svårt...

Fortfarande känner jag mig som en mussla, där orden stannar kvar. Kanske de har varit för mycket på slutet för att jag ska orka med. Både gamla och nya saker och händelser som gör att jag funderar och resonerar lite väl mycket med mig själv. Många svåra beslut att ta, som oavsett hur jag bestämmer kommer att ha konsekvenser för mig själv. Frågan är vilken typ av konsekvens jag står ut med att ha. Det är jobbigt att tänka på och jag sover som en kratta om nätterna. Drömmer läskigt och vaknar upp panikslagen. Känner mig fångad och snärjd så otroligt mycket att jag nästan går sönder inombords. Jag vill egentligen bli fri och kunna leva vanligt, men orkar jag verkligen med de? Klarar jag det som krävs av mig? Finns det verkligen inte andra utvägar? Lättare och mindre svåra?

Dagsångest

För ovanligheten skull har jag ångest mitt på dagen och inte på natten. Det brukar jag aldrig ha någonsin egentligen.
Tänker på hur knäppt jag har levt hela mitt liv, hur sjuka tankar, världar och människor som har korsat mig väg och som har hjälpt till att forma hur mitt liv ser ut idag.
Vissa saker är superklara i mitt minne, medan annat är mer diffust och skuggigt, där jag inte riktigt vet eller förstår hur saker ligger till egentligen.
Det jag vet är att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att vara tyst. Att inte prata och inte berätta för någon hur jag levde, vad som hänt och vem jag egentligen var. Försökte en gång göra det i början på mellanstadiet. Alla blev ledsna och förtvivlade. Deras liv krossades sönder av mina få ord jag hade lyckats kläcka ur mig. Bara en liten början av de jag tänkte säga förstörde deras glädje. Jag blev inte glad, utan rätt rädd och ledsen, för det var inte min mening och jag ville inte göra någon så ledsen. Så jag blev tyst och slutade prata helt. Ingen nämnde sedan det jag hade berättat och de blev något som alla var tysta om. Till och med psykfolket som jag hade pratat med. De kanske inte vågade fråga mer, eller så ville de inte heller veta.

Sen har jag levt så hela tiden. Inte sagt något och inte pratat med någon om allt de där och allt det här. Ända fram tills nu när jag brakade sönder. Eftersom jag aldrig har pratat om saken så har jag i stället tänkt, analyserat och resonerat i min egen lilla värld. Där svaren och frågorna alltid slutar på samma sätt. Vad som är rätt och vad som är fel har aldrig varit uppe på ytan. Min värld om hur saker och ting ska vara och varför är rätt så snevriden därför. Hur ska jag kunna veta när ingen har berättat. Eller förklarat för mig hur verkligheten egentligen kan se ut. Fast jag har ju inte gett någon chans till det heller. Förrän nu då förstås, men då blir det rätt virrigt och bökigt för mig. Alla har förväntningar om hur jag ska göra, hur fort det ska gå och att jag ska prata och berätta allt på en och samma minut. Hur ska jag klara av det när de känns som om någon stryper mig när jag öppnar munnen. Ljudet fastnar i halsen och orden lyckas inte komma ut och stannar kvar i min hjärna och i mitt hjärta.

För länge sedan bestämde jag mig för att jag skulle inte leva tills jag var myndig. Jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva göra det också. Sen ångrade jag mig och ryckte upp mig. Började kämpa för att få en liten ordning på mitt liv. När jag sedan fick mitt första barn så bestämde jag mig för att så länge han var liten så skulle jag sköta mig. Jag skulle se till att han fick växa upp och skapa sig en inre trygghet så att han sen skulle klara sig bra. Få ett vettigt och bra liv, men samtidigt där han inte skulle vara totalt beroende av mig. För min tanke då var litegrann att själv stå ut under den perioden, tills dess att han inte behövde mig mer. Då kunde jag äntligen sen få ro. Sen fick jag ett till barn några år senare och därmed också några extra år som jag var tvungen att skärpa mig. Nu fyller min son snart femton år, han mår rätt bra för de mesta. Inte alltid och han har haft många jobbiga dagar i sitt liv. Han behöver mig fortfarande, men hur länge till?

