Ångest

Jag mår inte bra och jag är trött. Försöker komma på sätt att slingra mig från utomhusbadet min dotter vill släpa mig till. Orkar verkligen inte och är inte riktigt i form för att vara där i dag. Ändå är de varmt ute och jag förstår att hon vill dit. Om saker och ting bara vore lite bättre ibland...Kanske jag inte fixar det här i alla fall...känner mig tveksam.
Har varit med och planerat en helvetesresa långt hemifrån, men något datum är inte ännu besämt. Vet inte om jag kommer att klara av den, antar att det är den jobbigaste grejen hitils i mitt liv, fast på ett helt annat sätt. Mer jobbig mentalt tror jag. Eller det vet jag inte förstås. Kanske inte heller rätt att säga att jag varit med och planerat. Det heter nog egentligen att jag blivit tillsagt att åka. Jag vet inte så många detaljer om nått utan bara till vilken kommun. Långt bort hemifrån, på andra sidan landet. Gräsliga tid. Jag tror att jag den här veckan ska jag be om att få åka på min behandling i alla fall. Så att vi åtminstone bokar in när jag ska åka. Annars börjar det här kännas rätt hopplöst. Ju mer skit som händer desto svårare är det att be om hjälp. Att våga göra något eller att klara av. Bara att säga en liten detalj tar på så fruktansvärt att jag är halvknäckt efteråt. Som om jag gör någonting jättefel. Tänk om marken bara kunde öppna sig så att jag kunde falla ner och försvinna från verkligheten...

Ge mig lite is tack

Fortfarande hetta här och jag håller snart på att svettas i hjäl.
Ett badkar fullt med is hade inte varit så dumt just nu...
Har varit i väg och färgat håret i dag hos en kompis och vi satt ute och latade oss på hennes balkong. Hon hade gjort jättefint och massor med blommor överallt.
Tyckte synd om grannbarnen hennes som var ute och lekte på gården för de var skitvarmt ute och dom var tvugna att bära sån där burka eller vad de nu heter. Det såg hett och gräsligt ut. Fast sånt är livet, för dem är det viktigt så då får dom väl ha de då.
Idag har varit en ganska så lugn dag i alla fall...typ...

Marknadsdag

Idag ska jag kika på marknad, lata mig och försöka ta det lugnt. I alla fall under dagen. Ska försöka hitta åt dotterna och spana efter henne...ser jag henne ska jag och muta henne med glass :-))Hon är ju borta mest hela dagarna och jag saknar att ha henne i hasorna. Det blir lite ensamt för mig...

Pannkaka av allt

Jag har inte skrivit så mycket den här veckan. Det både för att jag har jättevarmt och soligt här. Kring 30 grader varmt och hetta. Fast de är inte hela orsaken. För egentligen så har jag fallit skithårt och lågt just nu. Mer än en karl varje dag har jag hunnit med också. Några enkla och snabba, andra mer komplicerade och jobbiga. Det är så när jag börjar må dåligt, för då slutar jag att orka tänka. I stället så lyder jag hela tiden de mina ägare säger att jag ska göra. I och för sig så åker jag på straff om jag inte gör som dom säger också. Jag har lite svårt för de där straffen och då lyder jag hellre. Även om jag känner mig gammal och sliten. Det är jobbigt även om inte alla är jobbiga. Ändå tänker jag att de är bara en kropp de får och min hjärna behåller jag för mig själv. Det är ett sätt att stå ut och orka med. Att bara låta dem låna vissa bitar av mig och hålla mig själ kvar. Kanske inte alltid smart, men jag har lite svårt att säga nej. Ibland tänker jag att de är väl bara att acceptera att livet är på de här viset och att jag borde sluta klaga. Fast samtidigt känns det inte som om jag klagar, eller att jag har gjort det. Kanske jag borde ha klagat mer. Eller typ berättat lite för min omgivning i stället för att ha varit tyst. Fast vad skulle hända då och skulle någon förstå? Det är ju inte något som syns på mig utan bara något som jag vet om...och ja, ni förstås som läser det jag skriver. Jag ser ju rätt vanlig ut, kan jag tro. Sån där som nästan smälter in bland alla andra. Som en vanlig varelse som alltid har ett stort leende i ansiktet. Risken finns ju att om jag berättar så flyr folket i från mig. Det fixar jag nog inte. Fast ska jag i stället fortsätta som tidigare, då blir det kanske jobbigt också. Tur de är sommar i alla fall, då slipper jag frysa.

Ganska slut

Mår inte så bra just nu, har ställt till de lite för mycket den här veckan.
Både ledsen för att min vän har dött och orkade inte stå emot tjat. Så lite galenskaper varje dag har jag lyckats göra. Är dödstrött och slut. Ska försöka vila eller nått.
Har också gjort en del roliga saker, men just nu orkar jag inte ens skriva om det.
Hoppas att alla har en underbar helg. Kram

Personlighetstest

Var inne hos midsommar och hittade en länk till där jag kunde göra en personlighetstest. Det här resutlatet fick jag. Jag kan ju säga att det både låter som mig, men samtidigt inte. Kan också säga att inget av mina yrken finns med i de jag passar i. Inte den yrkeskategori som jag har hade tidigare och inte heller den ny som jag nyss utbildat mig till. Räknar nu inte med att vara en hora förstås. Fast inte ens det passar ju in på den här personlighetstypen. Får nog göra om testen i morgon och se om något ändrats tills dess. Kan ju vara så att mitt humör i dag spelar roll:-)) Får hoppas på det...Däremot kan jag erkänna att "midsommar" har lyckats få in mitt ny yrke i sin personlighetstyp:-(

Din personlighetstyp:
Logiskt sinnade, kreativa tänkare. Kan bli mycket entusiastiska över teorier och idéer. Strävar ofta att bringa klarhet i teoretiska frågor. Värderar kunskap, logik och kompetens mycket högt. Tystlåtna och reserverade. Svåra att komma inpå livet. Individualister. Ointresserade av ledarskap och makt. Deras analytiska förmåga gör det lätt för dem att upptäcka samband som andra inte ser. Fungerar bäst när de uppmuntras att använda sin fantasi och förmåga till kritiskt tänkande.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Fysiker, kemister, biologer, fotografer, strateger, matematiker, universitetslärare, programmerare, animatörer, tekniska skribenter, ingenjörer, jurister, brottsplatsutredare, skribenter, artister, psykologer, systemvetare, utredare, besiktningsmän, lantmätare.

En slöardag

Idag är de strålande sol och hur varmt som helst. Jag ligger inne och slöar. Tvättar och försöker få ordning på saker och ting. I stället för att vara ute och njuta av att de är sommar. Typiskt mig alltså. Ställer bara till det mer och mer för mig själv just nu och är mer förvirrad än vanligt.
Idag har jag varit hos hjärnskrynklaren och där påstår de att jag numera pratar mer än tidigare, att de flyger ut ord från mig och att jag inte längre är lika försiktig och rädd som förut. Undra vad de betyder egentligen? Har jag blivit galnare än förr eller börjar jag bli bättre? Jag är skiträdd just nu för många olika saker och hur jag är resonerar så blir jag bara mer skraj. Som om jag känner, tänker och finns mer än förut. Skumt va??

Vet inte

Det är nog inte så optimistiskt att läsa i min blogg egentligen...den är nog mest bara deppig och seg. Kanske för att jag är negativ varelse. Eller för att jag hela tiden ställer till det för mig och inte tar mig ur den här situationen. Faller tillbaka och gör galna saker utan att tänka efter i förväg. Eller så tänker jag och ändå ställer till...av vana, eller osäkerhet kanske. Eller så är det bara så att jag känner till den här världen, men inte den utanför. Jag är ganska vrickad, men mest är jag nog rädd. Jag är rädd för att fortsätta leva som jag gör, men jag är också rädd för att inte göra det. Vet inte hur man lever de där andra helt och hållet. Även om jag ibland har haft perioder då den här delen inte har funnits. Jag är rädd för de människor som vill hjälpa mig. Jag litar inte på dom helt och hållet. Jag är rädd för de människor som äger mig nu, för de vet jag vad dom vill. Jag är rädd för de människor som jag måste träffa för de gör mig illa. Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte går att lita på. Rädd för allt med andra ord. Vet inte vilken rädsla som är värst. Den för förändring eller den för att fortsätta. Tänk om inget blir bättre då? Vad har jag för garantier att allt går smärtfritt och enkelt? Vad kan konsekvenserna bli för mig i de olika valen? Någonstans måste jag försöka att bli mindre rädd, men för vad? Jag är ganska mosig i hjärnan. Hur vet jag vem jag kan lita på egentligen? Särskilt när de är bråttom om tiden att bygga upp ett förtroende till en annan människa inte finns. Jag är förvirrad och jag är stressad.

Lång dag

Det här har varit en tung dag på många sätt. Jag är slut och jag är ledsen. Splittrad också är jag. Ibland känns de som om allt bara är för mycket. Att jag får nya saker att tänka på och vara ledsen över. Idag sörjer jag min vän och de kommer jag göra länge. Hon har funnits i mitt liv så länge och hon var varit viktig för mig.
Mycket händer nu och många saker snurrar...

Rösta på Vilsen nu då!!!

Gå in och rösta på Vilsens blogg varje dag nu hos enbart bloggen för hon är nominerad som månadens bloggare och hon är en underbar person som förtjänar att vinna:-))
Så rösta varje dag nu alla...snabba på!!
Klicka på enbart för att rösta!!!

Olycklig och sörjande

Jag är ledsen, jätte jätte ledsen. En jag tyckte om väldigt mycket dog i går. Vill inte det!!
Hatar sjukdomar som dödar människor utan att vara beredda. Vi skulle träffas om några dagar och umgås en hel dag. Nu kan vi inte det. Jag kan inte hantera sånt här och jag blir bara ledsen och olycklig. Förstår inte, tänker inte, kan inte, orkar inte, vill inte. Det blir för mycket. Vad ska man göra?

Regndag

Godmorgon i regnet. Här har himlen precis öppnat sig och det smattrar på taket.
Typiskt, jag som klev upp tidigt och drack kaffe idag. Hade tänkt fara ut och spela lite minigolf och äta glass. Fast nu har väl snart hela banan regnat bort:-(
Får väl hitta på något annat i stället, kanske slöa inne eller kanske jag ska passa på att städa undan och tvätta lite. Fast nog lät de tråkigare än minigolf:-(

Vill vara hel

Det är förvirrat i min skalle just nu! Jag mår nog inte så bra egentligen och jag har gjort mindre bra saker. Fast vad ska jag annars göra? Är ju inget annat än en knasboll utan förstånd. Som träffar kunder som är mer utan förstånd än jag. Så då blir de konsekvenser för mig. Undra om det blir de för dom också? Fast vem bryr sig egentligen? De bryr sig ju inte om mig så varför ska jag bry mig om dem? Om jag far illa eller får ont kanske dom bara är glada? Eller om man så söndertrasad att man inte ens vill prata eller skriva om det, så kanske de är deras mening? Jag vill inte tänka, jag vill inte finnas och just nu behöver jag vila. Jag vill inte ens skriva om det i den här dumma bloggen. Jag bara känner mig som en skit, en äcklig liten skit. Jag måste försöka sätta ord på saker och ting, men de är svårt. Tycker inte om att vara trasig, jag vill vara hel. Sov gott så länge, i morgon är jag nog glad igen...

Stålande sol

Här är de sol idag....och varmt:-) Det gillar jag..
Fast inte bara gillar...sol betyder också massa mindre bra saker för mig. Det betyder ut i skogen och bland myggor. Det innebär att jag måste jobba och göra mindre trevliga saker. Får se hur många minuter de tar innan min mobil börjar pipa. Jag är beredd på det nu och klar. Ändå har jag varit vaken i mindre än en timma. Jag är så förbannat trött och slut. I vanliga fall brukar min reumatism vara bättre under sommaren, men i år verkar den ha fått spader och jag är nästan mer risig än i vintras. Det gillar jag inte..
Fast sol tycker jag om, mina gener gillar också sol...och värme...och jag är ändå glad.

Om jag bara vore lite piggare

Dödstrött och slut. Har sovit hela morgonen och fortfarande är jag helt död. Min reumatism har gjort sig påmind i massor den sista tiden och jag blir mer och mer risig. Jag har inte riktigt tid med det här just nu, men jag känner av mina begränsningar för tillfället. Tidigare har jag kunnat göra vad som helst nästan, men nu tappar jag orken och får ont av nästan ingenting. Har sista tiden försökt kyla ner min händer eftersom dom inte orkar röra på sig. Ett knä orkar inte med att finnas och mina fötter gör ont direkt jag sätter ner dom i golvet. Så jag är slutkörd. Orkeslös och förvirrad. Ska vila lite igen....

Önskar er alla en underbar dag i morgon...

Jag önskar er alla en underbar midsommarafton i morgon.
Skriver det nu utifall att jag inte hinner med datorn innan jag rymmer min väg:-)
Ät gott, umgås med varandra och njut av att de är sommar...
Plocka blommar och lägg under kudden när ni ska sova.
Det är sagornas tid och drömmarnas tid.
Allt går att fixa, hur svart och mörkt de än känns. Ingenting är för svårt att klara av.
Så länge det finns hopp och tro.
Åtminstone kan man drömma och få hoppas. Det gör jag i alla fall.
Jag tror att en dag kommer mitt liv att ordna sig. Kanske inte idag eller i morgon, men någon gång i framtiden. Då kommer jag också att bli lycklig. Sådeså...

Vi har då i alla fall tur med vädret

Det är sol ute och jag sitter inne och fryser. Hur smart är det?
Jag borde gå ut och göra saker, men jag trivs i min soffa.
Förutom att jag fryser förstås.
Jag både längtar och fasar över konventet. Det kommer vara många människor där. Sånna jag känner och sånna jag inte känner. Farliga människor och trevliga människor...men de ska nog ordna sig tror jag...

Midsommar...

Pratade med dottern i morse och vi bestämde att vi rymmer under midsommar. Jag och hon åker och firar tillsammans med min kompis fångvaktaren och hennes familj, någon till fångvaktare ska vara där med barn så vi kommer få det skönt. Vi rymmer i morgon bitti hade vi tänkt. Grilla, slappa och bara vara. Det kan vi behöva. Fångvaktaren är en av mina bästa vänner även om hon inte har en susning om hur jag lever, men vi gillar varandra ändå. Sen sover vi där hos henne, eftersom de är en bit att köra och på morgonen sticker vi till Umeå och hämtar upp nästa kompis och kanske slinker in på konventet och är där en stund. Sonen är ju bortrest och kommer inte hem förrän om några veckor så jag och dottern kan göra som vi vill:-) Fast jag undrar vad dottern kommer att säga om att vi går på konventet för de är en helt okänd värld för henne hitils. Sen på kvällen/natten åker vi hem igen och får lite egen tid för oss själva. Det kan vi också behöva.

Funderingar

Jag har föresten sökt ett jobb här om dagen. Ett jobb som jag vill ha och skulle trivas med. Även om jag känner mig en aning malplacerad just nu. Behöver åtminstone lönen, för de är jobbigt att leva på a-kassa. Det är flera år sedan jag hade ett vanligt jobb och min nya examen behöver få sig lite erfarenhet. Fast borde jag inte först se till att jag mår lite bättre. Kanske slutar leva som ett luder och i stället för att sälja sex, se till att jag får hjälp? Kan man göra allt samtidigt eller ska jag försöka med en sak i taget?
Jag är lite dåligt på att sätta gränser för mig själv. Ibland gör jag ingenting alls, eller så gör jag allt på en och samma gång. Tills jag inte orkar längre och stupar av utmattning.

Fast jobbet borde jag ju få, jag är ju dukigt också...jag borde passa där en aning i alla fall. Dom vet ju inte att jag är en hora...dom ser ju bara mitt examensbevis. Jag ser ju inte ut som ett luder...jag ser ju ut som jag...så dom kan ju inte veta...ska jag hoppas på det här jobbet eller ska jag strunta i det? Klarar jag av att både sluta hora och jobba på en vanlig arbetsplats, med vanliga människor och med massor med ansvar. Med människor som behöver min hjälp? Eller är de fel av mig att göra det nu? Jag tänker att flera års studier har ju bara gjort att jag har ännu mera papper som inte betyder mer än att jag har en skalle. Flera års horeri innebär ju bara att jag har en sliten kropp och ett självdestruktivt tankesätt. Arbetslivserfarenhet i det nya yrkesområdet är ju nästan noll eftersom jag inte har jobbat med just det.

Jag vet inte riktigt vad de är jag vill, vad jag behöver och vad jag borde göra först. Vad är vikigast? Jag har lätt för att känna mig som en värdelös skit, inte bara för att jag horar utan för att jag har svårt att se vad jag är bra på. När man ligger på ett golv och blir pissad på eller när någon noga förklarar alla ens fel och brister är de lätt att bara lyssna på det.
Borde inte en universitetsexamen göra att man är gladare? Eller är de så att den bara gör att jag känner mig mer värdelös eftersom de på något sätt känns falskt? Att jag inte borde ha fått bra betyg egentligen eftersom jag är en dålig person. Ibland känns det som om jag inte är värd min examen, att jag inte förtjänar den eftersom jag inte gjorde mitt bästa, ändå klarade jag av den utan vare sig kompletteringar eller omtentor under alla dessa år. Så varför skulle jag inte förtjäna min examen då?

Fast egentligen var de så att när jag började min nya utbildning så horade jag inte. Jag hade egentligen slutat då ju...men jag hamnade där igen, fast jag trodde att jag kommit längre i livet. Det behövdes inte stor press, många nederlag eller motgångar för att jag skulle falla. Jag bara gjorde det och jag vet inte varför.

Bara inget

Jag är aningen less på de mesta just nu. Har svårt att vare sig vara sur eller glad, lycklig eller ledsen. Jag bara är någonstans i mitten. Tar mig inte för speciellt mycket och de känns inte som om jag lever. Bara existerar och knappt det. Vill inte ens vara vaken, vill inte sova och vill inte något. Låter väl knäppt va?
Det ska ju vara sommar påstås det, men jag fryser.
Oron slits i kroppen och jag kan inte koncentrera mig.
Idag har jag i alla fall städat en aning, tvättat och plockat undan. Det ska visst vara midsommar på gång sägs det. Det känns inte så här alls.
Känner mig som en trotsig unge just nu...och strax ska jag trösta mig själv med lite choklad:-) Kanske jag blir gladare då...

Otur

Dottern har tappat sin mobil i en vattenpöl...den var ganska ny och nu är den död.
Sonens dator har kraschat och dottern som tänkt låna den har fått spader.
Min cykelnyckel är fortfarande på vift och dotterns cykel är stulen.
Sonen är bortrest ett tag och jag och dottern skulle ha tid med varandra, fast jag tror hon har mer tid med kompisar i stället.
Min ekonomi har en totalsvacka eftersom jag var sjukskriven i några veckor och försäkringskassan är inte snabba precis:-(
Varför ska då allt gå sönder eller bli stulet?
Är det något straff av något slag? Undra vad som försvinner eller går sönder nu?

Tolvstegsmöten...

Har fått lite kommentarer då och då om Slaa och tolvstegsmöten, så jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg också om det.

Jag var för många år sedan på behandling, när jag var tonåring och mitt liv var kaos. Började då gå på tolvstegsmöten. Det är över sexton år sedan nu. Då handlade de om att jag var beroende av droger. Självdestruktiv som jag var då tog jag allt som kom i min väg för att stå ut med mitt liv. Jag önskade att jag var död, men kunde inte ta steget ut helt och hållet. Idag vet jag att min huvuddrog egentligen var och är sex. Det förstod jag inte då, utan jag trodde något helt annat. Kanske var det därför jag kunde sluta med andra droger. Idag är jag ibland rädd att jag ska ta till droger igen för att klara av sexet. Precis som jag gjorde då också egentligen. De hör i hop för mig eftersom jag alltid blev drogad som barn när de skulle ha sex med mig. Sen blev jag beroende och fortsatte tidigt att själv ta droger för att klara av sexet. Ungefär samtidigt som sadistsexet började.

När mina barn föddes var jag drogfri. Levde i stället i en destruktiv relation med en missbrukare som inte var i tillfrisknande. Han hade tre stora barn då sedan tidigare, den äldsta i min ålder. När min son föddes hände de ganska mycket saker kring oss och jag valde att flytta i från pappan. Vi hade ändå ett slags förhållande eftersom han är pappa till min dotter också som är några år yngre. Pappans äldre barn var mycket hos mig då, särskilt han i mitten. Han hade sin trygga punkt i livet hos mig och jag såg honom som min son. En helt underbar kille. Som det gick totalt snett för och idag sitter han bland molnen och tittar ner på oss bland änglarna.

I och med barnens pappas missbruk och sonen som dog av knarket hamnade jag i medberoende delen i tolvstegsprogrammet. Det finns ju massor med varianter för att jobba med de tolvstegen utifrån vilket beroende man har.

Här där jag bor finns inte Slaa, men när jag har möjlighet så slinker jag in på ett sånt möte. Även ASD möten, som egentligen passar mig bättre lyser med sin frånvaro i min kommun. Anonyma sexuellt dysberoende står det för. Det är egentligen de jag är.
Ibland går jag på AA och NA för att hålla mig drogfri, fast egentligen känner jag aldrig ett behov av alkohol på sättet, har aldrig gjort heller. Vet dock att det skulle vara lätt att få de problemen om jag utsatte mig. Eftersom jag har NA-problemen alltså. För man byter bara ut sitt beroende till ett annat. I stället använder jag AA-mötena till mina SLAA och ASD bekymer även om jag inte säger de på mötena.

Det största problemet för mig under mötena har alltid varit delningarna. Dela för att hela heter det ju så fint. Jag får ibland fortfarande panik trots alla år inom programmet. Jag har lärt mig tidigt att inte prata, inte säga något och jag får strypkänslor. Som om jag kvävs eller stryps. Rösten försvinner för mig och de första orden är alltid kraxande och tysta. Det tar på krafterna oerhört och jag är utmattad varje gång jag kommer hem även om jag bara har lyssnat. Kan fortfarande inte vara ärlig på mötena heller, har svårt att berätta, svårt att veta på vilket möte jag kan prata om vad. Att jobba i alla stegen är omöjligt samtidigt.

Just nu jobbar jag inte i SLAA stegen heller. Jag vill först bli fri. Att ha mina kontrollmän gör att jag inte kan sluta sälja sex. Jag får inte göra det och jag är rädd. Det viktigaste först...de är nog att bli fri. Annars faller jag hela tiden tillbaka. När jag har blivit av med mina övervakande, bestämmande och hotande män kan jag kanske koncentrera mig på mitt tillfrisknande. Jag jobbar på den punkten ganska mycket. Får hjälp med det också, på många olika sätt, men de är komplicerat och svårt. Det hade varit lättare om jag inte hade haft en vanligt liv eller barn. För jag måste se till att dom inte far illa i processen, att återigen vara hemlig. Det finns många olika alternativ som jag jobbar med. Fast jag kan inte skriva om det. Jag måste återigen vara tyst, fast av en annan anledning.

Jag slits just nu åt miljoner olika håll och lägen. Måste tänka mig för mer än jag brukade tidigare. Kaos i min hjärna...men jag har ändå lite hopp om ljus....

Less

Näpp, jag mår inte bra i kväll!!!
Inte ett dugg alls...jag är inte glad...jag är trött, less och förvirrad.
Jag vill inte ha de så här...jag vill inte göra så här...
Bläää för allt...varför kan inte livet vara enklare? Det mesta känns bara jobbigt och plågsamt...som om jag aldrig kommer att vara som andra, ha de som andra eller ens tänka som andra....hur ska jag kunna leva??? När de dessutom känns som om det hade varit en lättnat av att få slippa...stor lättnad egentligen också...jag orkar inte mycket mer...det här är för mycket...alla måste väl få ha sina gränser på vad som är nog och inte....jag har passerat mina gränser för länge sen....jag är less...skitless

Skenet kan bedra

Idag har jag varit på födelsedagsfest. En bekant till mig fyllde femtio år och hon hade bjudit massor med folk. Jag for dit på eftermiddagen och stannade en bit in på kvällen. Kände inte många där, men några stycken. När vi satt och åt började dom diskutera ålder på folk. En karl sa till mig att jag max kunde vara 18-20 år. Då skrattade jag åt honom, men flera andra höll med... Min bekant sa hur gammal jag är på riktigt, men dom trodde oss inte förrän vi berättade åldrarna på mina barn:-)) Det var ganska kul...fast nog fasen ser jag äldre ut...
Känner mig i alla fall som typ 90 eller nått...undra hur jag ska känna mig när jag väl är så gammal? Om jag lever så länge vill säga...

Håller mig vid liv

Just nu känns det lite bättre:-) Lite mat och vila kan göra susen för en trött svartängel!
Humöret hoppar upp och ner, jag kanske inte är så stabil just nu som jag brukar. Ändå märker inte någon omkring mig av mina svajningar. Kanske det är bra. För ingenting tillåter mig att gå ner mig i helvetet, utan jag håller mig hela tiden flytande. Även om det kanske bara är just såpass vissa minuter. Facebookar, pratar med vänner och tar de lugnt i kväll. Var nog det jag behövde. Känner mig lugn till och med.

Behöver vila

Slutkörd totalt!! Har varit på af, tränat och vattengympa innan lunch idag. Pratat i tele med den där personen igen. Sen stupade jag som en död i soffan och sov i ett par timmar. Nu försöker jag vakna till liv med hjälp av kaffe. Känns som om jag inte får luft. Som om jag kvävs, sakta men säkert. Saknar lugnet och vilan. Behöver sova. Törnrosa sömn alltså. Jag sover som en kratta på nätterna också. Drömmer och kan inte koppla av. Jag är trött!

Någon har ångest....

Jag har ångest över att jag kanske har sagt för mycket. Jag har ångest över att folk numera vet om vad jag gör. Att de finns några som vet att jag lever som ett äckligt luder. Att jag är ett äckligt sådant också. Jag vill inte att någon ska veta!!!
Jag mår inte bra över att jag kanske förstör för någon annan. Alla människor har ju bra sidor, tror jag i alla fall och jag kanske sabbar för någon familj som egentligen har de bra hemma. Varför skulle jag ens börja rota i det här. Kunde jag inte bara ha låtit allt vara?? Jäkla skit..så känns det...som om jag gör jättefel nu.....och ändå så känns det ju lite rätt också...för mig alltså...

Onsdag morgon

Ny morgon och en helt ny dag. Idag ska jag göra bra.
Sista veckan i skolan för barnen och sen börjar lovet. Jag både längtar och fasar. I år blir de inte mycket resande för oss, min ekonomi håller inte för det och tiden räcker inte heller till.
Stugan kommer att vara utan den här familjen mest hela tiden eftersom det tar några timmar att resa dit. Är lite avundsjuk på mina bröder som redan börjat åka dit och bygga, ordna för sommaren och kunna lata sig på helgerna. Båten är i havet och grunden till den nya stugan är gjord. Jag låtsas som om jag tycker det är skönt att slippa vara där och bygga, men egentligen så vill jag dit nu. Det är en stor och fin stuga de bygger och eftersom jag är familjen så får jag också vara med och bestämma fast jag inte bär en enda planka:-) I stället meddelar jag hur jag tycker att de ska vara och dom lyssnar på mig. För alla ska få bestämma lika säger dom:-) Det är tur, jättetur att dom tycker om mig och ser mig som lika, att de inte har puttat ut mig från deras värld. Jag får också vara delaktig i allt, den blir min precis lika mycket som deras.

Ibland undrar jag vi alltid kommer att vara sams eller om vi en dag blir jättearga på varandra och börjar slåss om stugorna. Att vi inte vill vara där samtidigt eller att vi alla vill ha samma stuga att bo i. Hitils har det aldrig hänt, utan jag har åkt dit när sommaren börjat, flyttat in i min och sen stannat där. Mina föräldrar har gjort detsamma i en av de andra stugorna och mina bröder med familjer har i stället kommit och gått hela sommaren. Tänk om allt förändras, det vill jag inte!

Rastlös

Jag är rastlös, de slits och dras från olika håll och jag håller på att bli galen.
Tänker och funderar hit och dit för att reda ut i min hjärna. Vad som är rätt och vad som är fel. Vad gör jag för fel och vad jag gör för rätt. Varför jag är rädd och varför jag reagerar som jag gör. Det är inte lätt att vara svartängel ibland, men de finns de som har de svårare. Det vet jag.
Jag har alla förutsättningar att göra rätt och inte fel, men ändå blir de galet.
Hur många misstag kan man göra i ett och samma liv.

Nederlag

I går var jag duktig och gjorde rätt för en gång skull. Idag har jag gjort tvärtom. Jag är helt enkelt knäpp eller nått. Är för rädd av mig, för osäker och för kontrollerad. Det kommer väl kanske bli bättre snart, men än så länge är jag fast. I kontrollmännens händer och klor. Har varit och sett ut vilken ny utomhusplats jag ska ta emot kunder på i sommar. Som är säker för mina kontrollmän och för mig.

Jag som försöker dra mig ur, kände mig inte så peppad av att följa med. Ändå gjorde jag det, törs inget annat. Som tur var så hade de inte så mycket tid att hålla på med mig förutom i bilen under tiden de letade. Ja, och på en av platserna de valt ut också förstås. Jäkla myggor säger jag. Vem vill vara utan kläder på en skogsväg där de är myggor och annat kryp överallt? Dessutom är de förbannat obekvämt och kallt att stå utan kläder på knäna mitt i gruset:-( Fast de kunde ha varit värre förstås.

Kunde ju inte heller säga till dem att jag planerar att sluta, för då hade de inte blivit glada. Då hade de inte räckt med lite småjobb utan då hade jag väl varit halvdöd vid de här laget. Fast de känns jättedåligt och hemst, de känns som om jag slits åt två olika håll. Ohållbart är det....och jobbigt...blä

Nyvaken

I natt har jag sovit som en död. Drömt en massa, men inget jag kan ta på idag. Vaknade nyss och är fortfarande inne på min första kaffemugg. Totalt helt slut, ingen energi eller ork kvar. Måste försöka vila igen en stund snart. Det har varit jobbiga är jobbigast och jag är slut. Måtte jag få vara i fred i några dagar nu. Så jag kan fundera hur jag ska göra. Den jag träffade igår försökte att jag skulle lita på honom, men jag har så svårt att göra det för någon. Det tar tid för mig att kunna känna tillräckligt med tilltro för att säga och göra de dom vill. Måste fundera på hur mycket jag orkar och var mina gränser är där. Låter de konstigt? Borde jag inte bara fort ta chansen och våga, eller kan jag tänka så att jag känner att de jag gör är rätt, så jag inte får mer ångest. Hur ska jag göra?

Klarade det!!!!!!!

Jag har gjort det!!! Jag tordes!! Jag är jätteduktigt..sådeså!!
Fast huu vad jag var rädd....och stod och tryckte länge mellan två hus och några träd. Gömde mig och fasade, ville bara springa hem och gömma mig under sängen.
I stället så tog jag mig igenom det och klarade mig bra, överlevde och kan fortfarande andras. Jag vågade...och snart behöver jag bara be om hjälp. Sen kanske de ordnar sig och jag är fri igen...som alla andra...Jag vill också vara fri och inte rädd...

RÄDD

Aaaaaaaaaaaa, jag är RÄDD!!!! Hallå! Ta bort min rädsla fort!!! Hjäääälp!!!!
Åhhhh, vad har jag nu gjort...jag måste gå ut genom dörren nu direkt och över vägen för hämtning och jag sitter fast!!!! Jag är räddare än räddast, men ut ska jag!!
Nu vet jag hur en hare känner sig just innan han ska passera en motorväg...väntan på att bli överkörd, krossad och nertrampad i asfalten!!! Stackars hare!!
Jag är ingen hare, jag är en modig liten svartängel och jag tar på mig skorna och vandrar ut till den stora hemska världen...

Tjurig

Godmorgon livet, nu är jag här igen. Redo för ren ny dag, med kaffemuggen i handen:-)
Ögonen är blodsprängda av sömnbrist och otäcka drömmar, men kaffet gör mig piggare.
Tänker inte låta ångesten vinna idag, jag är starkare än den. Jag har klarat värre saker än de här, mitt liv har varit värre än så. Ska jag då låta lite skräck förstöra de hopp jag har? Knappast!! Jag är starkare än så. Jag tänker hålla mig ovanför ytan ett tag till, så att jag kan åtminstone få lite luft i taget. Ska inte falla ner i helvetet och brinna, inte heller drukna. Jag ska ta mig igenom det här. Det förtjänar jag faktiskt!! Sådeså!! Känner mig som en tjurig liten trotsunge idag..

