Naturen är bästa guden, där sinnesro kan uppnås
Bara man kan tillåta sig att bara finnas....

tisdag 16 december 2008

knäppskalle jag

Sjuk, sjuk, beroende och galen...det är precis vad jag är och destutom desperat till max.
Nyss satt jag och funderade på de här med behandling för mitt beroende, det är nått jag känner att jag kan behöva just nu. Fast om de ska vara så svårt att få det beviljat att få åka i väg ett par veckor och ta i tu med bekymrena så kan jag väl lika gärna hora i hop pengarna själv och betala för min behandling. Kan ju inte ta så lång tid det heller. Då har jag ju i alla fall ett mål med min idioti....
Fast hur knäppt är det att jag ens tänker den tanken, då måste man nog vara sjuk i sitt beroende...
Tack och godnatt

Är man frisk om man ser frisk ut?

När jag nu ringde för att säga till om att jag behövde lite mer hjälp, att jag behöver få åka iväg för att få den hjälp som jag behöver får jag till svar: Du förstår väl att vi inte kan låta dig få alla typer av behandlingar som finns, de finns fler än du som behöver hjälp. Vad gör jag nu då? En ynka liten vecka på behandling har jag fått. Är det verkligen tänkt att jag ska hunnit jobba bort ett helt beteende som tagit ett helt liv att bygga upp på en ynka liten vecka?
Åhhh, jag blir galen...kanske jag är för dålig på att beskriva min situation för de som står för betalningen av vården, så dålig att de inte ser hur sjuk jag är. Eller är de så att bara för att jag ser frisk och kry ut anser de att jag inte är i behov av hjälp.
Vilken dynga, jag skulle aldrig ha sökt vård överhuvud taget, för just nu känns det som om jag bara har börjat arbeta med mig själv och då ska de stoppa all vidare hjälp.

måndag 15 december 2008

Lev och låt leva

Vad jag klagar hela tiden. Tanken slog mig precis, hur negativ och självcentrerad jag är ibland. Som om det skulle vara synd om mig eller nått och det är de ju absolut inte.

Tänker på ett telefonsamtal jag hade tidigare i kväll. Min käre far har precis kommit hem från främmande land och hade information åt mig om hur läget var där. Hemskt, fruktansvärt, lidande och glädje var saker han pratade om. Att ha jobbat med lidande människor tär på honom otroligt, jag hör det och jag ser det. Han berättade om en kvinna som betyder otroligt mycket för mig, en utstött kvinna i ett hus i ensamhet i ett land där de kryllar av människor.

Att hjälpa henne till ett drägligare liv hade inte kostat mycket pengar, men sånt äger hon inte. Trots det är hon utåt sett glad, det lyser om henne och hon hälsade till mig, hon frågade när jag skulle komma och hälsa på henne. Det sliter på min pappa att arbeta med bistånd i u-länderna, men det är hans kall och hans liv oavsett hur gammal han är. Han och min mor har gett sitt hela liv till att arbeta med de utstötta, de fattiga och svältande. Att hjälpa dem, då särskilt barnen är deras liv och deras kall.

Vad ska jag då klaga över som har tak över huvudet, mat på bordet och två älskade barn hemma som är trygga i sina sängar. En utbildning som är värt massor, en bil på gården och mediciner i skåpet så jag kan röra mig.

Jag behöver inte prostituera mig för min överlevnads skull, jag gör det bara för att jag hatar mig själv och för att jag levt ett sånt liv sedan jag var barn. Någon lärde mig tidigt att de var det enda jag kunde, de enda jag var bra på och att det var de liv jag förtjänade. Jag är märkt nu och för evigt, men jag ska inte låta det vinna. Jag ska kämpa till sista andetaget för att få ett drägligt liv. Jag ger inte upp och den svarta ängeln på axeln ska inte tillslut kunna viska sina ord i mitt öra.

var är lugnet?

