Funderingar

Jag har föresten sökt ett jobb här om dagen. Ett jobb som jag vill ha och skulle trivas med. Även om jag känner mig en aning malplacerad just nu. Behöver åtminstone lönen, för de är jobbigt att leva på a-kassa. Det är flera år sedan jag hade ett vanligt jobb och min nya examen behöver få sig lite erfarenhet. Fast borde jag inte först se till att jag mår lite bättre. Kanske slutar leva som ett luder och i stället för att sälja sex, se till att jag får hjälp? Kan man göra allt samtidigt eller ska jag försöka med en sak i taget?
Jag är lite dåligt på att sätta gränser för mig själv. Ibland gör jag ingenting alls, eller så gör jag allt på en och samma gång. Tills jag inte orkar längre och stupar av utmattning.

Fast jobbet borde jag ju få, jag är ju dukigt också...jag borde passa där en aning i alla fall. Dom vet ju inte att jag är en hora...dom ser ju bara mitt examensbevis. Jag ser ju inte ut som ett luder...jag ser ju ut som jag...så dom kan ju inte veta...ska jag hoppas på det här jobbet eller ska jag strunta i det? Klarar jag av att både sluta hora och jobba på en vanlig arbetsplats, med vanliga människor och med massor med ansvar. Med människor som behöver min hjälp? Eller är de fel av mig att göra det nu? Jag tänker att flera års studier har ju bara gjort att jag har ännu mera papper som inte betyder mer än att jag har en skalle. Flera års horeri innebär ju bara att jag har en sliten kropp och ett självdestruktivt tankesätt. Arbetslivserfarenhet i det nya yrkesområdet är ju nästan noll eftersom jag inte har jobbat med just det.

Jag vet inte riktigt vad de är jag vill, vad jag behöver och vad jag borde göra först. Vad är vikigast? Jag har lätt för att känna mig som en värdelös skit, inte bara för att jag horar utan för att jag har svårt att se vad jag är bra på. När man ligger på ett golv och blir pissad på eller när någon noga förklarar alla ens fel och brister är de lätt att bara lyssna på det.
Borde inte en universitetsexamen göra att man är gladare? Eller är de så att den bara gör att jag känner mig mer värdelös eftersom de på något sätt känns falskt? Att jag inte borde ha fått bra betyg egentligen eftersom jag är en dålig person. Ibland känns det som om jag inte är värd min examen, att jag inte förtjänar den eftersom jag inte gjorde mitt bästa, ändå klarade jag av den utan vare sig kompletteringar eller omtentor under alla dessa år. Så varför skulle jag inte förtjäna min examen då?

Fast egentligen var de så att när jag började min nya utbildning så horade jag inte. Jag hade egentligen slutat då ju...men jag hamnade där igen, fast jag trodde att jag kommit längre i livet. Det behövdes inte stor press, många nederlag eller motgångar för att jag skulle falla. Jag bara gjorde det och jag vet inte varför.