Veckan som kommer

På tisdag eftermiddag tar jag flyget till sthlm och påbörjar min behandling. Bara några dagar, men ändå. Sen ska jag jobba med frågor och annat när jag kommer hem igen. Fast de bara är några dagar som jag ska vara borta så är jag livrädd och ganska nervös. Jag är inte bara rädd för vad som kommer att hända under själva vården, utan jag är också ganska skraj över att jag ska bo själv, vara ensam på eftermiddagar och kvällar. Att jag ska sitta där och vara ufrledsen och skraj över allt som hänt under dagen. Eftersom jag inte kan förklara för mina vänner riktigt vad jag ska i väg och göra så har jag inte någon av de jag känner där som jag kan be att få träffa. För om det är så att jag är helt upp och nervänd så finns ju risken att jag panikar och börjar prata med fel människa. Så jag får passa mig en aning. Jag har sagt till några att jag ska dit, men att jag ska fara och ta det lugnt och vila mig lite och sånt förstår dom såklart, men det gör ju att jag måste försöka se utvilad ut när jag kommer hem igen. Så jag får nog glatt försöka klara av att vara själv och hitta på någon att göra på kvällarna där. Hur svårt ska det vara...

Svårt att känna sig fri...

Jag har för lite hopp, jag tror för lite på att saker kommer att ordna sig. Jag tror att alla människor vill mig illa oavsett om det inte är så. Jag är så misstänksam att jag förgör mig själv. Ett litet ord eller snesteg från den andra och jag blir helt snurrig och börjar tänka. Jag kan inte hantera motgångar, inte heller vissa framgångar. Idag har varit totalt upp och nervända dagen. Den började bra, det har varit lugnt med sexjobb men däremot stress, ångest och förtvivlan.
I kväll har jag velat rymma. Det har dragit i mig och jag har haft en längtan av att sätta mig i bilen och bara dra. Jag vet inte varför, men jag har haft en önskan att åka till en speciell ort, inte jättenära mig och inte heller jättelångt bort. Jag vet inte varför jag vill dit, men det lockar mig något otroligt mycket. Fast bara över natten och hem igen. Hur kommer det sig. Vad är de där som kan ge mig ro? För de är så det känns. Att jag kommer att få ro om jag åker iväg. Löjligt egentligen, men samtidigt är jag lite nyfiken. Vill veta om det verkligen stämmer.
I går ville jag nog mera dö, sluta mina dagar och äntligen få vila. Det vill jag inte idag på samma sätt, men när jag satt och fikade i köket på kvällen så blev jag helt kall och ångesten kröp inte in på mig den här gången, utan den kastades över mig och fick mig skakig. Dödsångesten vreds om och höll på att slita sönder mig. Det är för mycket för mig just nu. En bra sak kan jag ändå reflektera över och det är att jag aldrig kontaktade min ena ägare. I vanliga fall så kastar jag iväg ett sms eller ringer. Han vet alla mina svagheter och märker direkt om jag är mer instabil än vanligt och då passar han på. Jag vet det och även om jag inte tänker på det då så är jag medveten om både hans och mitt sätt. Ju mer dåligt jag mår desto hårdare pressar han mig, tänjer på gränserna och passar på att träna mig till att bli en bättre och lydigare slyna. Då får jag bekräftelsen på att jag är något, eller att jag är det jag lärt mig att vara. Skitig och värdelös. Ful och äcklig, men ändå någon som kan någonting. Han tar inte bara över makten över hela min kropp utan även hela min själ och hjärna. Tänker åt mig och bestämmer vem och vad jag får tillåtelse att vara. Jag avskyr det, men ändå så söker jag den bekräftelsen av honom, för vem annan än min master kan veta vad jag behöver. Att han säljer mig till alla som vill köpa mig är en helt annan sak. Det är nog ett sätt att visa att han styr mig, att jag verkligen är det där som han säger att jag är. Som han så gärna vill att jag ska vara. Som jag kanske också är. Fast jag inte vill vara. Jag har länge längtat efter att få vara fri, något som kanske bara är en fantasi. Vad kan jag tjäna på att vara fri? Kanske ångesten hinner äta upp mig innan jag tar mig hela vägen dit. Är de ens värt det?

