Ett litet steg

Jag har tagit ett litet steg närmare mitt mål. Tar bara små mini steg i taget, men jag måste också orka med allt jag gör så att jag inte faller ordentligt. Jag har under en tid haft en kontakt med en person som kanske kan hjälpa mig. Har bara pratat med denna person hitils och frågat massor med saker, försökt ta reda på massa fakta och sen har jag i min skalle analyserat och resonerat. Nu ville den här personen träffa mig och jag har sagt ja. Är nog mogen för det nu. Livrädd är jag, panikslagen och känner mig som högst fem år. Ändå vet jag att jag kan behöva göra det här. För om jag sedan väljer att lyssna och ta hjälp så kommer jag snart att vara fri. Det är ju vitsen med allt. Att få vara fri. Ett litet steg i taget och snart är jag där. Sen är det väl inte så enkelt, men de förenklar allt betydligt och jag kanske slipper backa tillbaka, börja om och sen backa igen. Så håll nu tummarna att jag är modig till veckan när jag ska ha de hemliga mötet...för jag vill inte backa ur...men fy och oj