Oj, det känns som om jag faller, djupare ner hela tiden. Jag försöker kämpa emot allt vad jag kan, men det är jobbigt och svårt.
Varje dag blir svårare och mer ansträngande. Om jag hade ett knep som visade mig hur jag skulle kunna bryta utan att konsekvenserna blev för stora. Jag tycker inte om när folk är arga eller upprörda på mig, jag vill ju vara alla till lags.
Just nu sitter jag med två stycken på min msn, han som äger mig och en som vill leka lite dominaslekar. Undviker deras plingande genom att skriva här. Jag är dödstrött av utmattning, inte bara för att det är kväll utan för att jag kämpar så hårt med att stå emot deras tjat. Slut över att de snart är jul och att jag måste göra i ordning allt innan jag ska iväg med barnen. Studierna halkar jag efter med mer och mer för varje dag som går och jag orkar inte ens tänka på det. Kan ni tänka er att jag är en sån som arbetar med människor? En sån som har ansvar över folks liv, val och möjligheter. Det känns som ett hån, som om jag är en skurk eller en hycklare i högsta grad. Ändå vet jag att jag är riktigt duktig på det jag gör, just därför att jag ser igenom fasaderna hos människor. Jag ser lättare och fortare när de mår dåligt eller har de jobbigt. Hittar signalerna så att jag fortare kan hjälpa.
Men jag, lilla galna jag.....som är så sjuk, onormal och förvirrad....hur virrig är inte livet

eftermiddag

Nu känns det lite bättre igen..Skickade sonen med böckerna till bibblan och pengar så han kunde betala skulden. Skönt att få det avklarat.
Blev lite upp peppad av en som vet hur jag lever om vad jag ska göra, så nu gäller de bara att följa råden också. Skönt att det finns någon som bryr sig i alla fall. Det som är skönt med den kvinnan är att trots att hon inte vet allt, har hon ändå en känsla av hur de är. Hon kan ge råd och stöd utan att samtidigt dalta eller förlöjliga. Hon sätter hårt mot hårt på nått underligt sätt samtidigt som de känns som om hon bryr sig. Underlig känsla.

Har suttit och läst i andras bloggar och insett att det finns många fler som har de jobbigt och svårt, jag blir lite olycklig när jag ser hur folk lider i de tysta runt om i världen.
Kanske det här är ett sätt att bearbeta livet, bara få ur en alla känslor som stömmar genom huvudet och kroppen.

Känns som om den här dagen ändå varit duglig än så länge....

bokhelvete

Och som om inte allt annar var tillräckligt så upptäcker jag nu att jag har åtta stycken böcker som är studentlitteratur som jag inte har lämnat igen i tid. Hur kul är det?
Gissa om de är böter i massor eftersom de tar avgift för varje dag med typ fem kronor och jag är redan fem dagar sen. Jag kommer bli pank innan jul och vad måste jag då göra?
Jäkla skitdynga....kastar mig i bilen och far till bibblan nu direkt

söndag 14 december 2008

crazy

Egentligen så är jag nog ganska less, på det mesta måste jag erkänna.
Nu sitter jag här framför datorn igen och kan inte stänga ner locket. Försöker ändå undvika msn och alla underliga meddelanden som hoppar fram. Mobilen har jag stängt av, så varför ska jag inte bara göra mig själv som offline en liten stund. Min vanliga snälla msn, den som bara folk som känner mig har. Inte den där farliga som gör att jag lockas ut genom dörren för att tjäna pengar och förnedra mig själv. Näe, den snälla. Den som jag har sagt att ingen fara är med, att där finns ingen som vill mig ont.

Hur dum kan man få vara egentligen...vem tror på det va? Han som äger mig just nu finns ju där såklart, han känner ju mig väl vilket innebär att han har den snälla vanliga msn adressen precis som han har en av de andra också.
Nu sitter han och skriver att jag ska gå ut, att jag ska bli hämtad för ett uppdrag. Jag vill inte, jag orkar inte och jag får snart ett nervsammanbrott.

