fredag 31 juli 2009

Behöver vila

Jag skulle vilja ha en dag av lugn, en dag där jag bara kan koppla av och släppa alla tankar. En hel dag alltså. Är det för mycket begärt?
Helst skulle jag vilja fara i väg någonstans och göra något. Typ padda kanot och grilla på en ö, fiska eller sitta vid en eld ute vid havet någonstans och bara vara. Ingen som pratar tråkiga saker med mig fast samtidigt inte vara helt ensam. Utan någon med mig, som inte vill mig illa. Inte göra något som är stressigt, inget med ansvar eller inte göra något som tar energi och kraft utan tvärtom. Jag är ju egentligen en inomhusmänniska som gärna bara är och som kan slösa bort en hel dag i soffan med en bok. Fast just nu ger det inte mig lugn. Man kan ju tycka att jag har haft min lugna period när jag var i stugan, eller när jag var i fjällen. Fast så är det inte för mig. Då hade jag barnen med mig, delar av släkt och familj. Jag var tvungen att hålla skenet uppe hela tiden för att inte braka sönder. Omgiven av människor som jag måste hålla masken inför och det egentligen på krafterna ganska ordentligt. Nu sist i stugan så satt jag flera gånger vid matbordet tillsammans med de andra och nästan inte kunde prata eftersom jag trodde att jag tårarna bara skulle börja rinna. Det är enkelt att de skulle kunna hända när jag är med familjen. För jag är precis som alla andra där tror jag...att man aldrig blir vuxen tillsammans med sina föräldrar. Att jag blir en obstinat tonåring och ungefär lika fånig som förr direkt jag ser min mamma eller min pappa.
Något skulle jag vilja göra, egentligen vet jag vad också men de är rätt omöjligt för jag får ingen med mig dit nu...

torsdag 30 juli 2009

Dagsångest

För ovanligheten skull har jag ångest mitt på dagen och inte på natten. Det brukar jag aldrig ha någonsin egentligen.
Tänker på hur knäppt jag har levt hela mitt liv, hur sjuka tankar, världar och människor som har korsat mig väg och som har hjälpt till att forma hur mitt liv ser ut idag.
Vissa saker är superklara i mitt minne, medan annat är mer diffust och skuggigt, där jag inte riktigt vet eller förstår hur saker ligger till egentligen.
Det jag vet är att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att vara tyst. Att inte prata och inte berätta för någon hur jag levde, vad som hänt och vem jag egentligen var. Försökte en gång göra det i början på mellanstadiet. Alla blev ledsna och förtvivlade. Deras liv krossades sönder av mina få ord jag hade lyckats kläcka ur mig. Bara en liten början av de jag tänkte säga förstörde deras glädje. Jag blev inte glad, utan rätt rädd och ledsen, för det var inte min mening och jag ville inte göra någon så ledsen. Så jag blev tyst och slutade prata helt. Ingen nämnde sedan det jag hade berättat och de blev något som alla var tysta om. Till och med psykfolket som jag hade pratat med. De kanske inte vågade fråga mer, eller så ville de inte heller veta.

Sen har jag levt så hela tiden. Inte sagt något och inte pratat med någon om allt de där och allt det här. Ända fram tills nu när jag brakade sönder. Eftersom jag aldrig har pratat om saken så har jag i stället tänkt, analyserat och resonerat i min egen lilla värld. Där svaren och frågorna alltid slutar på samma sätt. Vad som är rätt och vad som är fel har aldrig varit uppe på ytan. Min värld om hur saker och ting ska vara och varför är rätt så snevriden därför. Hur ska jag kunna veta när ingen har berättat. Eller förklarat för mig hur verkligheten egentligen kan se ut. Fast jag har ju inte gett någon chans till det heller. Förrän nu då förstås, men då blir det rätt virrigt och bökigt för mig. Alla har förväntningar om hur jag ska göra, hur fort det ska gå och att jag ska prata och berätta allt på en och samma minut. Hur ska jag klara av det när de känns som om någon stryper mig när jag öppnar munnen. Ljudet fastnar i halsen och orden lyckas inte komma ut och stannar kvar i min hjärna och i mitt hjärta.

För länge sedan bestämde jag mig för att jag skulle inte leva tills jag var myndig. Jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva göra det också. Sen ångrade jag mig och ryckte upp mig. Började kämpa för att få en liten ordning på mitt liv. När jag sedan fick mitt första barn så bestämde jag mig för att så länge han var liten så skulle jag sköta mig. Jag skulle se till att han fick växa upp och skapa sig en inre trygghet så att han sen skulle klara sig bra. Få ett vettigt och bra liv, men samtidigt där han inte skulle vara totalt beroende av mig. För min tanke då var litegrann att själv stå ut under den perioden, tills dess att han inte behövde mig mer. Då kunde jag äntligen sen få ro. Sen fick jag ett till barn några år senare och därmed också några extra år som jag var tvungen att skärpa mig. Nu fyller min son snart femton år, han mår rätt bra för de mesta. Inte alltid och han har haft många jobbiga dagar i sitt liv. Han behöver mig fortfarande, men hur länge till?

