åter i huset

Det har gått bra idag. Jag har haft ganska kul men jag är en underlig varelse. Umgicks mest med alla barnen, lekte, byggde, spelade spel och pratade. Orkade inte med alla vuxna även om det var skönt att träffa dom. Det var inte jättemycket folk, utan mest bara mina syskon och deras respektive, mina föräldrar och min svägerskas föräldrar. Alla som jag borde kunna känna mig trygg med. Ja och så dök en präst upp också, som jag i och för sig har träffat många gånger tidigare. Jag skäms lite mer då. Kanske det var därför jag gömde mig bland barnen. Inte för att han är präst, för sånna känner jag många av. Utan för att jag tror att de som syns på mig vad jag är för en. Min familj och släkt har jag ju som lurat i många år och därför ser dom inte skillnaden på mig. Eller så gör dom det, men inget säger. Utomstående kanske ser att de är massa fel på mig och avslöjar mig utan att jag vet om det. Brorsan småbarn gillar mig eftersom jag är den bästa fastern som finns...i alla fall i deras värld...dom vet ju inte hur galen jag är utan dom gillar nog att jag har tid för dem och leker med dem. Jag är ju som en liten unge jag med ibland...
Ätit massor med god mat och fika har jag gjort också, fast nu är jag lite hungrig igen.

kalasdag

Nu sitter jag och häller i mig kaffe medan jag väntar på att dottern ska duscha klart så vi kan kasta oss i bilen och köra de där timmarna de tar för att köra till brorsan min. Det ska bli kul och få träffa dem igen och leka lite med hans småtroll till barn. Pratade med hans dryga ettåring i telefon igår och hon kunde nästan säga mitt namn och ett litet försök till faster innan. Hennes ett par år äldre storebror har alltid kallat mig för faster sedan han lärde sig prata. faster...... ropar han när han ser mig, vill mig något eller bara upplysa andra om att jag finns. Ett litet trollbarn så olik mig, men så otroligt fin. Saknar dem en aning...och nu ska jag snart få träffa dem och fira att min storebror har blivit ett år äldre:-)

trötta dagen

Idag är jag dödsslut, har haft ett möte med hjärnskrynklaren idag, ett annat möte och akupunkturen. Skalade en hel hög med potatisar och gjorde massor med mos, så nu får vi väl leva på det i tretusen år eller nått.
I morgon åker vi och firar min storebror som fyller år, sen lämnar jag sonen till mormor och morfar innan jag och dottern åker hem och tar det lugnt i några dagar. Har funderat hit och dit hur vi skulle göra, men nu tillslut har jag bestämt att det blir bäst så här. Jag är så slut och behöver vila mig. Sen far jag och dottern till mina föräldrar så hon också får åka lite slalom. Blir mycket körande för mig, men det är de värt.
Det här var en tröttsam början på helgen och jag är halvsovandes hela tiden.

snälla telefon, ring...

En sån här dag skulle jag vilja att någon ringde och surrade bort en timma om något helt annat...så jag slipper tänka....men alla sover säkert redan...hungrig är jag också för jag har visst glömt bort att äta idag...blää

Skriver av mig massa skit bara

En gång i tiden flyttade jag hit där jag bor nu. Ett sätt att komma undan och gömma mig. En geografisk flytt kan man säga. Det var min räddning då, de gjorde att jag en stund kunde känna mig nästan trygg. I alla fall såpass att jag kunde hantera mig själv. Jag byggde upp ett liv tillsammans med mina barn. Barnens pappa är mycket äldre än jag och har ett eget missbruk så han är inget att hurra över. Idag har jag enskild vårdnad och barnen träffar sin pappa genom skyddat umgänge. Dvs, han får inte vara ensam med dem. Några timmar i månaden handlar det om. Jag fick enskild vårdnad på några minuter, de tog inte ens en halvtimma i tingsrätten för att få beslutet. Vilket skämt va? Om någon vetat om hur jag lever hade jag antagligen inte klarat mig den gången.

Nu har jag och barnen rotat oss här, de är är födda i den här staden och jag har levt i mitt hem i många år. Jag kanske har varit isolerad en del, men jag har också ett vanligt kontaktnät. Ett där min yrkeskunskap spelar roll, där mina åsikter och tankar har betydelse. Det känns falskt, men ändå bra. Att jag behövs ibland och att jag är viktigt för många.

Samtidigt har jag ett ännu större kontaktnät bland sexköpare, både i mitt län och grannlänen. Det gör att jag har ingenstans att ta vägen när jag vill fly, gömma mig och vara ifred så att jag kan jobba med mig själv igen. Få mig själv att sluta med de här galenskaperna.

Jag vet att helvetet blev större på min examensfest för ungefär ett år sedan, när vi firade att vi hade läst i tre år för att få våran examen. Att min klasskompis som idag har jobb där han ansvarar för människors mående i en annan del av landet, då valde att stoppa droger i de jag drack. Enbart för att han och någon fler skulle kunna roa sig med mig. Han visste inte något om mig eller min bakgrund och det retar mig mer. Jag litade på honom eftersom han i mina ögon var en vanlig och normal människa.

Dagen efter att de hände sålde jag mig till tre stycken och dagen efter de hamnade jag i ett stort gangbang. Nu skyller jag givetvis inte på min klasskompis eftersom jag redan tidigare hade börjat falla och ställa till med en hel del, men efter den händelsen så tappade jag alla gränser igen. Det är nog bara kring ett år sedan de där hände, men efter de har allt bara varit värre än någonsin. Kanske kombinationen med de händelserna och att mina barns halvbror dog gjorde att jag inte orkade kämpa som tidigare.

Jag är en äcklig liten skit

Ibland är jag rädd av mig. Att förändra mig är en fara, som skrämmer mig.
Jag har levt så här i hela mitt liv och nu när jag ska ändra på mig, känns det som en del av vem jag är försvinner. Det där kända och vana plockas bort och då blir jag osäker. När jag var barn började min mardröm, men efter ett tag blev det en grej som jag bara gjorde utan att tänka mig för. Det rörde mig inte i ryggen, kanske för att jag använde mig av så mycket droger att jag var avtrubbad. Jag har ingen aning, men de kan vara så. Innan jag fyllt elva år höll jag på med sadistsex och det blev en vardag. På den tiden fanns det gränser, eftersom jag aldrig var ensam. Då kontrollerades det så att jag alltid överlevde, nu bryr jag mig inte längre om den biten. Även om jag har mina kontrollmän som jag kallar dom. Andra hade nog haft ett helt annat namn på dem.

När jag slutade med mina droger skaffade jag ganska snart mina barn och det gjorde att många av mina destruktiva mönster också under en period försvann. Jag vet inte om det var så att när jag började träffa en karl med många fetischer, en kostymklädd alkoholist så hamnade jag i en van situation. När de blev strul med honom så började jag att falla. Fort var jag tillbaka i samma gamla sexmönster med massor av karlar. Började om att sälja sex, först på egen hand tills jag råkade jätteilla ut. Då tog jag in först en kontrollman och sen två och nu sist den tredje. Som alla säljer mig på olika sätt. Som den knulldocka jag är, den där som alla får göra vad de vill med. Den som inte själv finns utan som är tillgänglig för alla andra. Allt från vanlig snäll vaniljsex till dominanssex, sadistsex, till fetischer av olika slag. Den ena snurrigare än den andra. Enda skillnaden nu och då är att jag inga droger använder. Klarar av att stänga av mig själv helt och hållet utan drogerna nu, men jag undrar hur länge. Det är för jobbigt och jag börjar bli gammal.

Ett gott skratt förlänger livet

I morse när jag vaknade fick jag mig ett gott skratt när jag surfade runt och läste massa dagstidningar som jag alltid gör på förmiddagarna. I Norran som är typ en av västerbottenstidningarna stod det om en helt underbar mormor. Vilket äventyr för barnbarnen och hur pinsamt ska hon inte tycka att de var nu i efterhand. Fast smart måste man nog påstå att hon var egentligen.