Trött

Trött, slut och less är jag nu. Ändå har jag haft en bra dag, men de tär på att vara social också.
Har sedan snaggat sonen och nu är han sur på mig, de blev visst lite för kort. Han har planerat att stanna hemma sista skolveckan och han sa åt mig att jag får fara och hämta hans betyg på skolan:-)) Han skulle minsann inte visa sig där förrän i slutet på augusti. Förhoppningsvis är han glad i morgon bitti igen...

Röstdag:-)

Idag är de röstdag och jag har tur som bara behöver gå över vägen för att få det gjort!!
Sen ska jag bjuda en killkompis på fika som nyss fyllt år och inte blivit ordentligt firad ännu...
I morgon har jag mitt hemska möte...men de ska nog bra. Det är något som jag verkligen borde göra och även om jag är livrädd och panikslagen så ska jag fixa det. Då kanske allt blir bättre sen.

Lugn

Lugnt och skönt i kväll, gör inget och tänker inte göra något heller..
Ska bara vila och slöa..
Den här helgen har varit rätt bra hitils ändå och inga jobb har jag varit tvungen ut på....skönt att inte behöva...ha en bra kväll allihopa

Tråkigt

Jag har varit ute för att titta på lite nationaldagsfirande tillsammans med sonen. Trodde inte att han skulle vara intresserad att gå ut, men han fick bråttom med kläderna när han hörde att jag skulle ut. Först inne i stan fattade jag varför han ville med. Det var lite demonstrationer och tjafs där och han var nog en aning skraj att jag skulle bli nedslagen eller nått sånt. Han visste om de i förväg, jag själv hade inte ens tänkt i de banorna. Fast sen när vi for därifrån och till ett lugnare ställe så sa han att det skulle vara mer troligt att han blev jagad än jag. Tycker de är tråkigt när de blir så här, tråkigt att han ska känna en rädsla över att visa sig en dag som denna. Han sa att eftersom de där demonstranterna tycker att de är värre med blandade människor än med renrasiga så låg han risigare till. Förstår vad han menar, men gillar inte att de blir så här. Han ska inte ens behöva tänka på sånt. Vi pratade mycket när vi var ute och gick, jag och han. Tycker om min son...vi har ändå haft en trevlig dag tillsammans...

Fryser

Vem har snott sommaren i från mig? Jag fryser snart ihjäl:-(
Ska snart klä på mig och vandra ut och kolla på lite nationaldagsfirande, men det är kallt...jättekallt. Dottern kom in igen och hämtade extra kläder för att inte frysa ihjäl idag när hon ska vara ute och ha träning hela dagen.
I går när jag gick och la mig hade jag glömt bort att hänga upp en maskin med tvätt...gissa om jag blev förvånad när jag vandrade in på toa i morse och upptäckte att maskinen stod öppen och kläderna borta. Sonen hade sett de där och ställt upp tvättställningen och hängt upp allt, fint och prydligt. Det finns hopp för honom också tror jag...

Ett litet steg

Jag har tagit ett litet steg närmare mitt mål. Tar bara små mini steg i taget, men jag måste också orka med allt jag gör så att jag inte faller ordentligt. Jag har under en tid haft en kontakt med en person som kanske kan hjälpa mig. Har bara pratat med denna person hitils och frågat massor med saker, försökt ta reda på massa fakta och sen har jag i min skalle analyserat och resonerat. Nu ville den här personen träffa mig och jag har sagt ja. Är nog mogen för det nu. Livrädd är jag, panikslagen och känner mig som högst fem år. Ändå vet jag att jag kan behöva göra det här. För om jag sedan väljer att lyssna och ta hjälp så kommer jag snart att vara fri. Det är ju vitsen med allt. Att få vara fri. Ett litet steg i taget och snart är jag där. Sen är det väl inte så enkelt, men de förenklar allt betydligt och jag kanske slipper backa tillbaka, börja om och sen backa igen. Så håll nu tummarna att jag är modig till veckan när jag ska ha de hemliga mötet...för jag vill inte backa ur...men fy och oj

Jag är bra!!

Jag är jag och jag är bra:-)
Så är de bara!!
Om ni inte tycker de så får ni skylla er själv...haha
Så känns det ibland, typ nu!
Ska kasta mig i duschen nu och fara på AF-möte och sen är de helg.

Virrhöna

Press!! Jag avskyr att bli pressad, oavsett vem de är och vad de är jag blir pressad på. Just nu känner jag de från massor med olika håll...av kontrollmän, hjärnskrynklare, vänner och familj. Fast alla vill olika saker förstås, men jag då....Hinner ju inte ens tänka en rad innan någon vill mig något. Som om jag är en nickedocka som ska göra som alla andra vill. En knulldocka är jag van att vara, men jag tänker inte vara det mer heller ju. Fast jag kan inte blir kvitt allt på en och samma dag. Skit och helvete må jag få säga....Jag behöver lite paus...sådeså

Ännu en dag

Kan ju inte gå omkring och vara olycklig varje dag heller!!!!
Det är inte min stil precis, fast nu har jag gjort de länge känns det som.
Måste hitta sätt att rycka upp mig och göra lite vanliga saker också.
Sitter nu och försöker planera ihop den sista tiden av kidsens skola så att jag inte missar något. Är klassförälder till båda och måste hitta presenter, men har inte en aning om vad jag ska handla.