När jag då nu sitter och resonerar med mig själv om hur jag ska göra med mitt liv idag så hamnar jag i samma tanke igen. Är de värt att satsa på att ta mig ur den här skiten, med allt vad de innebär. Riskerna att avslöjas inför min familj och vänner finns. Jag har berättat för min psykolog en del av hur jag lever. Även till andra som säger sig kunna hjälpa mig. Fast för att kunna hjälpa så måste jag prata. Berätta och avslöja sånt som ligger gömt långt inne i mina hemliga vrår. För varje liten grej jag berättar så kommer det upp på ytan och det känns som om jag slits sönder och trasas ihop till en person jag inte vara. Det tar på krafterna och jag har svårt att stuva undan allt sedan direkt. Jag blir rädd och jag mår inte bra. Är det inte bättre att gömma undan allt igen, leva vidare som tidigare. Stå ut de där sista åren som jag måste för barnens skull. Sen få den där efterlängtade vilan efteråt, äntligen få ro i kropp och själ. För vad händer med barnen om jag trasas sönder nu? Kanske jag förstör mer för dem då än om jag fortsätter som jag gör i hemlighet ett par år till. Deras tilltro till livet, människor och samhället är ju redan lite på kant. Även om det bara är en aning. Jag vet inte, men det är jobbigt just nu...

onsdag 29 juli 2009

hyss eller så

Jag har bara gjort lite hyss i dag fast hyss med två på en gång...det är jobbigare än två på rad som igår och sen paus en stund. Vet inte varför, men så är det...
Jag har inga barn hemma och det är också långtråkigt....men i morgon kväll kommer dottern hem med flyget och då är jag inte ensam längre...då måste jag ta hand om henne...och i slutet på helgen kommer sonen och då är verkligen lugnet slut...om man nu kan kalla det här lugn..

Morron..

Det här är den tråkigaste sommaren på länge. Jag gör ju inget!!!
Jag vill ha en riktig sommar igen...en sån där där det händer massa roliga saker...

Nattlig ångest och tankar

Vissa nätter är jobbigare än andra. Det är de där med ångesten som spökar. Eller kanske skam och skuldkänslorna som hoppar fram precis när man ska sova. Ändå är jag så trött att jag nästan ser i kors. Tankarna yr fram och tillbaka och stannar som aldrig riktigt till. Många varför har jag i huvudet, men de är samma gamla varför. Några nya också, men dom är svårare att greppa och få kontroll över. Ändå vägrar jag låta ångesten ta över hos mig. Det är bättre och försöka fokusera på alla bra saker omkring mig. Eller sånt som är intressant eller nyttigt för mig.

Ska försöka ta mig tid att ringa en kompis i morgon och höra hur livet leker med henne, hon frågade mig ganska nyligt om jag kunde vara referens åt henne och ja sa efter en stunds tvekan ja. Känns inte riktigt som om jag är rätt person att vara det åt någon, men samtidigt så förstår jag hennes perspektiv. Hon vet ju inget om den gräsliga svartängeln utan bara den andra. Den lite snällare och vettigare. Den som kan något och som inte bara är usel. Så på något sätt så känns det kul också och helt plötsligt så har jag något där jag kan känna mig betydelsefull igen. Som inte hamnar om att vara en knulldocka eller bli påsatt i skogar, lägenheter och hotellrum utan något helt annat. Idag känns det som om hela dagen har gått åt till män av olika dess slag, allt från relativt unga till hyfsat gamla. Både utomhus och innomhus och jag har hunnit vara både stressad, rädd och förvirrad. Tidigare har jag ju haft alla bitar i mitt liv. Både ett vanlig nästan normalt liv och så det andra destruktiva och sjuka, men på slutet har skitlivet tagit över mer och mer. Kanske för att jag tänker mer på det och för att jag inte längre fyller upp resten av dagen med vettiga saker som plugg, jobb eller annat.

Har dock funderat på att söka in på en masterutbildning, men har inte bestämt mig ännu hur jag ska göra och om jag orkar.....det kan ju vara bra att vidareutbilda sig också, men efter nästan fyra årsstudier på rad så är jag trött, pank och rätt studieless. Dessutom har jag ju tänkt att jag i framtiden ska forska och disputera i något underligt ämne så jag vet inte riktigt....kanske jag ska hoppa på det här...eller kanske ska jag vänta...kanske jag först ska försöka koncentrera mig på att bli en fri svartängel och tappa kopplet som har sitt grepp om mig..och jobba med mitt mående...för vilken nytta gör jag annars?

tisdag 28 juli 2009

För tidigt för att vara nyttigt

Här sitter jag nu med tredje muggen kaffe och förstår inte riktigt varför jag inte går och lägger mig igen. Jag är egentligen så trött att ögonen går i kors men ändå tar jag mig inte de där stapplande stegen till sängen för att kasta mig ner och stupa i några timmar till...Vad kan det bero på egentligen? Jag vet varför jag klev upp för flera timmar sedan, men nu när jag har chansen att sova så tar jag den inte. Ibland är jag bra knasig. Ska försöka ta en bok eller något och försöka läsa mig till sömns. Kom på att jag måste fara på stan och handla leksaker till en söt liten tjej som fyller ett år. Vad i hela fridens dar leker ettåringar med egentligen? Sånt har jag inte en aning om längre...Har någon ett skojigt förslag??