Känner mig nog som en alien ibland:-)

Ibland är det lite för många punkter att orka med..

Enligt denna snygga attraktiva läkaren så var jag inte riktigt frisk och han skrev ut nya reumamediciner åt mig, läskiga ena som gör att jag måste springa varje vecka och lämna prover så jag inte blir för sjuk av medicinerna. De förra jag hade behövde jag numera bara lämna prover för ibland då och då. Dessutom gav han mig en ny läkartid också, som om det inte räckte med en hel dags plåga. Fast jag erkänner att läkaren hade rätt, jag är sämre nu och har det ganska jobbigt. Har lite för många saker omkring mig och har inte orkat ta i tu med något. I flera år pluggade jag, samtidigt som jag sålde mig själv, tog hand om barnen och försökte överleva. Struntade i att jag var sjuk för jag orkade inte ta tag i det också och nu helt plötsligt ska jag både se till att jag blir av med mitt sexmissbruk och bli bättre i min fysiska sjukdom. Ja och söka jobb också förstås....kan påstå att inget av de punkterna är lätta och jag åker på nitar hela tiden. För jag måste också hinna med alla vardagssaker, ta hand om barnen och se till att dom har det bra och såklart hinna vara den vita ängeln. Göra alla bra saker och vara lite vanlig, men det är svårt så förfärligt. Faller jag i ett hörn så fortsätter jag att rasa i alla hörn och tillslut finns inget kvar.

Långa, sexiga doktorn...

I dag har jag spenderat min dag hos läkaren, min vanliga fina snälla läkare hade inte tid för mig så hon hade för dagen gett bort mig till en annan läkare. Det hade jag märkt redan i min kallelse som jag fick för ett tag sedan. Ett namn på en karl jag aldrig träffat förut och som jag trodde var en gammal karl. När jag satt och väntade dök en ung kille upp, som pratade med en annan patient, först tänkte jag att de måste vara en kandidat för det brukar krylla av sådana. Efter en liten stund insåg jag att den där gamla läkaren som jag fått för mig att det skulle vara, egentligen var en ung, snygg och jättetrevlig varelse med underbara ögon. Hur ett namn kan spöka till ens hjärna direkt och utan eftertanke. Stackaren som skulle ta mitt blodtryck och lyssna på mitt hjärta....för jag hade ju redan fått dåndimpen och höll väl på att tvärdö där på bänken...hahaha....nja, kanske inte riktigt så illa var det, men nästan. Läkarna borde nog skicka med en bild på sig själva i samband med kallelsen så inte patienterna åker på hjärtattacker i rena förskräckelsen...

urkel

Det ringer och ringer i mina telefoner idag, men jag är för trött för att orka svara. Vad är det nu för idiotiska påhitt det är tänkt att jag ska göra....orkar inte, vill sova...
Har inte energi just nu till någonting alls, särskilt inte till vansinnesgrejor...så då blir jag osocial och oanträffbar...

Var är prinsen på den vita hästen??

Jag har funderat på en sak, att jag är ganska knäpp vet jag ju om sedan tidigare, men jag har också väldigt mycket fantasi. Ibland är jag som en liten unge som går omkring med orealistiska drömmar och tankar. Sånt där som man egentligen vet att ändå aldrig kommer att hända. Fast man kan inte släppa det ändå.

Ett exempel är att trots mina galenskaper och levnadssätt så vägrar jag tro på elakheter och ondska. Jag tror ändå på att människor är goda och snälla. Att det finns bra saker hos alla, även om en del har svårt att visa sina bra sidor. Fast när det kommer till mig själv, så ser jag mig själv som en enbart vansinnig och sjuk person. Att det är jag som med min blotta närvaro ser till att andra visar sina dåliga sidor. Att det är synd om människor som kommer i kontakt med mig eftersom jag förstör allt och alla. Knäppt att man bara kan se andras fina egenskaper och aldrig sina egna.

