torsdag 9 juli 2009

Tänker...

Här sitter jag nu och funderar på hur jag ska veta vad som är rätt och vad som är fel. Hur jag som är så förvirrad ska kunna ta ett beslut som är viktigt både för mig och för andra. Det känns så snurrigt ibland. Allt är så knäppt egentligen. Ofta tänker jag att jag själv är en stark människa, envis och tjurig. En sån som alltid går egna vägar och som ingen kommer åt. Hur dumt är inte det? Jag är ju egentligen så nertrampad man bara kan bli av andra. Ändå går jag runt och inbillar mig att de bara är min kropp de kommer åt och resten håller jag för mig själv. Fast varför mår jag då dåligt? Jo, för att jag är en krossad svartängel...de har kanske lyckats tillslut att knäcka mig? Det gillar jag inte alls!! Antar att jag inbillar mig allt de där andra om att jag är stark och hela köret är för att de som inte vet om mitt sjuka liv, har den åsikten om mig och jag får alltid höra det. Hur falskt är inte det va? Att hela tiden veta att man är en skurk, en illusion och en fantasi. För de är ju så det är. För jag är inte den där starka svartängeln som klarar allt, som står upp för sig själv och andra. Som har kämpat sig fram och skapat ett bra liv. Det är ju bara påhitt och en stor fasad som jag har byggt runt om mig och mitt liv. Ju värre allt blir desto hårdare jobbar jag för att mörka ner allt för omgivningen. De ser bara den där starka, modiga, orädda och smarta svartängeln, hon som kanske inte alltid hörs, men som ändå märks av. De missar helt att se den svaga, nertrampade, dystra och sjuka svartängeln, hon som nästan inte orkar finnas. Hur kommer det sig egentligen? Hur kan jag själv dölja ett helt destruktivt liv av självhat, förnedring, horeri och alla andra mörka sidor för en hel omgivning? Vad är de som gör att människor som står mig nära inte ens kan ana, tänka eller tro en sådan sak om mig?

3 kommentarer:

Judith sa...

Ingen kan någonsin i förväg veta vad som är rätt eller fel.
Och viktigast av allt.
Det finns inget som är rätt eller fel. Istället det som är bra eller mindre bra. För vem kan bestämma eller har rätten att bestämma vad som är rätt eller fel?
Vi kan bara utgå från oss själva och vad som känns bra. Så länge vi gör så gott vi kan och försöker göra det bästa så tror jag det sprider sig till omgivningen som ringar på vattnet.

Du känner dig svag men du är stark. Jag var och är ofta förvirrad i den tanken men den som ens funderar i dom banorna som du och har redan brutit ett kemiskt beroende, du berättar för din psykolog och du har gjort en hel del som visar på stor styrka men det som håller dig tillbaks är rädslan.

Rädslan är människans värsta fiende. Inget förgör oss själva så mycket som rädslan. Om vi vågar trotsa den vilket du vågat göra flera gånger tidigare så kan vi komma loss från det som vi inte vill ha.
Jag brukar fundera på när rädslan och beslutsångesten griper tag i mig som värst då jag vill ta mig ur något som får mig må dåligt, vad som egentligen kan bli värre än det redan är! Och oftast kommer jag fram till att: Nej, det kan inte bli värre utan bara bättre om jag går emot rädslan och gör en förändring.

Men vi kan inte göra allt på en gång. Och jag säger inte det är lätt. En sak i sänder bara vi börjar någonstans. Annars blir det aldrig en förändring.

Du är ingen skurk, illusion eller fantasi! Du har en rädsla som hämmar dig att bryta upp och våga be om hjälp. Du är inte ensam om att sätta upp fasader mot omgivningen och låtsas.
Jag har också gjort det, liksom många fler. Alla som lever i ett slags missbruk gör det. Och så många fler.

Men du har tagit dig ur det en gång tidigare! Du kan göra det nu med!
Trotsa din rädsla och sätt gränser och säg nej till det som är och ja till livet och dina barn.

Varm kram fina Ljusa Ängel

Tina sa...

Jag hade inte klarat en minut att hålla sånt hemligt.
Hade haft såna skuldkänslor mot min familj.

Ur en sexmissbrukares synvinkel sa...

Du behöver växa dig STARK!!! Kram