måndag 27 juli 2009

ledsamt

Just nu är jag förföljd av död. Alla dör omkring mig och jag lider lika mycket varje gång. Först dog min vän ju som jag berättat om tidigare. Hennes begravning orkade jag inte gå på eftersom jag inte klarade av det. Samma dag hennes begravning var fick jag veta att en klasskompis till mig har dött. Jag har inte haft så mycket kontakt med honom den senaste tiden, men jag blev ledsen ändå. För honom, hans småbarn och hans fina fru. Igår ringde mina barns ena halvbror och grät. Hans bästa kompis hade precis dött. Kändes så konstigt eftersom jag pratat med storebrorn sent på kvällen innan och då var kompisen där och pratade och skrattade. Några timmar senare var han död. Storebrorn är helt knäckt och jag som är hans nästanmamma ska vara ett stöd. Jag är ett uselt stöd. Det känns så jobbigt och oroligt nu, för storebrorn som lider så fruktansvärt. Hans bästa kompis som har funnits för honom när allt har varit hemskt den senaste tiden. Det var bestämt att han skulle komma hit några dagar snart, men nu blir det inte så. Jag vill inte att fler människor dör nu. Jag klarar det inte och jag blir så ledsen hela tiden. Vad ska man säga och göra. Hur ska man kunna trösta när man själv lider och är olycklig? Vi hinner inte ta tag i en sorg innan nästa kommer. Inte jag i alla fall. Jag har svårt fortfarande att tänka på att mittenbrorn är död, ändå har det gått ett och ett halvt år sedan han dog. Men jag vägrar tänka på det för egen del. Har fokuserat på att finnas till för de andra barnens sorger och sett till att de har kunnat hantera det. Fast jag glömde bort mig själv där någonstans....

Sol är skit

Just nu så sitter jag här och försöker samla ihop mig själv. Jag känner mig som en urvriden disktrasa kanske. Eller kanske en söndertrampad äcklig liten insekt som de nästan inget finns kvar av. Ungefär en sån där som man skrapar av skon ibland. Som är som en läskig sörja bara. Så typ känner jag mig just nu, men om en kvart känns det nog bättre igen. Ska tänka på något roligt i stället och på något som gör världen viktigare. Vad nu det kan vara. Kanske jag ska hoppas på lite regn i morgon i alla fall, det kanske kan behövas som vilopaus. Fast undra om myggorna blir glada av regn eller är de sol de gillar?

Göra rätt...

Det är svårt att få allt att gå ihop egentligen. Att göra rätt i alla händelser och i alla situationer. Jag gör fel för det mesta, men jag har också en del bra saker för mig. Just nu verkar de som om jag missar de flesta bra, men i vanliga fall finns dom där och lurar i bakgrunden hela tiden. Jag förstår inte riktigt varför jag inte kan dra mig ur just nu, men sånt är livet och jag ska inte klaga. Det finns de som har de värre och jobbigare också. Jag klarar mig ju, det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att göra. Fast ändå så tar det på krafterna och väldigt mycket psykiskt måste jag säga. Att sen hela tiden le och se glad ut och inte deppa i hop. Att fortsätta se till att resten av livet verkligen flyter på och att allt håller. Jag lyckas för de mesta, men inte alltid.

Mycket man inte gillar...

gillar inte ängar heller och inte hotellrum för den delen...
Ängar sticks och det finns kryp och myggor överallt:-( Hotellrum är lite halvläskiga och tröttsamma för där tar det mer tid...Hemma är ändå bäst...här inne i min borg där ingen vet att jag är...förutom det där att man måste städa ibland och sånt där...fast det är inte så farligt om man jämför med massa annat...
Annars så är det rätt bra här, solen lyser idag och det är varmt ute. Regnet har slutat ösa ner och jag fryser inte länge....

söndag 26 juli 2009

Gillar inte skogar

Vet inte om jag ska kalla det lugnt eller vad jag ska säga. Igår en och idag två...inte så farliga och inte så många, men ändå några. Måste säga att jag är en aning skraj för skogar och småvägar. Inte bra platser att vara på och det är svårt att ta sig undan och iväg. Fast de funkar och jag klarar mig för de mesta ganska hyfsat så jag ska inte klaga....men ändå gör jag det..här där ingen vet om att jag gör det...då klarar jag mig utan straff...ett äckligt luder vilar aldrig...klagar aldrig eller säger emot...däremot lyder dom varje liten vink...

Dagen idag...