När jag då nu sitter och resonerar med mig själv om hur jag ska göra med mitt liv idag så hamnar jag i samma tanke igen. Är de värt att satsa på att ta mig ur den här skiten, med allt vad de innebär. Riskerna att avslöjas inför min familj och vänner finns. Jag har berättat för min psykolog en del av hur jag lever. Även till andra som säger sig kunna hjälpa mig. Fast för att kunna hjälpa så måste jag prata. Berätta och avslöja sånt som ligger gömt långt inne i mina hemliga vrår. För varje liten grej jag berättar så kommer det upp på ytan och det känns som om jag slits sönder och trasas ihop till en person jag inte vara. Det tar på krafterna och jag har svårt att stuva undan allt sedan direkt. Jag blir rädd och jag mår inte bra. Är det inte bättre att gömma undan allt igen, leva vidare som tidigare. Stå ut de där sista åren som jag måste för barnens skull. Sen få den där efterlängtade vilan efteråt, äntligen få ro i kropp och själ. För vad händer med barnen om jag trasas sönder nu? Kanske jag förstör mer för dem då än om jag fortsätter som jag gör i hemlighet ett par år till. Deras tilltro till livet, människor och samhället är ju redan lite på kant. Även om det bara är en aning. Jag vet inte, men det är jobbigt just nu...

Tänker...

Här sitter jag nu och funderar på hur jag ska veta vad som är rätt och vad som är fel. Hur jag som är så förvirrad ska kunna ta ett beslut som är viktigt både för mig och för andra. Det känns så snurrigt ibland. Allt är så knäppt egentligen. Ofta tänker jag att jag själv är en stark människa, envis och tjurig. En sån som alltid går egna vägar och som ingen kommer åt. Hur dumt är inte det? Jag är ju egentligen så nertrampad man bara kan bli av andra. Ändå går jag runt och inbillar mig att de bara är min kropp de kommer åt och resten håller jag för mig själv. Fast varför mår jag då dåligt? Jo, för att jag är en krossad svartängel...de har kanske lyckats tillslut att knäcka mig? Det gillar jag inte alls!! Antar att jag inbillar mig allt de där andra om att jag är stark och hela köret är för att de som inte vet om mitt sjuka liv, har den åsikten om mig och jag får alltid höra det. Hur falskt är inte det va? Att hela tiden veta att man är en skurk, en illusion och en fantasi. För de är ju så det är. För jag är inte den där starka svartängeln som klarar allt, som står upp för sig själv och andra. Som har kämpat sig fram och skapat ett bra liv. Det är ju bara påhitt och en stor fasad som jag har byggt runt om mig och mitt liv. Ju värre allt blir desto hårdare jobbar jag för att mörka ner allt för omgivningen. De ser bara den där starka, modiga, orädda och smarta svartängeln, hon som kanske inte alltid hörs, men som ändå märks av. De missar helt att se den svaga, nertrampade, dystra och sjuka svartängeln, hon som nästan inte orkar finnas. Hur kommer det sig egentligen? Hur kan jag själv dölja ett helt destruktivt liv av självhat, förnedring, horeri och alla andra mörka sidor för en hel omgivning? Vad är de som gör att människor som står mig nära inte ens kan ana, tänka eller tro en sådan sak om mig?

Vara ägd

Att vara ägd innebär i praktiken att man aldrig får säga nej. Att aldrig få bestämma över vem, när var och hur. Det betyder att oavsett vilket humör, eller vilka omständigheter som finns så måste man säga ja. Inte bara ett snällt ja, utan att engagerat ja. Gör man inte de så blir det konsekvenser. Sånt som inte är så trevligt. Att vara ägd innebär psykiskt att oavsett hur man mår så måste man tillfredsställa andra. Ens eget mående är inte något man får eller kan ta hänsyn till eftersom man är en annan människas ägodel. Att vara ägd innebär ekonomiskt att någon annan tar reda på de man tjänar eftersom man inte är värd att sköta det själv.

Att vara ägd innebär att oavsett vad så finns de alltid någon. Varje gång man går ut och träffar någon så vet den som äger det. Ser till att man är någolunda ok under tiden. Man behöver inte bekymra sig om att tänka eftersom någon annan gör de åt en. Att vara ägd innebär att man är en knulldocka, en levande sådan. En sån som gör exakt vad den blir tillsagt utan att tänka. En sån lånar ut sin kropp till den som behöver en. Själen behåller man för sig själv och delar inte med sig av den till någon. En knulldocka har inga gränser, de sätter den som äger den. Bestämmer över varje andetag, varje rörelse eller varje tanke under tiden allt pågår. Det rätta jaget kommer ingen åt. Det är mitt eget och ingen kommer nära det. Det är egentligen ingen skillnad på den enkla och den komplicerade kunden. Alla är samma. Kanske en del är trevligare, återkommande eller vardagligare. Andra är hårdhäntare, svårare, otrevligare eller läskigare. Fast i slutändan så ser de ändå mig på samma sätt. Som en handelsvara som de lånar en liten stund enbart för sin egen tillfredsställelse. Om något för mig är obehagligt, gör ont eller är besvärligt är jag dålig och måste träna på just den saken så att jag klarar av det till nästa gång. Att rycka till i smärta är ett svaghetstecken, som inte är bra.

