onsdag 6 maj 2009

Det funkar!!

Jag har helt underbara vänner....särskilda vänner som är uppmuntrande och glada. Som tar sig tid fast de själva har det jobbigt. Mina bloggvänner som skriver till mig och försöker peppa mig...och jag är jätteglad att dom finns.
Jag fick tag på min mamma igår och pep till henne. Hon trodde antagligen att jag var halvgalen eftersom hon inte riktigt fattade vad jag mumlade om. Fast hon pratade med mig en liten stund och det räckte för mig. Min mamma är inte riktigt som andra mammor. Hon är bra på sitt sätt, säkert bättre än många andra men hon är ändå inte en riktig mamma:-)) Fast hon är min...eller i alla fall nästan...

Hon är en sån som egentligen inte har tid, förutom med de som verkligen behöver tiden. Alla har sina vägar och hennes kall är inte att vara här utan bland de som har det svårt, i andra länder eller i andra världar. Där hon och min pappa behövs på riktigt och där de kan göra bra saker för andra. Där det syns, märks och har betydelse. Nu har de gått i pension, men kallet lever vidare. Tur jag har mina bröder, totalt olika mig både till sätt och utseende, men där jag ändå är världens bästa syster.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Skönt. :)

Monika sa...

Vad bra att du tog dig mod och ringde din mor!!!!Oavsett vad du tror så är jag övertygad om att dim mor blev glad...Framförallt vad härligt för dig. Åh vad jag är glad för din skull
Kram på dig