Ibland inbillar jag mig att sagorna finns, att om jag tror tillräckligt mycket på dem så uppfylls alla mina drömmar. Som om att prinsen på den där vita hästen ska dimpa ner i mitt vardagsrum och hämta mig för att placera mig i ett vackert slott med en egen vallgrav. Där jag sen ska få leva lycklig i alla mina dagar och aldrig ha några problem. Vallgraven skulle jag i och för sig kunna använda till att kasta ner alla läskiga varelser som också brukar finnas i sagornas värld. I min vallgrav ska det krylla av otäcka krokodiler eller nått som kan käka upp monstren så jag slipper dem.

Fast hur ofta dyker det upp prinsar på vita hästar i det här landet egentligen? Eller i den här världen överhuvudtaget? Borde det inte vara slut på sådana nu och om det verkligen är slut på dem, varför sparades ingen till mig? Jo såklart är det så att prinsar gillar inte tjejer som säljer sex till varenda karl som är intresserad. De gillar nog inte att man gjort det sedan man var yngre än laglig. Prinsar vill nog hellre ha snälla och söta tjejer och inte svartänglar, för vi är farliga, galna och underliga.

Vissa dagar känner jag mig som en vanlig människa, den där mamman som har gått massa skola, har ett vanligt liv och som är förståndig. Andra dagar är den svarta jag mer tydlig, den där hemska människan som både är ful, ointelligent, äcklig och oförståndig. Den där som förstör sig själv mer och mer för varje dag som går. Hon som gör så vidriga saker att hälften vore nog. Jag försöker mota bort henne, men hon har klistrat sig som ett plåster på mig och vägrar släppa taget. Fast plåster brukar kunna ramla lös om man är tjurig nog....och tjurig är jag ju så det skriker om det....

snart insnöad

Snöoväder drar fram i mina krokar så nu är det inte längre kallt utan bara snöigt och jag ogillar det här. Jag vill ha sommar fort nu.
En hel måndag har jag tagit mig igenom utan större besvär, uppe med tuppen och har lyckats att inte ställa till med någon oreda.
Skäll har jag fått i massor däremot, men det kan jag ta. Egentligen är jag lite skraj just nu, men bara en aning. Jag tror att något måste hända här fort så att jag inte brakar samman. Ändå känns det som om jag håller ihop mig själv bra just nu. Trött dock...kram

Ska inte söndagar vara vilodagar?

Hm, eftersom jag var smart nog för ett tag sedan att skruva sönder min tvättmaskin så är jag uppe en söndagmorgon för att hinna tvätta veckans tvätt. Att boka in sig i huset tvättstuga är det något jag sällan gjort och planering är inte min starka sida. Fast nu är de då gjort och i stället för att ligga i min säng och slöa så sitter jag och morrar för mig själv...

Ungarna sover fortfarande och jag tassar tyst runt och låtsas som om jag inte finns. När tvätten är klar måste jag hinna på affären och handla mat så vi inte svälter ihjäl här i huset. Så sysselsatt lär jag vara även om söndagar borde vara vilodagar...Börjat planera ihop sportlovet som närmar sig här med stormsteg har jag också gjort. Slalom och äventyrsbad verkar bli de vi ska syssla med...kanske lite korvgrillning ute också om vädret tänker vara vänligt mot oss...

en vanlig dag...

sitter och ugglar framför tv:n och kikar på melodifestivalen. Fast egentligen är jag nog mest intresserad av att höra på låtarna och sen struntar jag i resten....eller kanske inte...såg någonting vackert och sexigt där som dansade runt och sjöng...hehe
Sitter och knaprar på lite minipepparkakor fast jag egentligen borde äta morötter eller nått...man ska nog inte börja vara med i viktklubb just innan en helg tror jag. Det var väldigt osmart av mig, för nu lär jag ju misslyckas totalt....fast efter en helg kommer ju alltid en måndag.. Annars har inget särskilt hänt här förutom ett storgräl med sonen som resulterade i lite dataförbud för honom. Avskyr när det blir bråk...

slöar fredag

Hm, jag som hade planerat en lugn och skön kväll med mina barn har råkat ut för barninvasion. Tre småtjejer verkar ska bosätta sig här i natt och jag sa ja i ett svagt ögonblick. Som om det inte räckte med mina egna:-) Tur för mig att jag gillar barn och tycker dom är snälla....undra om jag kommer att tycka samma sak i morgon bitti när dom ska föröka få upp mig.