Att vara ägd är egentligen ganska jobbigt, de är förnedrande och obehagligt. Det är sånt man önskar att man slipper. Fast de är svårt att inte behöva vara ägd. Det krävs stora insatser av en själv. Vill man att omgivningen ska veta kanske de är lättare. Är man modig så är det lättare, för då törs man göra något. Kan man prata och berätta om allt kanske man får fördelar, för då vet andra. Är man feg, varit ägd länge och ganska mesig är det däremot ganska svårt. Man är rädd för konsevenser och man är rädd för att släppa på kontrollen. Den man egentligen inte ens har sedan tidigare. Man bara lurar sig själv hela tiden. Till slut så väntar man på ett slut, ett beslut, ett avslut eller en hjälp. Fast kan man få hjälp utan att hjälpa och utan att skälpa? Utan att göra illa sig själv eller andra?

Pannkaka av allt

Jag har inte skrivit så mycket den här veckan. Det både för att jag har jättevarmt och soligt här. Kring 30 grader varmt och hetta. Fast de är inte hela orsaken. För egentligen så har jag fallit skithårt och lågt just nu. Mer än en karl varje dag har jag hunnit med också. Några enkla och snabba, andra mer komplicerade och jobbiga. Det är så när jag börjar må dåligt, för då slutar jag att orka tänka. I stället så lyder jag hela tiden de mina ägare säger att jag ska göra. I och för sig så åker jag på straff om jag inte gör som dom säger också. Jag har lite svårt för de där straffen och då lyder jag hellre. Även om jag känner mig gammal och sliten. Det är jobbigt även om inte alla är jobbiga. Ändå tänker jag att de är bara en kropp de får och min hjärna behåller jag för mig själv. Det är ett sätt att stå ut och orka med. Att bara låta dem låna vissa bitar av mig och hålla mig själ kvar. Kanske inte alltid smart, men jag har lite svårt att säga nej. Ibland tänker jag att de är väl bara att acceptera att livet är på de här viset och att jag borde sluta klaga. Fast samtidigt känns det inte som om jag klagar, eller att jag har gjort det. Kanske jag borde ha klagat mer. Eller typ berättat lite för min omgivning i stället för att ha varit tyst. Fast vad skulle hända då och skulle någon förstå? Det är ju inte något som syns på mig utan bara något som jag vet om...och ja, ni förstås som läser det jag skriver. Jag ser ju rätt vanlig ut, kan jag tro. Sån där som nästan smälter in bland alla andra. Som en vanlig varelse som alltid har ett stort leende i ansiktet. Risken finns ju att om jag berättar så flyr folket i från mig. Det fixar jag nog inte. Fast ska jag i stället fortsätta som tidigare, då blir det kanske jobbigt också. Tur de är sommar i alla fall, då slipper jag frysa.

Vet inte

Det är nog inte så optimistiskt att läsa i min blogg egentligen...den är nog mest bara deppig och seg. Kanske för att jag är negativ varelse. Eller för att jag hela tiden ställer till det för mig och inte tar mig ur den här situationen. Faller tillbaka och gör galna saker utan att tänka efter i förväg. Eller så tänker jag och ändå ställer till...av vana, eller osäkerhet kanske. Eller så är det bara så att jag känner till den här världen, men inte den utanför. Jag är ganska vrickad, men mest är jag nog rädd. Jag är rädd för att fortsätta leva som jag gör, men jag är också rädd för att inte göra det. Vet inte hur man lever de där andra helt och hållet. Även om jag ibland har haft perioder då den här delen inte har funnits. Jag är rädd för de människor som vill hjälpa mig. Jag litar inte på dom helt och hållet. Jag är rädd för de människor som äger mig nu, för de vet jag vad dom vill. Jag är rädd för de människor som jag måste träffa för de gör mig illa. Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte går att lita på. Rädd för allt med andra ord. Vet inte vilken rädsla som är värst. Den för förändring eller den för att fortsätta. Tänk om inget blir bättre då? Vad har jag för garantier att allt går smärtfritt och enkelt? Vad kan konsekvenserna bli för mig i de olika valen? Någonstans måste jag försöka att bli mindre rädd, men för vad? Jag är ganska mosig i hjärnan. Hur vet jag vem jag kan lita på egentligen? Särskilt när de är bråttom om tiden att bygga upp ett förtroende till en annan människa inte finns. Jag är förvirrad och jag är stressad.

Vill vara hel

Det är förvirrat i min skalle just nu! Jag mår nog inte så bra egentligen och jag har gjort mindre bra saker. Fast vad ska jag annars göra? Är ju inget annat än en knasboll utan förstånd. Som träffar kunder som är mer utan förstånd än jag. Så då blir de konsekvenser för mig. Undra om det blir de för dom också? Fast vem bryr sig egentligen? De bryr sig ju inte om mig så varför ska jag bry mig om dem? Om jag far illa eller får ont kanske dom bara är glada? Eller om man så söndertrasad att man inte ens vill prata eller skriva om det, så kanske de är deras mening? Jag vill inte tänka, jag vill inte finnas och just nu behöver jag vila. Jag vill inte ens skriva om det i den här dumma bloggen. Jag bara känner mig som en skit, en äcklig liten skit. Jag måste försöka sätta ord på saker och ting, men de är svårt. Tycker inte om att vara trasig, jag vill vara hel. Sov gott så länge, i morgon är jag nog glad igen...

Rastlös

Jag är rastlös, de slits och dras från olika håll och jag håller på att bli galen.
Tänker och funderar hit och dit för att reda ut i min hjärna. Vad som är rätt och vad som är fel. Vad gör jag för fel och vad jag gör för rätt. Varför jag är rädd och varför jag reagerar som jag gör. Det är inte lätt att vara svartängel ibland, men de finns de som har de svårare. Det vet jag.
Jag har alla förutsättningar att göra rätt och inte fel, men ändå blir de galet.
Hur många misstag kan man göra i ett och samma liv.

Nederlag

I går var jag duktig och gjorde rätt för en gång skull. Idag har jag gjort tvärtom. Jag är helt enkelt knäpp eller nått. Är för rädd av mig, för osäker och för kontrollerad. Det kommer väl kanske bli bättre snart, men än så länge är jag fast. I kontrollmännens händer och klor. Har varit och sett ut vilken ny utomhusplats jag ska ta emot kunder på i sommar. Som är säker för mina kontrollmän och för mig.

Jag som försöker dra mig ur, kände mig inte så peppad av att följa med. Ändå gjorde jag det, törs inget annat. Som tur var så hade de inte så mycket tid att hålla på med mig förutom i bilen under tiden de letade. Ja, och på en av platserna de valt ut också förstås. Jäkla myggor säger jag. Vem vill vara utan kläder på en skogsväg där de är myggor och annat kryp överallt? Dessutom är de förbannat obekvämt och kallt att stå utan kläder på knäna mitt i gruset:-( Fast de kunde ha varit värre förstås.

Kunde ju inte heller säga till dem att jag planerar att sluta, för då hade de inte blivit glada. Då hade de inte räckt med lite småjobb utan då hade jag väl varit halvdöd vid de här laget. Fast de känns jättedåligt och hemst, de känns som om jag slits åt två olika håll. Ohållbart är det....och jobbigt...blä

RÄDD

Aaaaaaaaaaaa, jag är RÄDD!!!! Hallå! Ta bort min rädsla fort!!! Hjäääälp!!!!
Åhhhh, vad har jag nu gjort...jag måste gå ut genom dörren nu direkt och över vägen för hämtning och jag sitter fast!!!! Jag är räddare än räddast, men ut ska jag!!
Nu vet jag hur en hare känner sig just innan han ska passera en motorväg...väntan på att bli överkörd, krossad och nertrampad i asfalten!!! Stackars hare!!
Jag är ingen hare, jag är en modig liten svartängel och jag tar på mig skorna och vandrar ut till den stora hemska världen...

