tisdag 4 augusti 2009

Veckan som var...

Hela grejen är sjuk, rent knäpp och galen egentligen. Ändå hänger jag kvar och fortsätter som vanligt. Jag ska försöka kort sammanfatta tiden sedan jag kom hem nu sist. Jag hann vara hemma mindre än ett dygn innan jag var med första kunden. Ett par dagar var de nog bara en om dagen. Sen hamnade jag ute i en skog, där de kom på rad. De visste inte om varandra och jag visste inte om hur många. Jag hade min bil på en plats där vi möttes, jag hoppade in i deras och visade vägen till platsen. Där jag hade en karl som var gömt utifall att något skulle hända mig. De ville ha det så. Ändå var jag livrädd. Fick order på plats om vad som skulle göras. Ingen aning hade jag i förväg. En som ville jag skulle ha ögonbindel, en annan en avsugning, lite analsex, lite vanligt och så massa annat tjafs. Mellan kunden fick jag order om att vänta eller åka en vända. Fara hem en stund eller när de var klart för stunden. En tappade börsen och åkte tillbaka och jag var livrädd att han skulle stöta på min vakt i skogen eller nästa kund. Uppehålla nästa kund tills platsen var säker igen. En kund ville prata mord och överfall under tiden han höll på och jag var skräckslagen hela tiden egentligen, men de vara bara att le och fortsätta. Nästa dag två samtidigt plus någon enstaka. Där någonstans tappade jag räkningen. Igår och idag har jag fått vila. Inte mer vad jag kan minnas. Någon i min familj är på väg hit tror jag, de påstår att jag snart fyller år. Jag förtänger det för jag vill inte bli gammal. Mina hjälpare vill stressa på mig att göra något åt situationen, men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Kan inte förklara, men de känns som om hoppet har slutat finnas. En aning i alla fall, eller kanske mera gömt igen. Det är svårt att göra allt samtidigt, vara till lags och veta vad som är rätt. Det är svårt att sitta i bilen och vänta på kunden, få order av ägaren och samtidigt prata med någon som vill hjälpa en, men som inte riktigt är medveten om vad de är som riktigt händer under samma ögonblick. Det är jobbigt att ändra tankesätt på två sekunder, att säga rätt till alla mitt i allt i hopa. Det känns som om mina vingar börjar svartna mer och mer igen. Nyss var jag ju på väg upp. Eller var de bara en fantasi?

4 kommentarer:

Judith sa...

Vill säga massor men får inte fram något vettigt.
Önskar så du kom ur allt detta.
Ge dig själv en chans!

Kram

svartängel sa...

Jag försöker...kram

Monika sa...

Gumman är du inte rädd att barnen får veta??
Du måste få in i ditt söta huvud att det är INGET/INTE fel på dig...Ok du säljer sex, so what...Du är ingen sämre människa än någon annan, jag önskar att du kunde ta mål ur mun och bara säga som det är!Dom människor som väljer att döma dig dom kommer att göra det i vilket fall som helst, men jag tror ärligt och fullt fast på att den värsta domaren sitter i ditt huvud...Herregud människa, alla gör vi saker som inte man kanske är så jäkla stolt över alla gånger, men det är att vara JUST människa.Du har ju sådan potential, inom dig...Åh vad jag önskar att jag vore din terapeut mig hade du inte kunnat slingra dig från...Va rädd om dig vännen, kram

svartängel sa...

Jag är livrädd att barnen ska få veta...de och min familj är min stora skräck...för ingen av dem har någon som helst aning. Min familj hade nog dött av skräck, för trots min aningen struliga tonårstid så tror de att jag tog mig i kragen och fixade till mitt liv...i stället blev jag en mästare på att dölja..
Ha ha om du varit min terapeut, hade du antagligen fått nervsammanbrott för länge sedan...kram