Just nu är min tonåring till son i en skitperiod. Han är helt virrig och jobbig. Varje ord han tar dånar i hela huset och lillasyster hoppar till som en skrämd hare. Sonen har alltid varit lugn och sansad, en sån som går att prata med och som aldrig hittat på tokigheter. Det var tidigare de. Just nu så är de totalt tvärtom. Han låter, han morrar, lyssnar inte och ställer till med oreda. Hans humör svänger på två röda sekunder och jag håller på att bli galen.

Lite ledsen

Idag är jag ledsen, olycklig eller nått. Kanske på grund av sömnbristen, men jag vet inte.
Känner mig instabil och förvirrad. Har varit och tränat idag. I morgon har jag möte och sen ska jag direkt därifrån till hjärnskrynklaren. Tänkte först byta dag och tid, men jag behöver nog träffa henne ändå. Även om jag är så här knasig just nu. Tankarna bara yr runt i huvudet och jag behöver hjälpa att reda ut en del. Fattar inte att de ska vara så här jobbigt.

Sömnlös svartängel

I natt har de inte varit många timmars sömn. Jag har funderat och resonerat med mig själv och med en killkompis i telefon. Stackars han som i slutändan fick prata med mig ända tills efter sex i morse. Tur att han var ledig i dag så han ligger väl och sover.
Han vet inte hur jag lever idag, men han har en aning tror jag. Det låter så på honom, fast han bor långt borta och aldrig träffar mig nu utan bara pratar med mig nästan varje dag i telefon. Det är en av få som jag kan vara lite olycklig till och i natt var en sån natt. Inte för att jag grät, men jag hade några saker jag bara var tvungen att prata om för det kändes som om jag bubblade över. Jag berättade om en händelse nyligt och konstigt nog förvånade det inte honom alls. Gjorde honom nog lite ledsen, för min skull. Det var inte min mening, för han är en snäll människa som jag inte klarar mig utan. Han förstår mig och kan prata utan att hacka och vill mig inget illa.

Aldrig gör jag rätt

Jag kan inte förstå, hur mycket jag än tänker och funderar så lyckas jag inte.
Förstår inte meningen med att göra så.
Vad är de jag gjort för fel? Vilken bit var inte rätt? Även om jag försöker så lyckas jag inte. Varför kan de inte bara vara nöjda i stället för att hitta fel som jag inte förstår? Kan man inte bara sluta göra illa och bara lägga av? Vem kan vara stilla om det gör för ont, kan alla det förutom jag? En liten rörelse kan väl inte vara så farligt, ett litet omedvetet ryck kan väl inte vara hela världen? Eller är de det? Man behöver inte vara dålig för det. Tror jag i alla fall. Det är faktiskt väldigt svårt att noncalera hur mycket som helst och det är inte speciellt kul att sen bli straffad för omedvetna saker. Det var ju faktiskt inte ens meningen, jag försökte faktist så länge det var möjligt, eller nästan möjligt. Sådeså.

Ska jag?

Det är midsommarkonvent i Umeå med AA i år, kanske jag ska åka dit om jag törs. Har inte varit på konvent på massor med år, men jag känner nog en del ändå. Behöver göra något av mina dagar och hur farligt kan det vara? Finns väl värre saker egentligen...

Kanske...

Ibland är jag inte stark, utan bara svag och klen. Ibland har jag inte samma ork längre. Det bara är så. Jag har ingen förklaring på varför, utan det har blivit så. Kanske jag har blivit gammal. Jag är rädd för att bli det. Då blir livet svårare tror jag. Jag känner mig gammal och grå. Ändå har jag ju inte börjat leva ännu. Hur ska det bli då? Jag skulle vilja se hur världen är här utanför. Prova en liten stund att ha ett vanligt liv och göra vanliga saker. Fast jag vet ju inte vad vanliga saker är. En liten aning kanske jag har ibland, men inte mycket mer.

Pansarklädd

Jag har haft en ganska bra dag idag, men lite ensamt.
Lugnt och inte så stressigt. Fast de var nog det jag behövde idag. Igår kväll satt jag i en skog och tjöt som en fjant. Sov dåligt och vaknade mindre glad. Så jag behövde ta de lugnt.
Ibland känner jag mig som ett känslomässigt vrak som inte kan hantera känslor och tankar normalt. Kanske det finns en orsak till det, men störande är de ändå.
Mitt sätt har alltid varit att stänga av, att inte känna, tänka och säga. I stället har jag analyserat och funderat i min skalle utan att någonsin prata om saken med någon. Det har varit min väg för överlevnad. Jag har inte behövt något annat.

Det har gjort mig till en varelse av stål, med hård pansar runt om mig som en mur. Där ingen har lyckats ta sig igenom annat än för korta stunder. Ett liv där jag fungerar på vissa sätt, men där jag samtidigt sakta men säkert tar ihjäl mig själv med hjälp av ett självdestruktivt liv styrt av både mig och kontrollmän.
Jag har aldrig själv betraktat mig som olycklig eller deprimerad. Ingen annan heller tror jag, eftersom jag alltid ler. Inte har jag behövt mediciner för mitt mående, men det är nog för att jag stänger av och inte känner. Nu när jag verkar känna igen ibland så mår jag inte alltid bra och jag har varit ledsen med tårar och allt....mycket skumt och underligt

Nyckelbrist

Det går troll i våra nycklar här, vi blir av med en efter en och inga verkar hitta tillbaka till oss...Vi som alltid varit så noga med dem. Otursdrabbade på många andra sätt också för tillfället och inget verkar bli speciellt bra. Fast de ordnar sig nog, de brukar ju göra det. Allt är ändå inte bara dåligt, det finns bra stunder också....