Så sonen har rymt in i hans rum och sitter framför datorn. Tjejerna har occuperat sig i dotterns rum och äter chips och ska se film. Själv sitter jag för mig själv och har långtråkigt och slötittar på tv och tar pauser genom att kackla i telefon. Inte kan jag äta upp tjejernas chips eftersom jag kom på den smarta idén att gå med i viktklubb för ett par dagar sedan och har snart ätit upp min matranson för dagen. Fast jag har märkt att det är svårt att äta tillräckligt mycket, jag är väldigt dålig på att äta....och tre muggar kaffe till frukost är tydligen inte så jättebra. Jag har i alla fall bestämt mig för att gå ner några kilon och då är de bäst att jag försöker hålla mig till vettiga saker att äta. Nått ska väl även jag kunna göra rätt....

Fast sugen på choklad blev jag nu...typ kladdkaka med vispgrädde eller nått sånt....huu tur jag inget har hemma som liknar det:-)

hjärnskynklarhelvete

På besök hos hjärnskrynklaren fick jag höra ett och annat som var jobbigt.
Jag berättade om min vecka och hur det hade gått och hon lyssnade. I ett annat rum sitter det en hög med människor som lyssnar och tittar på oss genom en spegelvägg. Ibland piper en telefon till och min skrynklare lyfter på luren och lyssnar på de dom har att säga. Jag själv har inte en aning om vilka som sitter där och tjuvkikar.
Idag blev jag lite pressad av dem och väldigt utfrågad. Livrädd som jag är så tystnar jag fort och börjar titta i taket. Givetvis har de tagit del av utlåtande jag fått från stället jag var och nu börjar karusellen. Jag lever i fara sägs det, jag måste göra något åt det fort och kommer jag inte på ett sätt själv så kommer jag att tvingas in i en behandling på borta plan. Huuuu, jag vill inte det och jag blir bara mer skraj och olycklig. Finns det verkligen behandlinghem för sexmissbrukare och hur går dom då till? Gräsliga värld...dit vill då inte jag...

God morgon världen

Är uppe och kylan nästan tränger in i lägenheten, så kallt är det fortfarande.
Om några minuter ska jag skjutsa dottern till skolan så hon slipper bära ett tungt instrument i kylan. Kaffebryggaren går varm och jag häller i mig mugg efter mugg så ögonen ska vara öppna.
Jag funderar över vad jag ska göra för att få den här dagen att gå också.
Egentligen har jag många bra saker i mitt liv också och idag ska jag försöka bara tänka positiva saker och på sånt som gör mig glad.
Vad gör er andra glada måntro?

veckan som var...

Under behandlingsveckan var vi några stycken tjejer i olika åldrar där. Den yngsta hade precis passerat 20 och den älsta var drygt 40 tror jag. Alla hade vi helt olika saker vi hade problem med, även om det fanns vissa likheter mellan oss också. Två av tjejerna hade jag träffat vid förra veckan jag var på och vi har hållit kontakten sen dess också.
Likheten med oss alla var att vi hade någon form av trauman i bakgrunden, men vi hade helt olika sätt att leva idag. Jag hade jättesvårt att dela med mig av mig själv och mitt liv, men jag försökte så gott jag kunde. De andra var superduktiga och jag är glad över att få se dem komma vidare och släppa taget om många saker. Tror att jag fortfarande räknas som ett hopplöst fall, en sån som aldrig kan bli normal och vanlig helt och hållet. Jag är i alla fall väldigt imponerad av de som klarade av att dela så mycket av sig själva. Kanske jag är så full av skam och skuld att det låser sig hos mig. Vet inte riktigt...men nått fel är det nog

en kall och vattning dag

Plaskande med tanterna på vattengympan, jätteskönt med tanke på att de är över 20 grader kallt ute här idag. Jag behöver sommar snart innan jag fryser ihjäl.
Nu väntar jag på att dottern ska komma hem så att jag kan ge henne lite föda innan jag ska skjutsa henne till orkesterövningen och sedan till nästa aktivitet. Trött är jag.
Det känns som om john blund har varit och tippat lite mer sömnsnö än han borde över mig. Jag tror att förra veckan var lite jobbig för mig och att jag nu behöver återhämta mig.

