Stress och panik

Det är inte ofta jag är rädd för att mitt förstånd ska ryka helt och hållet. Jag är sån så jag alltid brukar hålla mig ovanför vattenytan och klarar mig utan att totalt braka. Ofta faller jag rätt långt ner, men ändå så att jag håller mig kvar vid verkligheten. Jag har ännu aldrig behövt medicinera mot ångest eller för att jag varit deprimerad utan jag är min egen medicin på något sätt. Jag vet inte riktigt hur jag gör, men jag tror att det är för att jag oftast kan stänga av alla känslorna och bara finnas eller stå ut.

Just nu vet jag inte hur länge till jag kommer att klara av det för jag mår riktigt uselt. Vissa sekunder tror jag att jag ska braka. Jag kämpar som ett djur för att ha kvar förståndet. Har miljoner olika saker att tänka på just nu och lika många beslut. Det verkar som om alla mina jobbigaste punkter har dykt upp samtidigt. Strul med allt måste jag säga.

Horjobben är vidriga och jag klarar av dom sämre än tidigare, samtidigt försöker jag jobba med att ta mig därifrån. Vanligt jobb har drabbat mig med katastrof som det känns för mig, andra kanske hade blivit glada, men för mig fruktansvärt just nu. Barnen är det strul med, tonårsproblem och annat avlöser varandra. Skolan funkar dock bra för dom ännu båda och den yngre är det egentligen inga problem med men med den äldre. Dessutom är det så att horor inte är lämpliga vårdnadshavar verkar det som. Ber man om hjälp så avslöjar man sig själv om att man är en också. Min fysiska sjukdom har brakat lös och min läkare och jag försöker hitta lösningar så att jag ska stå på benen. Mer än dubbelt så många mediciner än tidigare och ändå blir jag sämre. Ekonomin börjar braka för mig, fast det är mitt minsta bekymmer just nu tror jag.

Jag finns, men jag märker det inte alltid

Det känns som om allting just nu är en kamp. Jag kämpar mot allt verkar det som. Ingenstans kommer jag närmare ett vettigt slut, men jag är för tjurig för att ge upp. Jag har inte tid att andas tycker jag ibland..men jag försöker..Den här sista tiden har varit så jobbig att jag har velat ge upp. Det känns nästan som om vad jag än gör så blir det fel. Oavsett i vilken situation jag hamnar i. Få minuter är lugna just nu och en av mina ägare har spårat ut mer än vanligt och det skrämmer mig. Jag far som en vante runt när han är i närheten och jag har fått höra att jag borde akta mig ett tag. Av andra människor alltså. Fast hur lätt är det när han äger mig. Jag har inget val känns det som. Ändå försöker jag så gott jag kan, vilket innebär en massa annan skit. Så är det just nu, jag har inte haft så mycket ork med det här skrivandet ett tag, ändå vet jag att det är något som är viktigt för mig. Att hela tiden få ur mig allt så jag inte tystnar och fastnar i tystnaden. Det är så lätt att börja acceptera hela situationen igen och lyssna för mycket på ägare och deras åsikter. Så jag kämpar och försöker få finnas någonstans i alla fall.