Jag är sjuk idag känns de som, fysiskt sjuk och har ont i hela kroppen. Jag vill inte, vill inte och ska inte ut genom dörren. Vem kan stoppa mig? Vem kan trösta knyttet....Så känns det just nu.

Kan inte någon putta ner mig i de där svarta hålet idag, kan ingen kasta ner mig dit och den här gången inte fånga upp utan låta mig ligga kvar där nere tills de svarta änglarna kommer och hämtar mig så jag får brinna i eldarna i all evighet? För de är ju där jag hamnar, den svarta ängeln kommer hem....

Fast så vill jag ju inte heller, för vem ska ta hand om mina fina älsklingsbarn då? Min fina son som är på väg och gå och sova och min underbara dotter som redan sover sedan en stund tillbaka. Den där pappan de har är ju inget att hurra för och har de inte lidit nog av att deras älskade storebror snart har varit död i ett år.

Fy vad jag fasar för hans dag, hur ska jag klara av den dagen det har passerat ett helt år. Det känns som om han satt här igår och pratade med mig, som nyss då han skrattade eller grät. Minnet av han första träff med mig sitter färskt i minnet och jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket. Han fattas mig, han fattas mina två småtroll...varför kunde jag inte hjälpa honom bättre, han litade på mig och att jag skulle skydda honom från all ondska i världen.

Jag var den enda vuxna person som har verkligen litade på och som han kunde känna sig trygg hos. En svikare är jag, en usel person och en idiot.

julfest

Har då bestämt mig för att snabbt sticka iväg på ett AA-möte och vara med på deras julfest...kanske jag får lite nya jultankar då och blir lite gladare. Tolvstegsmöten är bra ibland
Förhoppningsvis finns det både personer som har lång tid i tillfrisknandet och de som har kort tid så jag slipper vara ensam. Det är fördelen med att vara där, att alla har en liknande historia på nått sätt. De förstår mig ibland och kan ibland relatera till det jag säger.
Just nu har jag många beslut att ta och då kan det vara bra med människor som hänger med om vad jag säger

Vill inte

Vilken jäkla dynga det blev igår. Inte klarade jag av att vara vanlig och normal ens några timmar när jag hade besök av S och hennes karl. Jag provocerade dem till vansinne och det slutade att vi nästan satt och ylade åt varandra i många timmar.

Insåg att jag inte är normal, jag ser inte ur ett friskt perspektiv utan bara från mitt sjuka galna sätt. Jag kunde inte få dem att förstå från mitt håll utan de verkligen koncentrerade sig på att försöka ändra på mig och mitt synsätt.

Jag hatar sånt, jag blir galen på det och jag är så känslomässigt instabil just nu att jag verkligen inte orkar höra på hur fel jag är, hur fel jag tänker och hur fel jag agerar. Att få höra att jag inte är normal är inget jag eftersträvar hur rätt de ändå har.

Om jag är så fel, borde jag ju inte få finnas heller, jag borde försvinna, förtvina eller uttrotas.

Jag tänker och tycker utifrån hur saker och ting har varit, inte för att jag vill tycka så utan för att jag inte vet något annat sätt. Jag vet inte hur något är när det är sunt, därför inget omkring mig är eller har varit det på länge.

Är det verkligen så att ingen kan tycka om mig för den jag är, för de jag tycker eller för att jag är bra?

lördag 13 december 2008

Lördag kväll

Nu sitter jag här med lite städat hem, med fika i köket och med några levande ljus tända. Väntar på att socionomen och hennes karl ska komma hit och hälsa på i det här huset några timmar. Undra vad vi ska hitta på i kväll då? Jag känner mig ganska asocial och eländig, men det ska ändå bli kul med sällskap en stund.

Har kvickat på med att få hemmet någorlunda snyggt så att dom inte ska dööö när dom kliver in här, de såg nästan ut så innan. Jag och dottern var och klättrade i källaren för att få ner kartongerna med julsaker, så nu ser förrådet ut som skräp.

