söndag 5 juli 2009

Hemma igen

Återvänt till verkligheten igen. Vet inte vad jag ska tycka om det egentligen, men på något sätt är det ganska skönt också. Jag har haft svårt att bara kunna slappna av och i stället har jag isolerat mig samtidigt som jag har varit social. Det har varit jobbigt och tröttsamt att försöka hålla skenet uppe när man egentligen bara vill lägga sig ner och dö. Jag har inte ens klarat av att titta på människor utan direkt sänkt blicken eller vänt mig om. Allt för att slippa prata. Har på något sätt varit så rädd att bryta ihop vid en fråga att jag i stället valt att inte finnas. Som om jag bara kunde passera helt obemärkt och utan att någon ens skulle komma ihåg att jag varit där. Ändå vet jag att det på något sätt är omöjligt, men klarade inte av att göra på annat sätt. Tråkigt eftersom jag träffat människor jag egentligen skulle velat prata med, säga hej och jag kommer i håg dig eller tycker om dig. I stället har jag bara gått förbi, omvägar eller helt enkelt undvikit. Det här blir bara jobbigare och jobbigare och jag står snart inte ut med mig själv.

2 kommentarer:

Vilsen sa...

Skickar bara en kram till Dig!
Tänker på Dig, och tycker om dig. Skriver mera senare på dan....
KRAM

Monika sa...

Välkommen tillbaka.När ska du tillbaka till din psykolog? Hoppas att det blir snart.
Misstänker starkt att det är dags att öppna sig lite till...Kom ihåg orden är inte farliga det är en ÅTERBERÄTTELSE för det som redan har varit. Och det vet ju alla att det som har varit går ALDRIG att ändra på utan det är morgondagen som du har makten att kunna styra över när/om, du beslutar dig för att göra det, men som sagt på vägen dit, behöver lite hjälp till självhjälp...Härligt att du är tillbaka igen:))Kram