God morgon världen. Här är jag igen:-)
Just nu är jag på bra humör och har nyss kacklat med en vän i telefon. Snart ska jag ut på vift med sonen och fixa lite saker. Sen ska han sättas på en buss och resa bort flera dagar...Så jag och dottern blir ensam ett par dar innan hon också ska vidare. När jag blir själv hemma sen så börjar väl helvetet, men det är inte förrän i veckan så jag försöker passa på att njuta av friden och slår bort alla tankar på onda saker....Ju mer jag kan vila innan, dessto lättare blir det andra sedan. Eller så blir det tvärtom. Vet inte riktigt....Idag ska jag då ändå vara glad så länge jag kan:-)) Hoppas du också får en underbar dag....kram

lördag 25 juli 2009

Jag vill vinna en spikmatta:-)) Vill inte du det med?

Det sägs ju att de här spikmattorna ska göra gott för både kropp och själ, så jag vill vinna en sån här. Vill inte ni andra det också??



Nu kan man vinna Shaktimattan - spikmattan på Ett dussin pannors blogg!
Shaktimattan är känd för att bland annat:
» Minska stress
» Verka avslappnande
» Minska smärta
» Öka blodcirkulationen
FÖR ATT TÄVLA, GÅ IN PÅ: http://www.ettdussinpannor.blogspot.com/

Både och

Jag har det både bra och dåligt just nu. Jag har rymt i från mitt liv lite väl länge och det börjar ska straffas sig. Ändå är det skönt att bara ha kunnat vara ett litet tag och på slutet så började jag nästan känna mitt vanliga lugn. Bara nästan alltså, inte fullt ut. Jag har kunnat sova åtminstone några timmar varje natt och kanske mer än i vanliga fall. Just nu funderar jag på om jag ska orka ut och köpa stövlar till sonen som kan behöva det i morgon då han ska åka bort en vecka igen. Jag har lovat honom en ny mobil också och lite andra saker, fast jag börjar ångra mig nu...Regnet öser ner här och jag börjar bli lite deppig..vad är livet egentligen bra till?

fredag 24 juli 2009

Kväll

Nu på kvällen har jag och kidsen lyckats peta i oss nästan en hel pizza var och nu sitter vi och sväller i varsitt rum vid varsin dator. Idag har jag börjat ta i tu med massa saker som måste göras. Det är inte nyttigt att rymma för länge, straffen börjar höga i hop sig på alla sätt och vis. Dessutom ska jag fixa med lite sommarlovsplaneringar för kidsen så dom får de bra de sista veckorna också. Fast jag lever ännu och idag har jag paddlat kanot.

måndag 20 juli 2009

jobbigt

Det kan vara en aning jobbigt att vara en rymmande svartängel! Det kan också vara ganska skönt! Bara det att få lite tid att tänka och för att läka, både fysiskt och psykiskt. För det kan behövas ibland måste jag säga. För nog tar det hårt på krafterna att vara en svartängel i action och ibland rasar orken lika mycket som vingarna slits i tu och repas av de hårda klimatet. Även änglar behöver vila ibland.

onsdag 15 juli 2009

Åker snart

Idag ger jag upp och åker härifrån. Nu sitter jag här och försöker få igång mig själv såpass att jag orkar sätta mig i bilen och köra i några timmar. Fast jag antar att de tar några timmar till innan jag är utanför hemmet. Det tar så emot, även om jag vet att de antagligen blir bra när jag väl är där. Försöker i tanken bli den person som brukar vara där, den där svartängeln som är mer social, glad och trevlig. Jag ska ha kul när jag är borta och jag hoppas att jag får bra väder också så jag inte blir instängd i en stuga när de regnar ute. Då blir jag galen fort och rastlös. Ha de så bra när jag är borta nudå...kram

Snart så

Det är mitt i natten och dottern bakar en kaka. Hur knasigt är inte det? Jag är ju trött och vill sova, men hon bakar. Jag har nog lyckats vrida om dygnet även för henne verkar det som. Jag har då i alla fall packat en väska med kläder så att jag kan rymma direkt jag orkar med det. Fast jag verkar inte lyckas så där jättebra den här gången med min flykt eftersom jag fortfarande sitter kvar här. Upptäcker ni att jag är försvunnen helt plötsligt så har jag dragit, men i så fall så återkommer jag om några dagar. Lämnar nämligen datorn hemma undanskuffad någonstans för att jag ska kunna vila. Det är ju sommar och sol så varför ska jag sitta här när jag har en stuga brevid ett hav? Hur dumt som helst, men i år har jag svårt att ta mig lös.

tisdag 14 juli 2009

Vem har snott min sömn?

Något har hänt med min sömn!! Den har försvunnit och allt som återstår är en dödstrött ängel som knappt orkar stå på benen. Inte ens vingarna orkar hålla mig uppe.
En kombination av stelhet, värk och en sjukdom som äter upp mig och av någon form av ångest och förvirring har spökat hos mig den senaste tiden. Om jag somnar innan fyra på morgonen är det bra och kan jag sova längre än till åtta är det en underbar natt. Måste försöka ta mig i kragen och fixa till mig själv nu så jag inte stupar innan jag ens har tagit mig ovanför vattenytan.
Kaffet hjälper bara tillfälligt att hålla ögonen öppna och värmedicinen försöker jag hålla mig utanför. Den hjälper ändå inte så då är det bara onödigt att ta. Om den där reumaläkaren bara ringer mig snart så jag kan få ordning på medineringen snart och så jag åtminstone får bromsmediciner igen. De stoppades ju efter min allergichock för ett tag sedan och jag har varit utan sedan dess. För första gången på många år...bara för att de ville testa något annat på mig eftersom de förra slutade verka och jag blev sämre igen. Jag hatar mediciner och vill inte ha några egentligen, men nu behöver jag något som funkar.

måndag 13 juli 2009

Velar

Kommer mig inte för något idag. Sitter och tänker en massa i stället. Funderar och resonerar med mig själv. Velar hit och dit i en salig röra. Vet inte vad som är bäst att göra. Släppa taget och lita på att andra fixar allt eller stretar emot som en tjurig fyra åring. Båda sakerna skrämmer mig mer än det borde. Ett alternativ är kanske i längden enklare, men svårast att ta så där på direkten. För jag är en rädd varelse.
Förutom allt tänkande så tvättar jag och försöker komma i gång med någon slags packning. Det känns jobbigt att resa bort också, men kanske det känns skönt när jag väl är där. Åker inte i dag i alla fall och knappast i morgon.

Borde jag börja slöa nu

Sitter och funderar på om jag ska ta och rymma igen, vara borta en vecka eller så. Bara för att göra något annat, kanske vila mig. Det känns som om det är dax för det nu, men ändå en aning jobbigt. Jag gillar inte att vara borta för länge hemifrån, gillar min trygga borg. Fast ändå så är mitt hem ingen trygg borg. I alla fall inte utanför dörren. Stugan lockar, längtar efter att få sätta mig i en kanot och paddla ut i havet och bara njuta av livet just då. Eller att sätta barnen i den stora båten och åka ut till någon ö och slösa bort en hel dag med bad och grill eller lite fika och saft. Eller kanske sova en natt i båten vid någon skojig ö och riktigt slöa...Kanske vandra en tur i skogen och plocka lite bär eller bara ligga i hängstolen och läsa skräpböcker. Utan dator och utan massa konstiga människor som jagar en. Eller kanske bara sitta och dingla med fötterna i vattnet...Borde jag göra det eller ska jag vänta en vecka till innan jag åker? Eller ska jag strunta i stugan den här sommaren också?

söndag 12 juli 2009

Urkel

Det här senaste dygnets kaos är inget som jag någonsin tänker komma ihåg eller ens försöka sätta ord på för det är för rörigt för mig själv. Måste gå vidare och fokusera på annat i stället. Det går inte att se allt som nederlag och kaos utan jag måste försöka göra något vettigt. Eller åtminstone få upp humöret en aning innan jag bli inlåst. Den risken var nämligen aningen överhängande nyss och det tänker jag inte utsätta mig själv för. Har lyckats hålla mig borta från sånt i all evighet och tänker minsann fortsätta med det i framtiden också. Jag är ingen fara för mig själv, jag gör inte illa mig själv och jag skadar inte mig själv....jag är bara självdestruktiv och låter andra göra det... skada mig alltså...Stor skillnad de där...jävla skit..och nää jag är inte skadad nu...bara en vingbruten svartängel...

skitdag

Helvetes jävla skitdag och kväll. Allt går bara åt skogen och jag blir bara mer och mer galen och snart får jag nervsammanbrott eller något...
Eller så försöker jag hålla i hop mig själv en aning...ska försöka med det, men svårt som satan är det...

lördag 11 juli 2009

Ångest

Just nu pendlar mitt humör mellan lycka och ångest. Ena sekunden funkar allt bra och sen vips så faller jag som en fura rakt ner i marken och kan knappt andas. Det hände mig igår eftermiddag. Var inte hemma utan borta och på en soffa då jag helt plötsligt började skaka som ett asplöv. Fick inte tillräckligt mycket luft för att kunna andas, kändes det som. Mumlade bara något om att jag behövde åka hem och kastade på mig kläderna och stack. Körde som en galning hem och sen orkade jag inte hålla i hop mig själv. Tog källarvägen in eftersom jag inte ville synas av någon. Hade några timmar att försöka samla ihop mig själv innan dottern kom hem, men det var jobbiga timmar. Sovit dåligt också och en trapphusman är på jakt. Ska försöka mig ut en stund nu och fika eller nått. Behöver få virra bort tankarna en stund nu.

torsdag 9 juli 2009

Tänker...

