söndag 16 maj 2010

Så här är det hos mig..

Kanske allt börjar ta slut för mig nu, alla murar rasar fortare än jag själv hinner andas.
Mina dagar numera består av möten massor, möten med myndigheter, om barnen..om mig själv och om mitt liv. Ändå är det stopp. Ingenstans kan jag säga allt, ingen har hand om allting. Det måste vara miljoner människor och instanser inblandade. Alla tycker och tänker massor. Alla pratar med varandra, men hälften är hemligt för mig. Tror jag. De planerar och stökar, men glömmer bort att jag också finns. Alla har sina regler och lagar som de ska följa, jag måste göra si och så för att komma vidare.

Mitt i allt detta så jobbar jag heltid, åtta till fem som vanliga människor. Träffar miljoner olika människor hela tiden. En del vill ha min hjälp, andra är arga på mig, några är jätteglada och trevliga. Möten med myndigheter där också, andra typer av myndigheter som tur är. Fast ibland krockar de också och jag stöter på fel människa i fel ärende.

När jag slutar de vanliga jobbet kastar jag mig i bilen och åker på nästa jobb, de där mindre roliga jobbet jag har. Inte lika ofta som tidigare, men än har jag inte lyckats få ett totalt stopp på det heller. Ibland på jobbet smiter jag ut på lunchen och gör bort något litet jobb då i stället för att inte hela kvällen ska försvinna. Jag är totalt slut som människa, jag är inte ens en sak längre. Jag är bara ingenting, jag finns inte längre. Är mitt i ett vakum som håller på att sluka mig.

Har blivit sämre och fått byta lite mediciner, min läkare var en aning bekymrad och skrev ut lite fler sorter åt mig den här gången, en annan sort dubblades direkt. Jag ville inte bli sjukskriven för jag behöver jobba också. Där kan jag fly en liten stund och slippa tänka. Ibland har jag så ont att jag inte vill kliva upp ur sängen, ändå tvingar jag mig för att jag känner att jag måste.

Mitt vanliga jobb är egentligen ganska roligt, jag trivs även om jag är trött. De jag jobbar med gillar mig har jag märkt. Det känns bra, att någon stund ändå få vara verklig. För när jag går därifrån blir jag mosad och nertrampad.

I helgen träffade jag min ena ägare i några timmar, de var gräsligt jobbigt och jag bad om att få åka hem flera gånger, jag bad att att han skulle sluta..att släppa lös mig. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag nästan tappade förståndet. Allt kändes så mycket värre än det brukar. Jag står ju ändå på benen så det var nog inte så farligt egentligen. Jag lever ju än i alla fall..

2 kommentarer:

SOS sa...

Usch. Det här var ingen munter läsning. Skickar dig en stor varm kram...

Monika sa...

Stor kram till dig från mig.