Pansarklädd

Jag har haft en ganska bra dag idag, men lite ensamt.
Lugnt och inte så stressigt. Fast de var nog det jag behövde idag. Igår kväll satt jag i en skog och tjöt som en fjant. Sov dåligt och vaknade mindre glad. Så jag behövde ta de lugnt.
Ibland känner jag mig som ett känslomässigt vrak som inte kan hantera känslor och tankar normalt. Kanske det finns en orsak till det, men störande är de ändå.
Mitt sätt har alltid varit att stänga av, att inte känna, tänka och säga. I stället har jag analyserat och funderat i min skalle utan att någonsin prata om saken med någon. Det har varit min väg för överlevnad. Jag har inte behövt något annat.

Det har gjort mig till en varelse av stål, med hård pansar runt om mig som en mur. Där ingen har lyckats ta sig igenom annat än för korta stunder. Ett liv där jag fungerar på vissa sätt, men där jag samtidigt sakta men säkert tar ihjäl mig själv med hjälp av ett självdestruktivt liv styrt av både mig och kontrollmän.
Jag har aldrig själv betraktat mig som olycklig eller deprimerad. Ingen annan heller tror jag, eftersom jag alltid ler. Inte har jag behövt mediciner för mitt mående, men det är nog för att jag stänger av och inte känner. Nu när jag verkar känna igen ibland så mår jag inte alltid bra och jag har varit ledsen med tårar och allt....mycket skumt och underligt

Maktslöshet

Jag funderar vad de är som ger andra människor rätten att bestämma över en annan? Vad i det är de som lockar dem? Är de själva känslan av att någon annan är helt maktlös eller är det våldet i sig som de gillar? Om någon vill plåga mig till den grad att inte ens jag orkar med utan faller och inte orkar hålla skenet uppe så har den människan gått ganska långt. Inte bara för att jag är tålig och van vid mycket utan även för att den personens gränser för vad som är ok och inte ligger väldigt långt borta från vad som är vettigt. Vad är det som gör att sk vanliga familjemän lockas av att se till att en tjej är så maktlös som möjligt? Hur kan det vara ett nöje för dem att köpa en till händer och fötter bunden varelse, för att i grupp ha sex med den? Är de intressanta för dem då att de slipper hålla fast själva eller handlar det om att de tycker om att veta att den andra är maktlös och inte kan ta sig därifrån? Om dom struntar i att binda fast kanske man sprattlar och är besvärlig, försöker springa eller gå, men om de ser till att inget går att röra eller att varelsen inte kan prata då kanske det är enklare för dem. Kanske det är därför de inte vill att jag ska se heller, att dom binder för mina ögon. De missar paniken och ångesten i mina ögon. De gör ju då inte heller fel eftersom ingen kan säga stopp, ingen kan vare sig visa eller säga sluta. Om ingen protesterar så vet dom inte när gränsen är överstigen.

Varför anser samhället att det är nästan ok att människor kan säljas på det viset, att det är en normal och vanlig sak. För på nått sätt så är det ju helt ok eftersom det inte finns något som gör att de kan stoppas. Det är nästan värre att vara den som säljs eftersom jag då betraktas som skräp och någon som är mindre betydelsefull. Det finns inget som kan hjälpa mig att bli fri helt och hållet. Ingen riktig lag eller moralisk aspekt som säger att det som händer är fel. Inget fack man kan vända sig till och be om hjälp, utan om jag skulle få rätt så skulle jag vara tvungen att överbevisa andra genom att utsätta mig själv för samma sak massa gånger så att någon betydelsefull person ser det hela och kan stoppa det. Annars går det inte.

För mig spelar det inte så stor roll längre om jag en vecka säljs till en person eller till trettio eftersom det jag gör är ändå detsamma. Enda skillnaden är i vilket fysiskt skick jag är i efterhand. Om jag inte hade någon som ägde mig och hade kontrollen över mig hade jag antagligen slutat för länge sedan. Då hade jag kunnat gömma mig eller slutat att svara. Då hade en del kanske passat på om de hittat mig och gjort något för att jag skulle börja om igen, men jag hade klarat mig lite bättre. Varför ska någon annan tjäna pengar på min kropp?