Här sitter jag nu och funderar på hur jag ska veta vad som är rätt och vad som är fel. Hur jag som är så förvirrad ska kunna ta ett beslut som är viktigt både för mig och för andra. Det känns så snurrigt ibland. Allt är så knäppt egentligen. Ofta tänker jag att jag själv är en stark människa, envis och tjurig. En sån som alltid går egna vägar och som ingen kommer åt. Hur dumt är inte det? Jag är ju egentligen så nertrampad man bara kan bli av andra. Ändå går jag runt och inbillar mig att de bara är min kropp de kommer åt och resten håller jag för mig själv. Fast varför mår jag då dåligt? Jo, för att jag är en krossad svartängel...de har kanske lyckats tillslut att knäcka mig? Det gillar jag inte alls!! Antar att jag inbillar mig allt de där andra om att jag är stark och hela köret är för att de som inte vet om mitt sjuka liv, har den åsikten om mig och jag får alltid höra det. Hur falskt är inte det va? Att hela tiden veta att man är en skurk, en illusion och en fantasi. För de är ju så det är. För jag är inte den där starka svartängeln som klarar allt, som står upp för sig själv och andra. Som har kämpat sig fram och skapat ett bra liv. Det är ju bara påhitt och en stor fasad som jag har byggt runt om mig och mitt liv. Ju värre allt blir desto hårdare jobbar jag för att mörka ner allt för omgivningen. De ser bara den där starka, modiga, orädda och smarta svartängeln, hon som kanske inte alltid hörs, men som ändå märks av. De missar helt att se den svaga, nertrampade, dystra och sjuka svartängeln, hon som nästan inte orkar finnas. Hur kommer det sig egentligen? Hur kan jag själv dölja ett helt destruktivt liv av självhat, förnedring, horeri och alla andra mörka sidor för en hel omgivning? Vad är de som gör att människor som står mig nära inte ens kan ana, tänka eller tro en sådan sak om mig?

Trött svartängel

Idag är det jobbigt. Har lite halvångest och lite för mycket ont i kroppen. Det är nog de här vädret som gör att mina leder stelnar till och jag har svårt att röra på mig. Vill mest bara ligga ner och vila. Orkar inte så mycket och fast jag borde så tar jag mig inte för att göra något. Inte ens äta och laga mat. Tar små korta turer genom hemmet, men de är allt jag orkar just nu. Mitt humör sjunker och snart är jag den surigaste svartängeln som finns...

onsdag 8 juli 2009

Tjejfest i huset

Egentligen vet jag inte om det är så mycket enklare att bara ha ett barn hemma. För de är sällan bara ett här ändå. I natt verkar de som om en hel flock med barn ska sova över här och se film. Då hade de nog varit lite enklare att bara ha mina egna hemma i stället:-) Fast kul är det och just nu så håller de på att planera, fixa och bädda så att alla ska ha plats.
Själv är jag mer eller mindre halvdöd just nu, men funderar på om jag ska smita ut en liten stund och andas...

Ut och vara social en stund

När de envisas med att fortsätta att regna så har jag inget annat val än att ringa till en kompis och säga åt henne att ta med sig dottern och följa med mig ut och äta lunchbuffe på kina... Försöker få upp min egen dotter och hennes kompis så dom inte sover bort hela dagen. De behöver nog lite mat de också:-)) Ska bli skönt att slippa laga mat och få umgås med andra en stund....fast samtidigt så måste jag ju visa att jag är hemma nu..så hur fortsättningen av den här veckan ser ut återstår att upptäcka...ha en bra dag i regnet

Sonen igen

När vi höll på att packa bilen och skulle åka hem från fjällvärlden så dök det upp en främmande kvinna brevid mig. Jag vet inte vem hon var och jag kände inte igen henne från tidigare. Hon sa några trevliga saker till mig. Det första hon sa var att: -jag kunde inte tro mina ögon när de sa att du var mamma till stora sonen. Du ser ju så ung ut:-)) Inte kunde jag tro att du hade så stora barn:-)) Haaa då blev jag glad...fast de händer ganska ofta och några av konfirmanderna trodde inte heller på min son då han sa att jag var hans mamma...
Sen sa kvinnan att hon flera gånger hade varit och pratat med min son och hon sa att han var så fin, snäll, mjuk och artig. Att hon tyckte att han var en så fin kille och att jag borde vara stolt över honom:-)) Gissa om jag är det?? Så jag sa det till henne också. Att ja, jag är stolt över honom:-) Jag vet fortfarande inte vem kvinnan var, frågade sonen också och han visste inte vem jag menade. Gråhåriga damer fanns det gott om menade han och många hade varit och pratat med honom...så jag lär inte få veta vem hon var..

tisdag 7 juli 2009

Regn och åter regn

Här öser regnet ner och det finns inte mycket att göra. Jag har långtråkigt och slöar mest hela tiden. Dottern städar sitt rum tillsammans med en kompis, det är i och för sig bra men vad ska vi göra sedan? Funderar på att lägga mig och läsa en bok eller nått...vad gör ni andra när de bara regnar och det inte går att vara ute??

