måndag 27 juli 2009

ledsamt

Just nu är jag förföljd av död. Alla dör omkring mig och jag lider lika mycket varje gång. Först dog min vän ju som jag berättat om tidigare. Hennes begravning orkade jag inte gå på eftersom jag inte klarade av det. Samma dag hennes begravning var fick jag veta att en klasskompis till mig har dött. Jag har inte haft så mycket kontakt med honom den senaste tiden, men jag blev ledsen ändå. För honom, hans småbarn och hans fina fru. Igår ringde mina barns ena halvbror och grät. Hans bästa kompis hade precis dött. Kändes så konstigt eftersom jag pratat med storebrorn sent på kvällen innan och då var kompisen där och pratade och skrattade. Några timmar senare var han död. Storebrorn är helt knäckt och jag som är hans nästanmamma ska vara ett stöd. Jag är ett uselt stöd. Det känns så jobbigt och oroligt nu, för storebrorn som lider så fruktansvärt. Hans bästa kompis som har funnits för honom när allt har varit hemskt den senaste tiden. Det var bestämt att han skulle komma hit några dagar snart, men nu blir det inte så. Jag vill inte att fler människor dör nu. Jag klarar det inte och jag blir så ledsen hela tiden. Vad ska man säga och göra. Hur ska man kunna trösta när man själv lider och är olycklig? Vi hinner inte ta tag i en sorg innan nästa kommer. Inte jag i alla fall. Jag har svårt fortfarande att tänka på att mittenbrorn är död, ändå har det gått ett och ett halvt år sedan han dog. Men jag vägrar tänka på det för egen del. Har fokuserat på att finnas till för de andra barnens sorger och sett till att de har kunnat hantera det. Fast jag glömde bort mig själv där någonstans....

0 kommentarer: