lördag 3 oktober 2009

En smutsig liten svartängel

Jag tror att det är lättare att inte bygga upp massa hopp och framtidstro för om jag gör det så blir det jobbigare när allt skiter sig. Om jag i stället fortsätter att tro att mitt liv ska vara så här, blir jag mindre besviken varje gång jag måste ut och göra något. Just nu känns de som om jag inte har några chanser till något annat. Även om de på behandlingen pratade hopp och allt sånt så är de nog inte något som gäller för mig. De bara tror det. För att de måste tro det. Alla människor har sina öden och de här kanske är mitt. Det är de antagligen, för annars hade de nog funnits ett annat alternativ någonstans på vägen. Eller kanske åtminstone någon öppning för länge sedan som jag kunnat smita in i. Det kanske bara är så att jag måste vänja mig igen vid att vara nöjd med de jag har och inte hålla på att önska de jag inte kan få. Även om de enda jag egentligen vill är att vara fri, inte vara ägd och styrd av andra. Att själv kunna få bestämma var, när och hur jag ska ha sex. Med vem och hur ofta. Fast de är en omöjlighet, för jag är skapad för de här tror jag. Det är nog min lott i livet. Annars skulle jag aldrig ha hamnat i det. Egentligen skulle jag nog trivas rätt bra som en eremit i skogen. En sån som aldrig behöver träffa andra människor, prata med någon eller inte behöva ha sex med några människor alls. Jag skulle nog gilla att ha de så. Då behöver jag inte lita på någon heller, inte hoppas på att andra ska hjälpa mig. För jag har som insett att själv klarar jag inte av de här helt och hållet ensam. De personer som vet om hur jag lever och som säger sig bry sig är ju egentligen inga riktiga människor. Eller det är de ju förstås, men de får betalt för att säga så. Det är deras jobb och i verkliga livet så skiter de nog fullständigt i hur de är för mig. Kanske de är så, jag vet inte. Ibland känns de så i alla fall. Som att de som är mina vänner eller min familj skulle vända sig i från mig om de visste. De andra skulle göra det när pengarna tog slut och ingen längre kunde betala för att de skulle bry sig. Vad betyder det då egentligen? Jo, för mig i alla fall så visar de på att jag ingenting är..Förutom en äcklig liten skit..ful, fet och jävlig..och som inte borde få finnas...egentligen..

2 kommentarer:

Judith sa...

Eller du....är det kanske så att du helt enkelt inte ser utvägen???
Du blundar för det som är främmande för det skrämmer dig!
Det du har nu vet du om. Det avskyr du men du vet vad du har och vad du får och vad du ger dig själv!
För ja, du ger detta till dig själv!!!

Det är faktiskt ditt eget ansvar att ta dig ur det!

Öppna ögonen och sluta blunda och se den väg som leder dig ur detta. Ta emot hjälpen och våga trotsa rädslan och det "bekväma" i att fortsätta som du alltid gjort.

Du har ett val!!!

svartängel sa...

Ja jag vet vännen:-) Jag väljer de jag känner till för då vet jag vad som händer även om jag inte vill. Det jag inte vet om känns ibland så svårt och ouppnåerligt på något sätt.