tisdag 5 maj 2009

Snyft

Jag vill bara gråta, lägga mig ner och storböla och aldrig kliva upp igen...men sån är jag inte.
I stället försöker jag få på en hård och kall mask som stänger ut världen.
Inte ens det verkar fungera just nu.
Tror att jag behöver min mamma....var är hon?

6 kommentarer:

Vilsen sa...

Du kanske behöver gråta...?
Det kanske finns så mycket inuti dig, så att det måste ut...Ibland känns det ganska skönt efteråt, när man har gråtit färdigt...
Kramar om dig vännen, så att du inte ska behöva känna dig ensam...

svartängel sa...

Kan som inte gråta, den fastnar på vägen...Kramar tillbaka...

Judith sa...

Jag känner igen det där. Så har jag också varit. Tror det är ett slags skydd. Att inte bli för svag även om det är det man egentligen kanske mest vill vara. Våga vara den där svaga och våga be om hjälpa.
Det är en enorm styrka att göra det.
Och den tror jag du har.

Singelpappan sa...

Det var inte länge sedan som jag lärde mig gråta. Det är så skönt när känslorna av sorg eller otillräcklighet rinner ur kroppen.

En stor kram !

Female sa...

Jag har inte heller kunnat gråta på evigheter... och det har nog satt sig som en molande värk i kroppen....

Man bara finner sig i allt som sker, står utmed sin situation och...blir HANDLINGSFÖRLAMAD!!

Det är dags för en förädring som gör att man börjar gråta!! Förlösande!??

Monika sa...

Jag tror att det är viktigt att du släpper fram...Håll inte inne ut med det,jag tror att det är en viktig del i ditt tillfrisknande. Även om det är såsmärtsamt, men som sagt du har ju såååå, mycket sorg inom dig som behöver komma ut.
Genom att våga vara svag, gråta, osv, visar hur starkare du har blivit. Jag tror att behandlingsv har faktiskt sått något frö inom dig. Fortsätt bara...
Du är inte ensam dina "bloggvänner" stöttar dig...