Måste hitta på nått att göra

Nu är jag rastlös och det drar och sliter från alla håll och kanter.
Har hjälpt en kompis med ett personligt brev till ett jobb han ville söka och det var kul...kände mig nyttig för några sekunder i alla fall.
Snart är de natt och jag gillar inte nätter, dom är mörka, kalla och farliga....
Jag vill ha ljus och värme i mitt liv och inte massa skit....

En liten utmaning också....

Ja, just ja...jag har ju blivit utmanad också..
Den tar jag givetvis:-)
Av Katta som har "min lilla blog"
Utmaningen går ut på att jag ska skriva 8 punkter av fakta/vanor om mig själv. Och sedan utmana 8 andra bloggare.
De egenskaper om mig själv som jag valt den här gången är:

• Envis
• Finurlig
• Snäll
• Chokladoman
• Kakmonster
• Bokmal
• Älskar att resa
• Galen

De åtta jag utmanar får då bli

• Vilsen
• Gisan
• Singelpappan
• Monika
• Resnären
• Fideli
• Chrissan
• Hallonsmultronjordgubb

Så får vi väl se om ni tar utmaningen någon av er:-))

Långtråkiga dagen

Min dag bara rullar på...inget händer och inget sker.
De enda jag åstadkommit idag är nog en vända till akupunktören som stuckit mig full av massa nålar. Idag fick jag höra att jag var ännu mera spänd än jag brukar vara. Jag reagerade på varje nål och jag hade svårt att koppla av. Iskallt är de här ute och jag fryser direkt jag kikar ut genom dörren. Helst vill jag nog ligga hemma under ett täcke hela tiden och aldrig visa mig utanför.
Ortopeden ringde och ändrade dag, typiskt va. Jag som har väntat nästan ett halvår på den tiden och nu måste jag vänta några veckor till. Hade som förberett mig på att få göra bort alla typer av läkartjafs nu och sen få lugn och ro i evigheter.
Jag är trött idag och vill vila mig mer och mer....och bara vara

En städande ängel

Den andra halvan av dagen gick åt till att städa i massor. Något ska man ju sysselsätta sig med också och eftersom jag inte ännu plockat ner julgardinerna så fixade jag det...och nu har jag jordgubbar i fönstrena i stället....typ...haha

Jag har kommit på att jag behöver en karl också...inte till massa hyss och sånt utan en sån som kan hjälpa mig med tekniska underliga grejor som jag inte lyckas fixa själv.

Innan jag for på min vecka skulle jag tvätta lite grejor som jag hade tänkt ha med mig. När jag skulle öppna luckan till maskinen satt den fast och jag fick inte upp den. Impulsiv som jag är hämtade jag givetvis en skruvmejsel och började skruva. Till slut och efter mycket mixrande lyckades jag få bort alla skruvar och få upp luckan. Upptäckte att maskinen inte gått klart och att det var därför luckan inte gick att öppna och att jag i stället för att skruva hade kunnat köra om maskinen:-(

Nu får jag inte ihop den igen, den lyder inte mig. Det är någon förbannad fjäder som är iväg och som gör att jag inte kan skruva dit skruvarna igen. Jag ser var dom ska vara med det är som att skruva i luften. Dumma elaka tvättmaskin....hur ska jag klara mig utan rena kläder???