Sonen

När jag reste iväg gjorde jag det med andan i halsen. Jag skulle hämta hem min son som när han åkte var den suraste, gnälligaste och tjurigaste tonåringen som finns. Han fyller snart femton år och trots att han alltid varit en helt underbar son så har han den senaste tiden förändrats och då menar jag inte saker som den mörka rösten och håret i ansiktet utan mer hans attityd och beteende. Vi har inte riktigt kommit överens på slutet, han och jag. Så det har varit jättelugnt och skönt här hemma med bara dottern i tre hela veckor. De enda han har hört av sig om är mer pengar och sånt, så tillslut slutade jag helt att ringa och bara skickade små snälla sms till honom så han skulle veta att jag saknade honom och att jag tycker om honom. Fast jag var lite skraj när jag skulle möta honom och väntade mig nästan en arg son. Jag stoppade nämligen alla extra pengar där ett tag till honom.

När jag kom fram dit så var han glad, jag fick en jättekram av honom även om den var lite bångstyrig och generad. Sen hängde han i mina hasor och petade och klängde, precis som förr. I hans ansikte fanns det ett lugn som jag inte sätt på länge. Hela hans uppenbarelse var stilla förutom de vanliga glädje sprattel som han alltid har. Vad jag blev glad. Så jag hängde tillbaka, kramade och pussade så att han nästan storknade. Fjällen gör gott även för tonåringar, något av korten har jag norpat av honom. Han har haft underbara tre veckor där tillsammans med ett gäng andra fina tonåringar från hela landet som varit på läger tillsammans med superbra ledare. Jag är nöjd även om det kostade ganska många kronor för mig. Han gjorde bort sin konfirmation där och den varvades med fjällturer, isglaciärer, tältövernattningar och grottor. Deras avslutning var någonting väldigt speciellt och det var så vackert.

måndag 6 juli 2009

semesterbilder







Lugn och ro

När jag reste bort tog jag inte min egen bil, de var ganska planerat av mig. För då kunde ingen se att jag var borta och ingen kunde veta att jag kommit hem:-) Så idag har jag haft en jättelugn dag och ingen vet om att jag redan är hemma....så ingen hör av sig om massa knasigheter utan telefonerna har varit tysta. Förhoppningsvis klarar jag mig ett par dagar till också, sa att jag skulle vara borta lite till, men lurades för jag orkar inte med vissa saker just nu.
Fast jag trivs inte med att ljuga och därför måste jag tänka mig för så jag inte erkänner mina lögner sedan.

Sett snööö

Fast jag inte varit borta så många dagar så har jag hunnit långt. Så långt borta att jag till och med har sett snö. Inte så att jag kunnat röra vid snön, men dock sett den. Ändå har vi haft det varmt och drygt 20 grader och strålande sol. Väldigt nära gränsen till ett annat land. Om en dryg vecka hamnar jag lika nära en annan gräns till ett annat land. När jag kom hem har solen försvunnit och jag möttes av gråa moln och spår av regn. Idag sitter jag inne och slöar i stället och funderar på om jag ska städa i dag eller blunda och låtsas som om att jag inte ser röran.

söndag 5 juli 2009

Hemma igen

Återvänt till verkligheten igen. Vet inte vad jag ska tycka om det egentligen, men på något sätt är det ganska skönt också. Jag har haft svårt att bara kunna slappna av och i stället har jag isolerat mig samtidigt som jag har varit social. Det har varit jobbigt och tröttsamt att försöka hålla skenet uppe när man egentligen bara vill lägga sig ner och dö. Jag har inte ens klarat av att titta på människor utan direkt sänkt blicken eller vänt mig om. Allt för att slippa prata. Har på något sätt varit så rädd att bryta ihop vid en fråga att jag i stället valt att inte finnas. Som om jag bara kunde passera helt obemärkt och utan att någon ens skulle komma ihåg att jag varit där. Ändå vet jag att det på något sätt är omöjligt, men klarade inte av att göra på annat sätt. Tråkigt eftersom jag träffat människor jag egentligen skulle velat prata med, säga hej och jag kommer i håg dig eller tycker om dig. I stället har jag bara gått förbi, omvägar eller helt enkelt undvikit. Det här blir bara jobbigare och jobbigare och jag står snart inte ut med mig själv.

fredag 3 juli 2009

Paus

Nu tar jag några dagars datapaus, tar paus från allt annat också i ett par dagar. Behöver vila upp mig, umgås med mina barn och bara vara den vanliga svartängeln. Det har varit så svårt den senaste tiden att dela på mig själv. Nu tar jag chansen och bara är mamma, vän, syster och dotter i några dagar. Lämnar datorn hemma och packar en väska och åker i väg. Lämnar hemma alla extra telefonnummer och tar bara min vanliga mobil med mig. Allt bara för att få vara i fred i några dagar och umgås utan att behöva oroa mig, tänka på otrevligheter eller få order om att jag ska ut och jobba. Nu ska jag pausa. Hemma igen om ett par dagar. Ha en underbar helg allihopa:-) Kram

torsdag 2 juli 2009

Vara ägd

Att vara ägd innebär i praktiken att man aldrig får säga nej. Att aldrig få bestämma över vem, när var och hur. Det betyder att oavsett vilket humör, eller vilka omständigheter som finns så måste man säga ja. Inte bara ett snällt ja, utan att engagerat ja. Gör man inte de så blir det konsekvenser. Sånt som inte är så trevligt. Att vara ägd innebär psykiskt att oavsett hur man mår så måste man tillfredsställa andra. Ens eget mående är inte något man får eller kan ta hänsyn till eftersom man är en annan människas ägodel. Att vara ägd innebär ekonomiskt att någon annan tar reda på de man tjänar eftersom man inte är värd att sköta det själv.