Vet inte om jag mår dåligt eller bra just nu, jag vet inte om jag ska skämmas eller vara glad. Jag kommer i håg när samma personer var på besök för ett tag sedan och jag fick ett sms från han som äger mig att jag skulle ner i källaren innan fem minuter hade gått. Utan underkläder såklart, så jag var tvungen in på toa och lirka av mig grejorna och hitta på en vals till socionomen och hennes karl. Mumlade nått om att jag skulle vara tillbaka på några minuter.

De där minuterna var nog många fler än så eftersom de var fler än en som skulle ha sitt. På bänken i tvättstugan i hyreshuset jag bor i. Gräsliga tid om någon upptäckt vad jag gjorde där, jag bor ju faktiskt här. Fast de är sånt som händer resonerar jag...

När jag kom upp från källaren, sa socionomens karl att jag kunde faktiskt ha sagt till om att jag skulle träffa en karl, jag nekade förstås, samtidigt som jag funderade på var och hur mycket geggamojja jag hade över mig och som kanske syntes.

Skitsamma egentligen, det är ju några veckor sen sist och den här gången ska jag inte ha mobilen igång utifall att han får för sig att göra samma sak igen. Jag ska ju dessutom bli frisk från det här sexuella dysberoendet också och i och med det hålla mig helt borta från karlar. Igen alls ska jag träffa utan leva i celibat som en nunna eller nått. Gå på tolvstegsmöten, prata med hjärnskrynklaren, skaffa mig en sponsor och såklart leva ett vanligt liv också.

Ja, för det har jag ju också, påminns om det nu när dottern hänger i sitt rum med en kompis och tittar på film, sonen ligger på golvet i sitt och försöker ordna upp sina jobbgrejor som han ska ut med i morgon bitti.
Här hemma ser det lugnt och stilla ut, ljusen är tända, barnen glada, några julklappar köpta och julafton börjar närma sig. Studentlitteraten hägrar i hörnen och det sitter en falsk liten jävul framför datorn och skriver om sitt tredubbla liv.

Skit liv

Förtvivlan, vanmakt, förakt och ångest är ord som kan beskriva mina känslor just nu. Jag vet verkligen inte vad de är för fel på mig, vad de är som gör att jag är sån här. Andra människor omkring mig går omkring med något slags lyckorus just nu och har förhoppningar och lycka.
Mötte en gammal bekant på stan idag och hon frågade precis som alla andra hur de var. Jag bara suckade och sa jo, nog är de väl bra. Hon skrattade lite åt min suck, men frågade såklart inte mer. Vi är nog sånna, människan är kanske gjort för att inte bry sig om andra eller ens bry sig om svaret.

Ibland undrar jag hur länge jag ska orka med det här dubbellivet, innan jag gör ett misstag och alla murar faller. Jag har klarat av att hålla skenet uppe nu i många år och alla säger att jag gör det så bra. Då syftar de på att barnen verkar ha de bra, jag sköter mitt jobb och mina studier. Mitt hem ser ut som alla andras och jag ler när de ser mig.

Om de bara visste hur mycket jag gråter innombords och i mig själv, aldrig att en tår trillar synligt för någon annan. Det slutade jag med för många många år sedan. Fast nog var det nära förra veckan då jag var tvungen att erkänna för en liten grupp människor hur jag egentligen levde. De försökte verkligen få mig att visa känslor, men jag klarade inte av det heller. I dag ångrar jag det lite, eftersom jag tror att jag måste göra det någon gång för att sen kunna gå vidare. Fast hur lätt är det att säga till vänner, familj och anhöriga att man är en sexuellt dysberoende tjej som har fallit tillbaka så mycket att jag lever ett prostitutionslikande liv, precis som jag gjorde när jag var tonåring och yngre. Att jag inte alls har börjat leva som vanliga människor, men att jag i stället har börjat dölja det bättre så att ingen ska märka det.