jag är sjuk, sjuk och åter sjuk

Jag for och tog de där dumma proverna i alla fall och nu har jag inget val än att sköta mig:-)
Lite glad är jag för det, nu har jag ett mål i som jag inte kan bryta. Jag är ju en tjurig varelse:-))
Fick ett utlåtande från veckan jag varit på mailet och nu är jag skraj. Det var inte fina saker dom hade att säga om mig....snarare hemska och jobbiga att läsa. Att jag leker med döden, att jag är självdestruktiv, hemlig och har svårt att vara öppen med mitt liv. Att jag lever dubbelt och att jag behöver hjälp fort. Vette fåglarna vad jag ska göra nu....men det ordnar sig

Blää

Tar mig inte iväg....jag får mig inte ut genom dörren, de tar emot så förbannat...
Vill inte lämna några jäkla prover, vad ska dom med det till egentligen.
Jag vet ju redan att jag är sjuk, så vad kan de där göra för nytta.
Lämnar jag de här proverna så måste jag ju sedan fara på de där dumma läkarbesöket också...och för att kunna gå dit så finns det inget annat val än att sköta sig tills dess. För ska jag sälja lite sex eller rättare sagt dominanssex brukar de ju synas på kroppen ett tag efteråt och det vägrar jag låta någon se. Därför måste jag sköta mig och de länge också!!
Egentligen är det nog bra att jag tar i tu med de här läkarbesöken nu, för då har jag ju inte något val. Jag kan använda mig av det som argument för att slippa kanske. Aaaa, vad jag är smart...kanske jag går ut i alla fall genom dörren och till bilen, fort innan jag ångrar mig...kram

och livet går vidare

Idag ska jag fara och lämna massa prover!!
Jag avskyr att fara till läkaren, men nu måste jag. Har inget val.
Har fått en läkartid nästa vecka och han behöver prover innan. Det är ett par år sedan jag for och kollade upp min reumatism och har bara hört av mig dit när de varit kris. Så nu ska jag ta i tu med allt de här. Den här veckan ska jag också till ortopeden för att fixa lite och efter läkarbesöket nästa vecka ska jag vara på lassa varje dag i några veckor....fast hem och sova får jag göra i alla:-) Gissa om jag är rädd....jag som får spader varje gång jag ens närmar mig ett sjukhus....uäää

mera vecka

Det var en skitjobbig vecka, då många saker kom fram....
Jag är som i en dvala just nu och har svårt att tänka...
Fick höra många gånger att jag lekte med döden och att jag närmade den med stormsteg..
Sånt tar på väldigt mycket, även om jag förstår hur dom menar.
Flera var oroliga för mig och det retar mig också, för även om jag vet varför dom säger det så stör det mig. Jag lever ju än i alla fall och det ska jag nog vara glad över,
Ibland känns det nog som om döden lockar mer än att jag ska vara rädd för den.
Att se hur andra lider är också jobbigt. Höra hur deras situationer är och har varit. Nyttigt också på något sätt, men jag mår dåligt för deras skull också.
Jag har svårt att prata och varje gång jag försöker öppna munnen så känns det som om jag ska strypas och kvävas. Det är som om någon vill att jag ska vara tyst och kräver tystnad från mig. Därför kom det nog inte fram så mycket som jag velat egentligen, men jag försökte i alla fall. Så långt som jag var kapabel till just då. Jag kommer ihåg hur de kändes när jag hade pistolen mot huvudet och hörde rösten som sa att vi slutar när du inte längre försöker göra motstånd. När du ger upp blir det lättare både för dig själv och oss.

äh

Försöker att inte ställa till med något just nu...
Kämpar så in i helvete....
Sysselsätter mig med allt möjligt så jag inte faller....men jäklar så svårt....

Innan behandlingsveckan

Innan jag for i väg på min behandlingsvecka han jag ställa till det ordentligt för mig. Inte bara en gång utan massor med vändor. Vilken jäkla skit va!
Jag kan räkna i hop i alla fall åtta gånger under veckan innan jag for iväg. Kanske de handlade om att jag var rädd och så förvirrad inför veckan att jag inte tänkte mig för. Ingen aning, men skit blev det i alla fall...Sista natten innan jag for somnade jag av ett karl höll på, vaknade att han höll på och skickade hem honom ett par timmar innan flyget for. Helt slut var jag...