Någon sa till mig nyss att det inte är någon skillnad på att ha ett vanligt jobb eftersom man då också säljer sig själv och ofta gör saker som inte är roliga eller är sånt som passar en själv. Att då också en arbetsgivare tjänar pengar på den anställda. Varför ska jag då klaga egentligen? För att jag mår dåligt av att någon säljer mig, att jag är rädd när det händer, att de gör fruktansvärt ont eller att jag blir ledsen när de efter ett gangbang slutar med att pissa över hela mig. Är det verkligen samma sak som ett vanligt jobb? För när jag har vanliga jobb så trivs jag med dem, jag tycker ofta om mina arbetskamrater och mina arbetsuppgifter. Jag är oftas glad när jag far dit och jag är glad när jag far hem. Trött och less givetvis ibland, men fortfarande är jag hel, ren och utan ångest.

Vill inte

En gång slutade jag att prata, jag slutade att finnas och existerade knappt. Idag hade jag antaligen blivit kallad ett apatiskt flyktingbarn, men då fanns inte den termen. Ja, jag tillhörde inte heller riktigt den kategorin av människor, men beteendet var nog ganska lika.
Det var min räddning tror jag, mitt eget sätt att överleva.

Det var då jag insåg att karlar var betydligt snällare mot barn än mot vuxna. Inte för att jag egentligen var vuxen utan i stället en mellanstadieunge, med ett vuxen beteende. I alla fall när det gällde sex Jag lärde mig då att jag var för gammal för att vara intressant eftersom karlar inte vill ha robotar som gör det dom säger utan dom vill ha dem rädda och försiktiga, sånna som är tafatta och blyga...och efter några år är man inte de längre. Så jag var för gammal och inte längre intressant och i stället började jag med sadistsex, vilket gjorde att jag under en period tappade förståndet. Man ska nog inte syssla med sånt i den åldern tror jag.

Nu är jag ju vuxen, men jag känner mig alltid för gammal ändå. Fast jag egentligen inte är det. Ibland faller jag tillbaka och blir ett barn, andra dagar är jag förståndig och vettig, alla dagar är jag mamma....vissa dagar är jag jättesjuk och andra är jag en sån som säljer sex.

Ibland fattar jag inte att livet har blivit så här, varför jag inte har gett upp för länge sedan. Hur jag ska kunna ta mig ur den här skiten utan att blanda in massa människor i det hela. Inte många vet om hur jag lever utan de känner bara små delar av mig....yrkesarbetande, studerande, prostituerade, föräldern, systern, barnet, vännen eller grannen. Borde jag ha blivit typ helt galen av att vara så här splittrad?? Eller borde jag ha dött för länge sen? Vad är vitsen att plåga sig själv så här länge, när man ändå aldrig lyckas ta sig ur helt och hållet. Jag kan skylla gamla saker på andra, på gud eller omständigheter, men allt nytt är bara mitt eget verk, sånt jag får skylla mig själv för. Mitt och tre kontrollmän som egentligen borde kallas något annat...

Skriver av mig massa skit bara

En gång i tiden flyttade jag hit där jag bor nu. Ett sätt att komma undan och gömma mig. En geografisk flytt kan man säga. Det var min räddning då, de gjorde att jag en stund kunde känna mig nästan trygg. I alla fall såpass att jag kunde hantera mig själv. Jag byggde upp ett liv tillsammans med mina barn. Barnens pappa är mycket äldre än jag och har ett eget missbruk så han är inget att hurra över. Idag har jag enskild vårdnad och barnen träffar sin pappa genom skyddat umgänge. Dvs, han får inte vara ensam med dem. Några timmar i månaden handlar det om. Jag fick enskild vårdnad på några minuter, de tog inte ens en halvtimma i tingsrätten för att få beslutet. Vilket skämt va? Om någon vetat om hur jag lever hade jag antagligen inte klarat mig den gången.

Nu har jag och barnen rotat oss här, de är är födda i den här staden och jag har levt i mitt hem i många år. Jag kanske har varit isolerad en del, men jag har också ett vanligt kontaktnät. Ett där min yrkeskunskap spelar roll, där mina åsikter och tankar har betydelse. Det känns falskt, men ändå bra. Att jag behövs ibland och att jag är viktigt för många.

Samtidigt har jag ett ännu större kontaktnät bland sexköpare, både i mitt län och grannlänen. Det gör att jag har ingenstans att ta vägen när jag vill fly, gömma mig och vara ifred så att jag kan jobba med mig själv igen. Få mig själv att sluta med de här galenskaperna.