Nog har jag märkt att några har reagerat på att jag har förhållanden både med fetischmannen och med den snälla, men eftersom jag säger att vi bara är vänner så är inte reaktionen så stor. Det skulle nog vara värre med det andra.
Undra hur vanligt det är med dysberoende människor, sånna som är beroende av sex och som kan leva ett så självhatiskt liv, inte för att de gillar sex eller de bitarna utan för att de är så sjuka att det hatar sig själva så mycket att själva förnedringen är det som de söker. Att få bekräftelse på att man är skit, inget värt eller att folk kan trampa sönder en utan att man ens reagerar.

Nää, de här verkar deprimerande, men jag kanske är det. Jag måste nog ta och rycka upp mig igen och ta på mig den glada masken när den trevlige socionom vänninan dyker upp om några timmar. Hur sjukt är inte det här, tänk om hon visste hur jag levde, undra om hon skulle tycka att jag var en så bra vän, mamma och medmänniska då?

Strålande dag

Idag ska jag börja med julen, jag ska ut på stan med dottern och leta juklappar till vansinne. Att resa bort strax innan jul var idiotiskt måste jag erkänna. Nu har jag massa saker som jag bara måste hinna göra innan nästa veckas slut. Inte en julklapp har jag hunnit fixa ännu och om jag känner mig själv rätt så lär jag komma hem nästan tomhänt idag också. Jag är så fruktansvärt petig när jag handlar saker till andra. Jag vill att det ska vara perfekt och passa prickfritt. Ofta har jag en bild i huvudet hur saken ska se ut innan jag far och letar efter den, vilket innebär att det ofta tar lång tid innan jag är helt nöjd.

Lite ljus ska jag fixa också så vi får upp en julstämmning. Julafton är vi ju ändå bortresta på, vilket innebär att granar och sånt struntar vi i som vanligt. Ingen kommer ändå se de innan vi är hemma och då är det dax att plocka undan allt.

Tur i oturen att vi har en regel numera att bara handla till barnen och inte till de vuxna, jag slipper bli så fattig då. Antar att de är på grund av min ekonomi familjen har bestämt det här. Samtidigt vet jag ju att jag blir utan klappar i år, så jag skulle nog vilja förvandla mig till ett barn bara för en stund.

Känslomässigt är jag som ett barn just nu, ingen ordning på nått och jag tänker och beteer mig som en tio åring eller nått.

Nä, bäst jag börjar sätta fart här nu då så vi kommer i väg och kan trängas med de andra på affärerna

fredag 12 december 2008

en ensam fredag

Fredagkväll och här sitter jag i min ensamhet och har tråkigt. Båda av mina barn är ute på olika håll, den äldre sover hos en kompis och sitter antagligen framför en dator och spelar onlinespel just nu. Den yngre är på disco och ska sen också sova hos en kompis. Gissa om det är långsamt här hemma och alldeles tyst och stilla. Bara ljudet av tangenterna till datorn hörs just nu. Antar att alla andra människor är ute på vift och roar sig. I morgon är det ju lucia och allt. Det är något jag kan sakna nu, när barnen var småa och väckte upp mig med fika, luciakläder och hela faderullan. Nu är de för stora för att tycka sånt är kul. Undra om jag ska ta och leta fram lite julsaker och ställa fram i mitt mörker.

Här är det inte mycket jul hemma eftersom jag dels varit borta och på grund av lathet från min sida. Det känns inte som om det ska vara jul i år. I morgon kommer ett par kompisar hit från en stad en bit härifrån så jag borde i alla fall ha gjort lite fint så dom inte avslöjar mitt mående.

Får väl ta en tur ner i källaren och leta fram något passande, åtminstone nån liten pryl kan ju vara kul att ha och några ljus. Kanske man blir gladare av det.

hmm


Misslyckande igen

Jaha, då gick det inte som det skulle det där mötet. Jag klarade inte av att prata alls utan satt där som en tyst liten mus utan talförmåga. Jag försökte några gånger, men avbröt mig själv eller började prata om något annat. När hon började läsa från min handlingsplan sa jag åt henne att inte titta där så noga, gissa om jag skämdes när hon ändå läste upp mina egna ord. Jag hade skrivit bland annat att jag behövde hjälp med att bryta vissa destruktiva mönster jag har och att jag inte klarar av det själv. Jag hade också skrivit att jag skulle vara mer ärlig och uppriktig och inte dölja mer saker för henne. Ändå kunde jag inte säga till henne vad jag gör.

