Dagsångest

För ovanligheten skull har jag ångest mitt på dagen och inte på natten. Det brukar jag aldrig ha någonsin egentligen.
Tänker på hur knäppt jag har levt hela mitt liv, hur sjuka tankar, världar och människor som har korsat mig väg och som har hjälpt till att forma hur mitt liv ser ut idag.
Vissa saker är superklara i mitt minne, medan annat är mer diffust och skuggigt, där jag inte riktigt vet eller förstår hur saker ligger till egentligen.
Det jag vet är att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att vara tyst. Att inte prata och inte berätta för någon hur jag levde, vad som hänt och vem jag egentligen var. Försökte en gång göra det i början på mellanstadiet. Alla blev ledsna och förtvivlade. Deras liv krossades sönder av mina få ord jag hade lyckats kläcka ur mig. Bara en liten början av de jag tänkte säga förstörde deras glädje. Jag blev inte glad, utan rätt rädd och ledsen, för det var inte min mening och jag ville inte göra någon så ledsen. Så jag blev tyst och slutade prata helt. Ingen nämnde sedan det jag hade berättat och de blev något som alla var tysta om. Till och med psykfolket som jag hade pratat med. De kanske inte vågade fråga mer, eller så ville de inte heller veta.

Sen har jag levt så hela tiden. Inte sagt något och inte pratat med någon om allt de där och allt det här. Ända fram tills nu när jag brakade sönder. Eftersom jag aldrig har pratat om saken så har jag i stället tänkt, analyserat och resonerat i min egen lilla värld. Där svaren och frågorna alltid slutar på samma sätt. Vad som är rätt och vad som är fel har aldrig varit uppe på ytan. Min värld om hur saker och ting ska vara och varför är rätt så snevriden därför. Hur ska jag kunna veta när ingen har berättat. Eller förklarat för mig hur verkligheten egentligen kan se ut. Fast jag har ju inte gett någon chans till det heller. Förrän nu då förstås, men då blir det rätt virrigt och bökigt för mig. Alla har förväntningar om hur jag ska göra, hur fort det ska gå och att jag ska prata och berätta allt på en och samma minut. Hur ska jag klara av det när de känns som om någon stryper mig när jag öppnar munnen. Ljudet fastnar i halsen och orden lyckas inte komma ut och stannar kvar i min hjärna och i mitt hjärta.

För länge sedan bestämde jag mig för att jag skulle inte leva tills jag var myndig. Jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva göra det också. Sen ångrade jag mig och ryckte upp mig. Började kämpa för att få en liten ordning på mitt liv. När jag sedan fick mitt första barn så bestämde jag mig för att så länge han var liten så skulle jag sköta mig. Jag skulle se till att han fick växa upp och skapa sig en inre trygghet så att han sen skulle klara sig bra. Få ett vettigt och bra liv, men samtidigt där han inte skulle vara totalt beroende av mig. För min tanke då var litegrann att själv stå ut under den perioden, tills dess att han inte behövde mig mer. Då kunde jag äntligen sen få ro. Sen fick jag ett till barn några år senare och därmed också några extra år som jag var tvungen att skärpa mig. Nu fyller min son snart femton år, han mår rätt bra för de mesta. Inte alltid och han har haft många jobbiga dagar i sitt liv. Han behöver mig fortfarande, men hur länge till?

När jag då nu sitter och resonerar med mig själv om hur jag ska göra med mitt liv idag så hamnar jag i samma tanke igen. Är de värt att satsa på att ta mig ur den här skiten, med allt vad de innebär. Riskerna att avslöjas inför min familj och vänner finns. Jag har berättat för min psykolog en del av hur jag lever. Även till andra som säger sig kunna hjälpa mig. Fast för att kunna hjälpa så måste jag prata. Berätta och avslöja sånt som ligger gömt långt inne i mina hemliga vrår. För varje liten grej jag berättar så kommer det upp på ytan och det känns som om jag slits sönder och trasas ihop till en person jag inte vara. Det tar på krafterna och jag har svårt att stuva undan allt sedan direkt. Jag blir rädd och jag mår inte bra. Är det inte bättre att gömma undan allt igen, leva vidare som tidigare. Stå ut de där sista åren som jag måste för barnens skull. Sen få den där efterlängtade vilan efteråt, äntligen få ro i kropp och själ. För vad händer med barnen om jag trasas sönder nu? Kanske jag förstör mer för dem då än om jag fortsätter som jag gör i hemlighet ett par år till. Deras tilltro till livet, människor och samhället är ju redan lite på kant. Även om det bara är en aning. Jag vet inte, men det är jobbigt just nu...