måndag 1 juni 2009

Pansarklädd

Jag har haft en ganska bra dag idag, men lite ensamt.
Lugnt och inte så stressigt. Fast de var nog det jag behövde idag. Igår kväll satt jag i en skog och tjöt som en fjant. Sov dåligt och vaknade mindre glad. Så jag behövde ta de lugnt.
Ibland känner jag mig som ett känslomässigt vrak som inte kan hantera känslor och tankar normalt. Kanske det finns en orsak till det, men störande är de ändå.
Mitt sätt har alltid varit att stänga av, att inte känna, tänka och säga. I stället har jag analyserat och funderat i min skalle utan att någonsin prata om saken med någon. Det har varit min väg för överlevnad. Jag har inte behövt något annat.

Det har gjort mig till en varelse av stål, med hård pansar runt om mig som en mur. Där ingen har lyckats ta sig igenom annat än för korta stunder. Ett liv där jag fungerar på vissa sätt, men där jag samtidigt sakta men säkert tar ihjäl mig själv med hjälp av ett självdestruktivt liv styrt av både mig och kontrollmän.
Jag har aldrig själv betraktat mig som olycklig eller deprimerad. Ingen annan heller tror jag, eftersom jag alltid ler. Inte har jag behövt mediciner för mitt mående, men det är nog för att jag stänger av och inte känner. Nu när jag verkar känna igen ibland så mår jag inte alltid bra och jag har varit ledsen med tårar och allt....mycket skumt och underligt

2 kommentarer:

Monika sa...

Att "känna" är sunt. Det du beskriver att du "stänger" av, det beror på att du från tidiga barnsben har varit tvungen...Ut med skiten, det är en viktig process du måste gå igenom...Du har människor omkring dig som bara väntar på att du ska börja släppa in dom så dom kan guida dig, (jag tänker på din "hjärnskrynklare")Men ingen annan kan ju göra grovjobbet åt dig det är bara du som måste komma till skott. Och vet du vad, jag tvivlar absolut inte på dig jag VET, att du är på G.
VÅGA!!!!!kram på dig

svartängel sa...

Men jag är också ganska rädd:-(