Att vara ägd innebär att oavsett vad så finns de alltid någon. Varje gång man går ut och träffar någon så vet den som äger det. Ser till att man är någolunda ok under tiden. Man behöver inte bekymra sig om att tänka eftersom någon annan gör de åt en. Att vara ägd innebär att man är en knulldocka, en levande sådan. En sån som gör exakt vad den blir tillsagt utan att tänka. En sån lånar ut sin kropp till den som behöver en. Själen behåller man för sig själv och delar inte med sig av den till någon. En knulldocka har inga gränser, de sätter den som äger den. Bestämmer över varje andetag, varje rörelse eller varje tanke under tiden allt pågår. Det rätta jaget kommer ingen åt. Det är mitt eget och ingen kommer nära det. Det är egentligen ingen skillnad på den enkla och den komplicerade kunden. Alla är samma. Kanske en del är trevligare, återkommande eller vardagligare. Andra är hårdhäntare, svårare, otrevligare eller läskigare. Fast i slutändan så ser de ändå mig på samma sätt. Som en handelsvara som de lånar en liten stund enbart för sin egen tillfredsställelse. Om något för mig är obehagligt, gör ont eller är besvärligt är jag dålig och måste träna på just den saken så att jag klarar av det till nästa gång. Att rycka till i smärta är ett svaghetstecken, som inte är bra.

Att vara ägd är egentligen ganska jobbigt, de är förnedrande och obehagligt. Det är sånt man önskar att man slipper. Fast de är svårt att inte behöva vara ägd. Det krävs stora insatser av en själv. Vill man att omgivningen ska veta kanske de är lättare. Är man modig så är det lättare, för då törs man göra något. Kan man prata och berätta om allt kanske man får fördelar, för då vet andra. Är man feg, varit ägd länge och ganska mesig är det däremot ganska svårt. Man är rädd för konsevenser och man är rädd för att släppa på kontrollen. Den man egentligen inte ens har sedan tidigare. Man bara lurar sig själv hela tiden. Till slut så väntar man på ett slut, ett beslut, ett avslut eller en hjälp. Fast kan man få hjälp utan att hjälpa och utan att skälpa? Utan att göra illa sig själv eller andra?

onsdag 1 juli 2009

Panikstäda

Om man har bråttom, tar man bara en påse...kastar ner alla viktiga papper i den och gömmer den i skrubben. Då vet man var de finns sen och vips ser rumsbordet rent ut och man har full koll på var räkningar och annat har tagit vägen när man behöver dem igen. De är så man gör när de är snabbstädning på G.

Idag ska jag vara glad:-)

Idag ska jag vara glad:-) Just nu springer jag runt som en virrig höna och försöker plocka undan så många saker som möjligt samtidigt som jag dricker mitt morgonkaffe, pausar framför datorn och kacklar med dottern:-) Snart dyker det upp lite folk här som ska vara här ett litet tag. Jag har fått den stora äran att leka med de sötaste småtroll som finns. I flera timmar:-) Jag har längtat och jag ska ha så roligt. Finns det något roligare än små varelser som med nöd och näppe kan ta sig fram med egen maskin. De enda jag är lite skraj för är de där med blöjbyten sånt där. Lite länge sedan mina var i den åldern, jag kanske har glömt bort hur man gör...Jag gillar barn som inte har blivit så stora att dom har hunnit bli allvarliga eller tillgjorda. När de är i den tjurigaste åldern är dom som roligast. De skrattar när dom har roligt och piper när de är sura...precis som det ska vara. Inga konstiga masker eller försök att vara något de dom inte är. Så jag tycker de är skojigt att ha småtroll omkring mig. Dom här får jag ju bara låna en stund och ha skoj med. Sen får dom minsann ta bråket och vardagen med sina föräldrar:-) Fast jag är glad, för dom gillar mig och jag gillar dem. Vi ska klättra, gunga, sjunga och bygga sandslott. Ja, borsta tänderna och sova också förstås, men de är ju mindre skoj...

kan någon stanna tiden?

Sover, vilar och tar det lugnt. Så ser det ut just nu för mig. Det är rörigt i min hjärna och på nätterna drömmer jag underliga saker, vaknar och har panik. På dagarna är jag så trött att jag ser stjärnor. En enkel kund idag, men inget mer. Hur något sådant kan vara enkelt egentligen, det förstår jag inte. Kanske de är mina försvar som är uppe och försöker rädda mig från att må piss. Känner mig rätt avstängd just nu och mer utmattad. Tiden bara rinner förbi mig och jag lyckas inte stanna den. Hur jag än gör så försvinner dagarna och jag hänger inte riktigt med. Vill börja om från början...för de här går inte bra...