Vill inte

En gång slutade jag att prata, jag slutade att finnas och existerade knappt. Idag hade jag antaligen blivit kallad ett apatiskt flyktingbarn, men då fanns inte den termen. Ja, jag tillhörde inte heller riktigt den kategorin av människor, men beteendet var nog ganska lika.
Det var min räddning tror jag, mitt eget sätt att överleva.

Det var då jag insåg att karlar var betydligt snällare mot barn än mot vuxna. Inte för att jag egentligen var vuxen utan i stället en mellanstadieunge, med ett vuxen beteende. I alla fall när det gällde sex Jag lärde mig då att jag var för gammal för att vara intressant eftersom karlar inte vill ha robotar som gör det dom säger utan dom vill ha dem rädda och försiktiga, sånna som är tafatta och blyga...och efter några år är man inte de längre. Så jag var för gammal och inte längre intressant och i stället började jag med sadistsex, vilket gjorde att jag under en period tappade förståndet. Man ska nog inte syssla med sånt i den åldern tror jag.

Nu är jag ju vuxen, men jag känner mig alltid för gammal ändå. Fast jag egentligen inte är det. Ibland faller jag tillbaka och blir ett barn, andra dagar är jag förståndig och vettig, alla dagar är jag mamma....vissa dagar är jag jättesjuk och andra är jag en sån som säljer sex.

Ibland fattar jag inte att livet har blivit så här, varför jag inte har gett upp för länge sedan. Hur jag ska kunna ta mig ur den här skiten utan att blanda in massa människor i det hela. Inte många vet om hur jag lever utan de känner bara små delar av mig....yrkesarbetande, studerande, prostituerade, föräldern, systern, barnet, vännen eller grannen. Borde jag ha blivit typ helt galen av att vara så här splittrad?? Eller borde jag ha dött för länge sen? Vad är vitsen att plåga sig själv så här länge, när man ändå aldrig lyckas ta sig ur helt och hållet. Jag kan skylla gamla saker på andra, på gud eller omständigheter, men allt nytt är bara mitt eget verk, sånt jag får skylla mig själv för. Mitt och tre kontrollmän som egentligen borde kallas något annat...