Hemma igen

Dagarna innan jag åkte mådde jag egentligen piss..jag var så less på allt att jag bara önskade att jorden skulle öppna sig och sluka mig och sedan stänga sig om mig utan ett spår..bara försvinna utan och aldrig mer finnas...som om jag aldrig hade funnits..

Den gjorde inte det utan jag blev kvar på marken, levande och med massa känslor som yrde omkring i en salig röra. Konstigt det också eftersom jag alltid hävdar att jag är rätt så känslolös och avstängd och inte äger känslor..Det sista året har de kanske hoppat fram som tomten i lådan, bara för att pysa fram ibland och sedan återigen försvinna någonstans i universum bara för att retas med mig. Nu när jag har varit borta så har jag mått rätt uselt. Jag har sovit i massor direkt jag har fått chansen. Jag är rätt slut just nu, även om jag försöker hålla mig både vid liv och ha kvar humöret. Annars bryter jag ihop totalt. Något som jag är livrädd för just nu, av många olika orsaker.

En plan B ska göras i veckan. En som jag kan ha utifall jag inte orkar att fortsätta med horgrejorna tills allt är färdigt. Nödfallsplan kanske det kan kallas. En som jag ska kunna använda mig av direkt jag säger till att jag inte orkar och som ska göra att jag ska klara mig..en plan som jag inte vill använda eftersom det ger mängder med konsekvenser, men som jag behöver ändå. De andra ger också konsekvenser, att fortsätta hora ett litet tag till alltså. Frågan är vilket som ger mest. Just nu känner jag att jag inte kan vara riktigt ärligt eftersom jag inte vill berätta för någon vilka planer som finns för mig i den världen. Jag själv vet om några riktigt gräsliga saker jag snart måste göra, men om jag berättar det till skrynklaren eller på behandlingsstället så är jag rädd för att de totalt dumförklarar mig. Eller rättare sagt så vet jag att alla kommer att säga åt mig att använda mig av plan B direkt. Att jag väljer det här och att jag får skylla mig själv för allt som händer eftersom det finns alternativ. Sånna som för dem är verkliga, men som för mig bara är en utopi. Något jag hör talas om, men som inte är verklig. Inget som jag tror kan genomföras på ett vettigt sätt.

Så i stället håller jag tyst om de riktigt läskiga sakerna som jag vet ska hända. Jag bara säger att de finns jobb som jag fortsätter med och då får väl alla tro att de bara är det gamla vanliga. För de verkar som om de ändå tycker de är hemskt nog. Då får det räcka så...De där typerna som försöker lösa och fixa ihop en plan B vet om allt såklart. Det är ju dom som ordnar med plan A också och jag försöker att lita på dom. De vet alla galenskaper och även om dom inte gillar det så skäller dom då inte på mig. Fast de säger att de inte gillar att jag utsätter mig, men att vi fortfarande kör på plan A så länge jag orkar. Så jag försöker att orka...