Jag vet att helvetet blev större på min examensfest för ungefär ett år sedan, när vi firade att vi hade läst i tre år för att få våran examen. Att min klasskompis som idag har jobb där han ansvarar för människors mående i en annan del av landet, då valde att stoppa droger i de jag drack. Enbart för att han och någon fler skulle kunna roa sig med mig. Han visste inte något om mig eller min bakgrund och det retar mig mer. Jag litade på honom eftersom han i mina ögon var en vanlig och normal människa.

Dagen efter att de hände sålde jag mig till tre stycken och dagen efter de hamnade jag i ett stort gangbang. Nu skyller jag givetvis inte på min klasskompis eftersom jag redan tidigare hade börjat falla och ställa till med en hel del, men efter den händelsen så tappade jag alla gränser igen. Det är nog bara kring ett år sedan de där hände, men efter de har allt bara varit värre än någonsin. Kanske kombinationen med de händelserna och att mina barns halvbror dog gjorde att jag inte orkade kämpa som tidigare.

Jag är en äcklig liten skit

Ibland är jag rädd av mig. Att förändra mig är en fara, som skrämmer mig.
Jag har levt så här i hela mitt liv och nu när jag ska ändra på mig, känns det som en del av vem jag är försvinner. Det där kända och vana plockas bort och då blir jag osäker. När jag var barn började min mardröm, men efter ett tag blev det en grej som jag bara gjorde utan att tänka mig för. Det rörde mig inte i ryggen, kanske för att jag använde mig av så mycket droger att jag var avtrubbad. Jag har ingen aning, men de kan vara så. Innan jag fyllt elva år höll jag på med sadistsex och det blev en vardag. På den tiden fanns det gränser, eftersom jag aldrig var ensam. Då kontrollerades det så att jag alltid överlevde, nu bryr jag mig inte längre om den biten. Även om jag har mina kontrollmän som jag kallar dom. Andra hade nog haft ett helt annat namn på dem.

När jag slutade med mina droger skaffade jag ganska snart mina barn och det gjorde att många av mina destruktiva mönster också under en period försvann. Jag vet inte om det var så att när jag började träffa en karl med många fetischer, en kostymklädd alkoholist så hamnade jag i en van situation. När de blev strul med honom så började jag att falla. Fort var jag tillbaka i samma gamla sexmönster med massor av karlar. Började om att sälja sex, först på egen hand tills jag råkade jätteilla ut. Då tog jag in först en kontrollman och sen två och nu sist den tredje. Som alla säljer mig på olika sätt. Som den knulldocka jag är, den där som alla får göra vad de vill med. Den som inte själv finns utan som är tillgänglig för alla andra. Allt från vanlig snäll vaniljsex till dominanssex, sadistsex, till fetischer av olika slag. Den ena snurrigare än den andra. Enda skillnaden nu och då är att jag inga droger använder. Klarar av att stänga av mig själv helt och hållet utan drogerna nu, men jag undrar hur länge. Det är för jobbigt och jag börjar bli gammal.

veckan som var...

Under behandlingsveckan var vi några stycken tjejer i olika åldrar där. Den yngsta hade precis passerat 20 och den älsta var drygt 40 tror jag. Alla hade vi helt olika saker vi hade problem med, även om det fanns vissa likheter mellan oss också. Två av tjejerna hade jag träffat vid förra veckan jag var på och vi har hållit kontakten sen dess också.
Likheten med oss alla var att vi hade någon form av trauman i bakgrunden, men vi hade helt olika sätt att leva idag. Jag hade jättesvårt att dela med mig av mig själv och mitt liv, men jag försökte så gott jag kunde. De andra var superduktiga och jag är glad över att få se dem komma vidare och släppa taget om många saker. Tror att jag fortfarande räknas som ett hopplöst fall, en sån som aldrig kan bli normal och vanlig helt och hållet. Jag är i alla fall väldigt imponerad av de som klarade av att dela så mycket av sig själva. Kanske jag är så full av skam och skuld att det låser sig hos mig. Vet inte riktigt...men nått fel är det nog

