lördag 2 maj 2009

Klagomuren

Ibland känner jag mig som en klagotant, en sån som bara gnäller och klagar på allt och alla. Som om ingenting är bra och särskilt inte jag själv. Ändå vet jag någonstans långt inne att till och med jag ibland är nästan ok. Att de finns de som bryr sig eller som uppskattar den jag är. Fast de sitter väldigt långt inne. De människor som jag har runt omkring mig och som inte har en susning om jag egentligen är kanske skulle känna sig lurade av mitt vardagliga leende. De kanske helt plötsligt skulle komma på att jag är en falsk och hemsk människa. Tänk om min familj skulle veta, skulle dom vända ryggen åt mig och försvinna från min värld? Vad hade jag gjort då? Det vill jag nog inte ens veta för jag behöver ha folk omkring mig som gillar mig...även om dom bara gillar vissa bitar av mig. Det är nog bättre än att ingen skulle uppskatta nått hos mig...

0 kommentarer: