Stress och panik

Det är inte ofta jag är rädd för att mitt förstånd ska ryka helt och hållet. Jag är sån så jag alltid brukar hålla mig ovanför vattenytan och klarar mig utan att totalt braka. Ofta faller jag rätt långt ner, men ändå så att jag håller mig kvar vid verkligheten. Jag har ännu aldrig behövt medicinera mot ångest eller för att jag varit deprimerad utan jag är min egen medicin på något sätt. Jag vet inte riktigt hur jag gör, men jag tror att det är för att jag oftast kan stänga av alla känslorna och bara finnas eller stå ut.

Just nu vet jag inte hur länge till jag kommer att klara av det för jag mår riktigt uselt. Vissa sekunder tror jag att jag ska braka. Jag kämpar som ett djur för att ha kvar förståndet. Har miljoner olika saker att tänka på just nu och lika många beslut. Det verkar som om alla mina jobbigaste punkter har dykt upp samtidigt. Strul med allt måste jag säga.

Horjobben är vidriga och jag klarar av dom sämre än tidigare, samtidigt försöker jag jobba med att ta mig därifrån. Vanligt jobb har drabbat mig med katastrof som det känns för mig, andra kanske hade blivit glada, men för mig fruktansvärt just nu. Barnen är det strul med, tonårsproblem och annat avlöser varandra. Skolan funkar dock bra för dom ännu båda och den yngre är det egentligen inga problem med men med den äldre. Dessutom är det så att horor inte är lämpliga vårdnadshavar verkar det som. Ber man om hjälp så avslöjar man sig själv om att man är en också. Min fysiska sjukdom har brakat lös och min läkare och jag försöker hitta lösningar så att jag ska stå på benen. Mer än dubbelt så många mediciner än tidigare och ändå blir jag sämre. Ekonomin börjar braka för mig, fast det är mitt minsta bekymmer just nu tror jag.