måndag 10 augusti 2009

Försökte i alla fall

Jaha, jag försökte i alla fall lyda era råd:-)) Angående skrynklaren alltså, men inte är det lätt. Först satt jag där och tittade upp i taket...så gör jag när det inte är roligt att prata...sen började jag prata ett ord i taget och så fortsatte jag att titta i taket. Efter en liten stund så försökte jag i alla fall förklara en aning om hur jag resonerar och varför jag gör så. Jag berättade hur splittrade jag känner mig när jag hamnar på flera stolar samtidigt och hur förvirrande de är att ändra sätt och tankeverksamhet från att vara ett luder till att vara mamma, till att vara den som tänker jobb och yrken och att vara vanlig vän till vanliga människor. Att försöka sätta stopp för de jag gör med hjälp av andra samtidigt som jag bara orkar ta myrsteg framåt och inte jättekliv som alla förväntar sig att jag ska göra. För mig handlar det lite om att få hjärnan att följa med och förstå varje liten grej jag gör i det som är främmande. Det är lättare för mig att ta jättekliv bakåt för där känner jag mig hemma. Det andra är så svårt för mig att förstå och ta till mig. Ännu svårare är det att lita på andra och förstå att de kanske har rätt och att de vet sätt som hjälper mig. För hur ska jag kunna veta att de dom säger verkligen är sant? Hur vet jag att ingen som vet någonting helt plötsligt vänder och sticker kniven i mig? Hur kan jag vara säker och behöver jag vara säker? Vad kan hända om jag gör någonting fel? Är jag beredd på att ta konsekvenserna då också? För att det blir sådana är ju självklart, men frågan är om hur stora de kommer att bli och om jag verkligen klarar av det...

0 kommentarer: