onsdag 24 juni 2009

Vet inte

Det är nog inte så optimistiskt att läsa i min blogg egentligen...den är nog mest bara deppig och seg. Kanske för att jag är negativ varelse. Eller för att jag hela tiden ställer till det för mig och inte tar mig ur den här situationen. Faller tillbaka och gör galna saker utan att tänka efter i förväg. Eller så tänker jag och ändå ställer till...av vana, eller osäkerhet kanske. Eller så är det bara så att jag känner till den här världen, men inte den utanför. Jag är ganska vrickad, men mest är jag nog rädd. Jag är rädd för att fortsätta leva som jag gör, men jag är också rädd för att inte göra det. Vet inte hur man lever de där andra helt och hållet. Även om jag ibland har haft perioder då den här delen inte har funnits. Jag är rädd för de människor som vill hjälpa mig. Jag litar inte på dom helt och hållet. Jag är rädd för de människor som äger mig nu, för de vet jag vad dom vill. Jag är rädd för de människor som jag måste träffa för de gör mig illa. Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte går att lita på. Rädd för allt med andra ord. Vet inte vilken rädsla som är värst. Den för förändring eller den för att fortsätta. Tänk om inget blir bättre då? Vad har jag för garantier att allt går smärtfritt och enkelt? Vad kan konsekvenserna bli för mig i de olika valen? Någonstans måste jag försöka att bli mindre rädd, men för vad? Jag är ganska mosig i hjärnan. Hur vet jag vem jag kan lita på egentligen? Särskilt när de är bråttom om tiden att bygga upp ett förtroende till en annan människa inte finns. Jag är förvirrad och jag är stressad.

4 kommentarer:

Vilsen sa...

Jag tror att du vet redan vad du vill, fast det känns jobbigt att veta, att det kräver beslutsamhet, och styrka. Allt detta har du, titta inte allt för långt fram, och ta små steg i taget. Behövs det stanna lite så gör det. Du har redan kommit långt på vägen...Att börja älska sig själv är det svåraste.Tillåt andra att hjälpa till och tycka om dig.
Tycker om DIG!!!!

Judith sa...

"När smärtan av att förbli densamma blir större än smärtan av att förändras kommer vi att förändras"

Så står att läsa i NAs Bara för idag bok.

Jag tror du är på god väg att känna just den smärtan men allt har sin tid. Det hjälper inte att andra står hurtfriskt och vill ruska tag i dig. Det kan oftast snarare få motsatt effekt. Särskilt på oss med en beroende sjukdom.
Du vet redan det. Och till slut börjar du den mödosamma vägen uppåt. Du har redan börjat tror jag.
Du var på NA konventet bla. Du söker dig åter igen till dom som kan hjälpa och stötta. Gå bara dit. Fortsätt gå. Du vet ju vi brukar säga när någon delar om tröstlöshet och ångest och rädslor osv..."kom tillbaka" är våra ord. "Fortsätt att gå" säger vi också. Spelar ingen roll om det är NA eller AA eller SLAA....bara gå.

Men ingen kan tvinga dig eller tjata på dig. Det du behöver är mycket kärlek och det kan du få där.... om du vill. Och jag tror du vill.

Jag tycker du är stark. Och med andra kan man bli starkare.

Jag önskar du fanns närmare för då skulle jag så gärna gått med. Jag vet det kan kännas tungt ensam och motviljan finns men det är vår egenvilja som talar då. Den som säger åt oss att vi inte är värda att må bra. Men vi, DU är värd allt det bästa i världen.

Varmaste kramen till dig

svartängel sa...

Ni har nog rätt båda två. Jag är en bit på väg, men bara en liten bit. Jag har mycket kvar att göra och jag har många steg att ta framåt. Jag tar en hel hög bakåt också, utan att vilja göra det, men kan inte låta bli. Det är svårt att låta andra hjälpa när jag är van att klara allt själv. Det är svårt att lita eftersom jag är van att aldrig göra det.

Möten är bra, men de är också jobbigt att gå på dem. Det är svårt att dela och vara bland dem. Även om jag vet att dom förstår och vet.

Det är inte lätt att tycka om sig själv, svårare än att tycka om andra. Att veta att för att jag ska kunna hjälpa mig själv så stjälper jag någon annan. För de känns som om jag gör det. Att jag kommer att förstöra andras liv om jag pratar för mycket.

Fast de ordnar sig ändå i slutändan...hoppas jag i alla fall..och jag är glad att ni finns...tycker om er...kram

Judith sa...

Jag har varit där du är vännen. Och är fortfarande många gånger. Jag känner igen varenda tanke du har.
Ändå fortsatte jag gå på möte. Jag har fortfarande inte lärt mig be om hjälp så bra men att bara gå på möte är ett sätt som är så bra och GER hjälp bara av att vara där. Även när vi har motstånd att gå dit. Även när vi har motvilja till och med att vara där.

Vi kan inte göra allt på en gång. Vi kan bara ta ett steg i taget. Det är det programmet också går ut på. En sak i sänder. En dag i taget. Det viktigaste först. Bara för i dag.

Bara att gå på möte är ett stort steg. Var nöjd med det så länge.
Jag har också svårt med tillit men jag måste börja ändå be om hjälp för det är enda sättet att komma vidare. Vi är inte så starka oftast att vi klarar allt själva. Men att "bara" gå på möten är en jätte stort steg på vägen uppåt och mot frihet.

Och känn aldrig att du förstör för någon annan. Det är deras eget ansvar. Och vem är det du stjälper? Dom som idag håller dig fast?
Varför ska du då skydda dom?
Skydda dig själv fina du.

Du har säkert många vänner men om du skulle vilja så är min mail judith45@live.se
Du vet, den största gåvan för mig som tillfrisknande är att få ge vidare och det är enda sättet för mig också att fortsätta kunna tillfriskna.

Varm kram fina vackra kvinna