Planet blev lite försenat eftersom någon tippat snö över hela världen och min flygbuss hemifrån till flygplatsen dök inte upp. Jag fick åka bil i stället, vilket kanske var skönt för mig som var så trött att marken rörde på sig....

När jag kom fram och stod och väntade på att min väska skulle komma rullandes började telefonen att ringa. En av tjejerna undrade panikslaget var jag tagit vägen. Hon stod och väntade på mig och hade försökt få tag på mig länge utan att lyckas. Desutom visste den stackaren hur skrajsen jag var och trodde därför att jag backat ur och inte tänkte komma. Allt ordnade sig ändå och jag träffade mina två tryggheter en timma senare och vi passade på att äta lite innan vi tog de sista stegen till tunnelbana och buss och rakt in i behandlingens kaos, rakt in i förändringen och förvirringen. Tur som fasen att jag hade dom två....som var med på förra behandlingsveckan...annars hade jag nog vänt och satt mig på flyget till bahamas eller nått....
Jag kan lova att de lockade och drog i mig...jag skulle ha kunnat vända på klacken vilken sekund som helst, men jag hade bestämt mig för att genomföra det här....kosta vad de kosta ville....

När vi väl kommit fram fick vi träffa de andra tjejerna och få våra rum. Första kvällen fick vi bara vara i fred och bekanta oss inför varandra innan helvetet skulle braka lös....haha..så kändes de i alla fall...Jag somnade som en stock och för första gången på mycket länge så sov jag. Jag som sällan kan sova vare sig hemma eller ännu mindre på främmande ställen. Jag var nog aningen trygg därborta eller nått sånt. Sen sov jag varje natt som en döding och utan att ha några som helst problem förrän de två sista nätterna. Sista morgonen höll jag inte ens på att ta mig upp. Som om jag undermedvetet försökte sova bort hemresan så att jag skulle kunna få stanna kvar i tryggheten i stället för att gå ut till osäkerheten igen.

fel, fel och fel

Den här dagen började helt fel:-(
Väcktes av att telefonen ringde innan halv sju på morgonen och jag var så trött att jag nästan såg i kors. Efter de började de dimpa ner lite små fina sms av folk som kom i håg att de var hjärtedag i dag. Fast innan de gått några timmar så dök sex meddelanden upp och jag höll på att gå i taket. Jag är så virrig just nu att jag vill inte ha några störande moment över huvud taget. Nu kunde jag i alla fall skylla på att jag var trött och orkeslös och slapp några tokigheter.

hemma igen

Lever fortfarande och har nyss kommit in genom dörren...
Så jag skriver mer och berättar om min vecka i morgon
för nu ska jag vila med mina barn och bara ta det lugnt och vila
kram

Tyst i huset

Nu har storebror åkt hem och vi är ensam i huset igen, i alla fall tillfälligt.
Det har gått väldigt bra att ha honom här så länge och nu är det tyst och stökigt här, eftersom vi inte hunnit röja undan efter att ha en till boende här.
En ny bil har jag också hunnit skaffa mig som står röd och fin på min parkering. Fruktansvärt jobbigt att vara utan måste jag säga....

Flunsan är borta och jag är frisk, men dödligt trött!
Har lyckats ställa till det för mig flera gånger den senaste tiden och värre än någonsin. Jag är totalt orkeslös för tillfället...Fattar inte att jag kunde ställa till det så för mig en gång till, men det var som om allt förstånd i kroppen bara försvann och i stället förvandlades jag till den galnaste och knäppaste av alla. Ändå visste jag att det skulle gå åt helvete...

Om två dagar far jag i väg en vecka på behandling och hoppas på att livet ska vara bättre när jag kommer hem därifrån. Just nu packar och städar jag, fast jag egentligen inte orkar. Kollar att alla saker är ordnade så att inget glöms bort.