Jag undrar vad hon skulle säga om jag förklarade för henne att jag i mitt sexuella dysberoende inte bara hade sex med främlingar i mängder utan att jag ibland hade det på ett sånt destruktivt sätt att jag inte alltid är säker på att jag ska ta mig levande därifrån. Jag undrar om hon skulle förstå det ens? Att om man har levt så ett helt liv så är det svårt att brya, svårt att hitta annat sätt att bota ens dåliga mående. Hur jag nu kan säga att jag gör det för att bota eftersom jag alltid mår mycket sämre när jag gjort det än vad jag gjorde innan. Jag undrar också vad hon skulle säga om jag förklarade att jag gjorde det enbart för att jag inte förtjänar en annan behandling än så av karlar. För det är ju verkligen så jag känner och tycker. Hon hade antagligen totalt dumförklarat mig, vilket jag själv också gör ibland.

Jag fick då en ny tid nästa vecka och tills dess ska jag ha gjort lite punkter på saker jag bör prata om. En sak var just frågan om våld, vad det egentligen är och hur det kan uttryckas. Jag satt och funderade lite på det när jag kom hem och insåg att jag antagligen inte har en sund syn på det.
Tänkte på hur många gånger som jag verkligen har haft ett vapen mot skallen för att vara tvungen att lyda. Hur jag själv faktiskt inte ens kan se eller känna att det är en våldshandling. Att jag inte tycker det är våld beror nog på att jag tycker de är en helt normal situation och att människan som hotar ändå inte kan skada något som är viktigt. För min själ och mitt hjärta kan han ändå inte ta. Enbart mitt fysiska liv och inget annat. Jag vet att jag har sagt de någon gång till någon. Att skjut då människa om du vill, mig spelar det ingen roll. Det är ändå du som kommer att lida mest eftersom du får leva flera år bakom galler. En sån gång kan ja dessutom le sött till den med vapnet också. Jag lever ju, så något rätt måste jag ju ändå ha gjort då. Eftersom jag då klarar mig utan skador så kan inte en sån sak vara våld, men alla verkar inte hålla med mig om den saken.

Det är bara att inse att jag behöver mer hjälp än vad hon kan ge mig, jag måste hitta rätt människa att prata med och som kan trolla min hjärna på rätt spår igen. Det måste ju finnas någon som fattar vad jag pratar om eller känner igen det jag säger.
Är ju inte speciellt kul att vara något ett experiment som man testar teorier och modeller på. Det känns nästan så just nu.

Lugn och ro


Vänskap

Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet. När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person.

Skit

Sitter nu och fasar för mötet jag ska ha om ett par timmar, då det är tänkt att jag ska erkänna allt jag gjort den senaste tiden. Hur ska jag kunna göra det, trots att jag faktiskt skrivit en egen handlingplan där de punkterna finns med. Både tydligt och klart. Jag vet att de är för mitt eget bästa och för att jag ska få den hjälp jag behöver, men fasen vad det tar emot. Jag både vill och inte vill. Fördelarna med att göra det är många, men konsekvenserna kan vara ännu värre. Jag vill ju inte att någon ska riktigt veta vad och hur jag lever. Vad kan hända med mig om jag berättar? På nått vis känns det väl ganska skönt också att bara få ur mig det, så att jag kanske kan släppa det sen och gå vidare, men på ett annat vis känns det som ett så stort nederlag och ett så stort bakåt steg i livet att jag är livrädd. Panikslagen är jag också och egentligen totalt förtvivlad, ensam och rädd.
Helst av allt vill jag ringa till mina föräldrar och be dom komma och hämta mig för att sedan gömma undan mig från verkligheten för resten av mitt liv, men så kan man ju inte heller göra eftersom jag faktiskt är vuxen och har barn att ta hand om. Dessutom vet jag att mina föräldrar inte egentligen gillar mig speciellt mycket och anser att jag är mer till besvär än till nytta. Kanske därför vi bor så långt borta i från varandra och endast träffas ett par gånger per år. Testade när jag var borta nyss på min hemska vecka att inte berätta att jag for bort, enbart för att kolla om någon ens skulle märka det. Jag hade ganska rätt eftersom ingen hitils påpekat att jag varit försvunnen från omvärlden och inte kunnat nås.