mera vecka

Det var en skitjobbig vecka, då många saker kom fram....
Jag är som i en dvala just nu och har svårt att tänka...
Fick höra många gånger att jag lekte med döden och att jag närmade den med stormsteg..
Sånt tar på väldigt mycket, även om jag förstår hur dom menar.
Flera var oroliga för mig och det retar mig också, för även om jag vet varför dom säger det så stör det mig. Jag lever ju än i alla fall och det ska jag nog vara glad över,
Ibland känns det nog som om döden lockar mer än att jag ska vara rädd för den.
Att se hur andra lider är också jobbigt. Höra hur deras situationer är och har varit. Nyttigt också på något sätt, men jag mår dåligt för deras skull också.
Jag har svårt att prata och varje gång jag försöker öppna munnen så känns det som om jag ska strypas och kvävas. Det är som om någon vill att jag ska vara tyst och kräver tystnad från mig. Därför kom det nog inte fram så mycket som jag velat egentligen, men jag försökte i alla fall. Så långt som jag var kapabel till just då. Jag kommer ihåg hur de kändes när jag hade pistolen mot huvudet och hörde rösten som sa att vi slutar när du inte längre försöker göra motstånd. När du ger upp blir det lättare både för dig själv och oss.

tänk om livet inte vore pest?

Jag lyckade inte med mitt mål om att få en bra dag idag:-(
Barnen for bort på förmiddagen och kommer inte hem förrän i morgon.
Vad gjorde jag då mitt stolpskott? Jo fick världens ångest i stället....
Smart så förfärligt....

Huvudet i knät och i hopkrupen till en boll har jag sysselsatt min dag..
Slitit mitt långa hår så mycket att de är ett under att jag har de kvar på mitt huvud och inte i en hög på golvet...

Hade jag kunnat skrika hade jag gjort det....hade jag kunnat gråta skulle de varit de jag gjort...
I stället låg jag så där, alldeles tyst och stilla....för mig själv...och önskade mig själv död...

Ett tag funderade jag på varför ingen dräpt mig ännu....varför skulle just jag av alla vara tvungen att överleva allt och inte bara få dö....

Samtidigt så vet jag ju att jag inte vill det, jag är inte sån.
Jag har överlevnadsinstinkt som heter duga. Jag är stark, jag är modig, jag har livskraft och jag är absolut mycket bättre än så här....
Så faan ta ångesten och i morgon ska jag ha de bättre.....

Skit

Sitter nu och fasar för mötet jag ska ha om ett par timmar, då det är tänkt att jag ska erkänna allt jag gjort den senaste tiden. Hur ska jag kunna göra det, trots att jag faktiskt skrivit en egen handlingplan där de punkterna finns med. Både tydligt och klart. Jag vet att de är för mitt eget bästa och för att jag ska få den hjälp jag behöver, men fasen vad det tar emot. Jag både vill och inte vill. Fördelarna med att göra det är många, men konsekvenserna kan vara ännu värre. Jag vill ju inte att någon ska riktigt veta vad och hur jag lever. Vad kan hända med mig om jag berättar? På nått vis känns det väl ganska skönt också att bara få ur mig det, så att jag kanske kan släppa det sen och gå vidare, men på ett annat vis känns det som ett så stort nederlag och ett så stort bakåt steg i livet att jag är livrädd. Panikslagen är jag också och egentligen totalt förtvivlad, ensam och rädd.
Helst av allt vill jag ringa till mina föräldrar och be dom komma och hämta mig för att sedan gömma undan mig från verkligheten för resten av mitt liv, men så kan man ju inte heller göra eftersom jag faktiskt är vuxen och har barn att ta hand om. Dessutom vet jag att mina föräldrar inte egentligen gillar mig speciellt mycket och anser att jag är mer till besvär än till nytta. Kanske därför vi bor så långt borta i från varandra och endast träffas ett par gånger per år. Testade när jag var borta nyss på min hemska vecka att inte berätta att jag for bort, enbart för att kolla om någon ens skulle märka det. Jag hade ganska rätt eftersom ingen hitils påpekat att jag varit försvunnen från omvärlden och inte kunnat nås.

Försöker att inte sätta upp en mur nu inför mötet utan jag ska försöka gå dit murlös så att jag kan berätta sanningen och inte undanhålla allt. Så inte mina försvar rycker in och helt plötsligt glömmer bort att berätta någon viktig detalj som måste komma ut.

Nu är det ju desutom helg och jag är fortfarande så känslomässigt instabil jag bara kan bli, vilket innebär att faror finns i varje vrå. Helst vill jag nog bara låsa in mig i mitt trygga hem och inte gå ut på några dagar. Kanske jag gör så också....vem vet

Huvudet är fylld av skuld
Hjärtat är full av skam
Blicken kan inte längre möta någon annans
Vem kan se och vem förstår
Kan jorden bara öppna sig och sluta sig runt omkring
som en skyddande mur runt min själ och min kropp