En liten början

Under behandlingsveckan fick jag ett annat perspektiv på saker och ting. Inte bara hur galet jag lever utan även hur viktigt det är att jag gör någonting åt det. Inte blunda och fega ur utan att försöka ordna och ta mig ur min situation. Det lät så mycket enklare när jag var där än när jag kom hem. Ändå så försöker jag så gott jag kan. Det som händer är att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag skapar mig själv illusioner och fantasivärldar om underbara saker som trygghet och lugn. Sen kommer jag hem och upptäcker att det inte är så lätt som de lät. Jag börjar prata lite svårt, tvingar mig själv heter det kanske. För jag vet att det går inte att vara tyst, men jag är så van att vara det. Bloggen är ett sätt för mig att träna på att försöka ge uttryck för hur saker är, men man måste också prata. Tidigare har jag vare sig pratat eller skrivit utan bara gjort allt jag kunnat för att förtränga och dölja. Så jag har kämpat för att prata och jag kämpar för att inte hamna i tystnaden igen. Fast de är inte lätt. I helgen ska jag försöka njuta av mina barn för nästa vecka åker jag igen. Tillbaka till shlm och vandrarhem. Fast den här gången ska jag försöka att sysselsätta mig lite på kvällarna. Något som jag inte gjorde sist. Fast att sitta själv och stänga in sig är inte heller bra.