Sonen

När jag reste iväg gjorde jag det med andan i halsen. Jag skulle hämta hem min son som när han åkte var den suraste, gnälligaste och tjurigaste tonåringen som finns. Han fyller snart femton år och trots att han alltid varit en helt underbar son så har han den senaste tiden förändrats och då menar jag inte saker som den mörka rösten och håret i ansiktet utan mer hans attityd och beteende. Vi har inte riktigt kommit överens på slutet, han och jag. Så det har varit jättelugnt och skönt här hemma med bara dottern i tre hela veckor. De enda han har hört av sig om är mer pengar och sånt, så tillslut slutade jag helt att ringa och bara skickade små snälla sms till honom så han skulle veta att jag saknade honom och att jag tycker om honom. Fast jag var lite skraj när jag skulle möta honom och väntade mig nästan en arg son. Jag stoppade nämligen alla extra pengar där ett tag till honom.

När jag kom fram dit så var han glad, jag fick en jättekram av honom även om den var lite bångstyrig och generad. Sen hängde han i mina hasor och petade och klängde, precis som förr. I hans ansikte fanns det ett lugn som jag inte sätt på länge. Hela hans uppenbarelse var stilla förutom de vanliga glädje sprattel som han alltid har. Vad jag blev glad. Så jag hängde tillbaka, kramade och pussade så att han nästan storknade. Fjällen gör gott även för tonåringar, något av korten har jag norpat av honom. Han har haft underbara tre veckor där tillsammans med ett gäng andra fina tonåringar från hela landet som varit på läger tillsammans med superbra ledare. Jag är nöjd även om det kostade ganska många kronor för mig. Han gjorde bort sin konfirmation där och den varvades med fjällturer, isglaciärer, tältövernattningar och grottor. Deras avslutning var någonting väldigt speciellt och det var så vackert.