Försöker att inte sätta upp en mur nu inför mötet utan jag ska försöka gå dit murlös så att jag kan berätta sanningen och inte undanhålla allt. Så inte mina försvar rycker in och helt plötsligt glömmer bort att berätta någon viktig detalj som måste komma ut.

Nu är det ju desutom helg och jag är fortfarande så känslomässigt instabil jag bara kan bli, vilket innebär att faror finns i varje vrå. Helst vill jag nog bara låsa in mig i mitt trygga hem och inte gå ut på några dagar. Kanske jag gör så också....vem vet

torsdag 11 december 2008

Huvudet är fylld av skuld
Hjärtat är full av skam
Blicken kan inte längre möta någon annans
Vem kan se och vem förstår
Kan jorden bara öppna sig och sluta sig runt omkring
som en skyddande mur runt min själ och min kropp

Ääääääää

Ibland känns det som om jag bara vill skriiiika.....rakt ut och till ingen...

vintervärld

Vi lever mitt i en snurrig vinter där allt ena dagen är kallt och nästa dag varmt. Hur förvirrande som helst och varje gång jag går ut förvånas jag över att jag aningen fryser eller svettas:-(

Bilen är hel igen och jag kan frakta ungar hit och dit i en salig röra, men jag måste nog säga att de där dagarna då jag var utan den nästan var skönare. Då hade jag något att skylla på i alla fall.

I morgon ska jag iväg och prata med min prattant om livet, kaoset och sexet. Det är nu jag ska till henne erkänna en del av mina synder så att jag får den hjälp jag behöver. Inte vill jag det heller, för jag funderar på vad konsekvenserna av det kan bli. Kan en fritidshora samtigt jobba med människor, tonåringar eller med vuxna som behöver stöd och hjälp? Tror inte det, men vad annars ska jag göra?
Måste säga att jag för tillfället avskyr mig själv en aning, men jag äcklas nog nästan lika mycket över andra människor, då kanske karlar mest. Fast det kanske är ett självförvållande hat och förakt och jag kanske förtjänar att känna skuld och skam fast jag inte vill det. Vet inte riktigt men jag tror att allt har och göra med de där sexuella dysberoendet jag ska ha. Samtidigt känner jag att bara för att man får ett beroende som är klassat som en sjukdom så har jag något att skylla på. Som om sjukdomen är lättare att skylla på. Typ, jag är sjuk för jag har en åkomma som kallas för dysberoende och jag kan inte rå för att jag är galen och sexgalen.
Det där svarta hålet lockar en aning, det hade varit så lätt att bara ta ett kliv rakt ner i oändligheten och hoppas på att någon fångar upp en innan fallet tar för hårt.

För övrigt så har jag tänkt att idag ska jag ha en bra dag och inte en dålig dag

onsdag 10 december 2008

I det här huset är vi tydligen tre databeroende personer som för tillfället sitter vid varsin dator och är totalt osociala med varandra. Kanske det smittar av sig mellan oss och det slutar kanske med att ingen av oss snart lämnar huset....Åtminstone på kvällarna...tur att dagarna finns också
Dagen i dag är en märklig dag

tisdag 9 december 2008

Välkommen

Välkommen till min nya blogg!
Hej och välkommen till min helt nya blogg:-)Här kommer jag att skriva om mitt liv, vad som händer och sker omkring mig och i världen.