måndag 12 oktober 2009

Jag rasar långt ner i helvetet

Jag börjar braka ordentligt nu. Får svårt att hålla ihop och organisera ihop min värld. Jag har till och med börjat få ihop med horliv med det vanliga livet så där att jag inte riktigt vet vilket liv som är vilket. Det värsta är nog också att svartängelhoran börjat ha övertaget och den vanliga jag försvinner mer och mer. Antagligen är det för att den delen har mest uppmärksamhet i mitt liv just nu. Jag jobbar med de bitarna hos mig själv för att förändra samtidigt som jag för massor med jobb. Mina ägare uppskattar inte riktigt min frånvaro när jag åker på behandlingar och för att de inte ska förstå vad jag håller på att göra så måste jag ge dem mer tid än någonsin. Både till dem personligen men även till kunder som hopar sig de veckar jag är hemma. Samtidigt så har jag miljoner möten av olika det slag av personer som vill mig väl och som försöker hjälpa. De uttrycker en oro över mitt mående och de pratar om situationen är allvarlig. Ändå vet de inte ens en bråkdel av det jag gör. De har sina aningar, men eftersom jag hitils vägrat prata detaljer så är det nog inte någon som verkligen vet. I morse fick jag höra av fyra personer att något måste göras, att det är farligt och allvarligt. Som om jag inte vet det, men jag tar inte till mig det. Jag vet det, men jag orkar inte höra på det. Blir som så påtagligt då och betydligt enklare att bara förklara bort med att jag är van och allt det där. Vad ska jag ta mig till? När det blir så här får jag bara massa flykänslor. Att rymma, sticka, dra och gömma mig någonstans där jag kan få vara ifred och tänka. Där inte alla pratar förbi mig eller ens uppmärksammar mig. För just nu så känns det som om jag inte vill finnas i någons synfält utan bara kunna gömma undan mig från vakande ögon. Då menar jag egentligen också att jag vill inte bara vara ifred från de som äger mig utan även från de som säger att de vill mig väl. För de olika personerna pratar helt olika språk och jag sitter i mitten och fattar inget. Jag går från ägare direkt till orosmöten, vidare till kunder och sen hem en vända. Pausar en kvart och sen tillbaka till en annan ägare och så fortsätter det. Samtidigt piper mina telefoner konstant och alla vill mig någonting. Jag hinner inte andas. Jag har också mina två barn som behöver mig och som jag behöver. Vill känna att jag kan ta hand om dem och ge dem den tid som de är van vid. Min närvaro, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Just nu finns jag inte på något sätt. Fast det ordnar sig väl. Det gör de ju alltid på något sätt...

4 kommentarer:

Grace sa...

Kramar om. Tror på dej. Du klarar det här.

Vilsen sa...

ibland måste man hamna på botten för att börja klättra upp igen...
Det låter hårt, men jag tror att nu befinner du dig där. Det är då är allt som mörkast och omöjligt.Det är nästan omöjligt tro på förändring. Då kan förändringen komma. Det blir sakta, det blir smärtsamt...men den BLIR..Tänker på Dig vännen, oftare än du tror ;) och jag tror på dig!
Skickar mina varmaste kramar till Dig och önskar Dig LYCKA TILL...

Monika sa...

Jag hoppas att din v har varit bra. Jag vet att du har det tufft nu men det finns inga genvägar min vn...Fortsätt att kämpa du är jätteduktig
Kramkram

svartängel sa...

Kramar till er också...:-)