Ett steg till mot helvetet

Jag funderar vad det är som gör att jag hela tiden dras till helt fel situationer. Vad det är med mig som låter mig användas på det sätt jag tillåter. Hur kan det komma sig att jag går lydandes ut ur mitt hem och rakt in i helvetet och vet om att de är där jag hamnar. Jag gör ju det. Jag vet att helvetet är nära, att mina egna steg fraktar mig sakta men säkert rakt in i lejongapet. När jag väl är där så gör jag allt för att ta mig därifrån, jag slåss, skriker, gråter och försöker springa. Ändå tar jag på mig kläderna och går dit. Jag vet, men jag springer inte i förväg. Varför? Hur kan det vara så att man lyder den som vill en illa, men trotsar den som vill en gott. Hur kan det vara farligare att göra rätt än att lyda den som tycker om att göra en illa? Jag är förvirrad, olycklig och ihjälstressad. Inte ens tanken på att behandling är på gång får mig tryggare i tanken utan snarare tvärtom. Ibland känns det som livet driver med en...och inte på ett positivt sätt..

Dåligt samvete

Usch, satt nyss och läste en kvinnas blogg, en som skrev om hur hon blev bedragen av sin man. Först hade jag tänkt skriva en kommentar till henne, men sen helt plötsligt fick jag jättedåligt samvete. Inte för att jag har varit med hennes man utan för det slog mig precis hur många äkta män jag har haft som kunder. Sånna som bara tillfälligt eller återkommande är kunder. Jag har inget försvar till varför jag gör så. Deras fruar lider och jag tjänar pengar på deras män...hur sjukt är inte det? Hur sjuk är inte jag som kan göra så mot människor? Så nu sitter jag och är ledsen över att jag förstör för andra människor, sabbar deras äktenskap kanske...och förstör för små fina barn som får otrogna fäder bara för att jag ska tjäna pengar på dem...eller kanske inte jag utan mina ägare, men det är som samma sak. Jag borde sluta med det här snart innan jag sabbar för mycket för mig och för andra...

Försökte i alla fall

Jaha, jag försökte i alla fall lyda era råd:-)) Angående skrynklaren alltså, men inte är det lätt. Först satt jag där och tittade upp i taket...så gör jag när det inte är roligt att prata...sen började jag prata ett ord i taget och så fortsatte jag att titta i taket. Efter en liten stund så försökte jag i alla fall förklara en aning om hur jag resonerar och varför jag gör så. Jag berättade hur splittrade jag känner mig när jag hamnar på flera stolar samtidigt och hur förvirrande de är att ändra sätt och tankeverksamhet från att vara ett luder till att vara mamma, till att vara den som tänker jobb och yrken och att vara vanlig vän till vanliga människor. Att försöka sätta stopp för de jag gör med hjälp av andra samtidigt som jag bara orkar ta myrsteg framåt och inte jättekliv som alla förväntar sig att jag ska göra. För mig handlar det lite om att få hjärnan att följa med och förstå varje liten grej jag gör i det som är främmande. Det är lättare för mig att ta jättekliv bakåt för där känner jag mig hemma. Det andra är så svårt för mig att förstå och ta till mig. Ännu svårare är det att lita på andra och förstå att de kanske har rätt och att de vet sätt som hjälper mig. För hur ska jag kunna veta att de dom säger verkligen är sant? Hur vet jag att ingen som vet någonting helt plötsligt vänder och sticker kniven i mig? Hur kan jag vara säker och behöver jag vara säker? Vad kan hända om jag gör någonting fel? Är jag beredd på att ta konsekvenserna då också? För att det blir sådana är ju självklart, men frågan är om hur stora de kommer att bli och om jag verkligen klarar av det...

Trötter

Givetvis så har jag hunnit ställa till det för mig själv idag också...med en karl, en kund eller vad man nu vill kalla sådana. Fast det var inte så farligt och inte så jobbigt, men ändå...
Så nu är jag trött, har ännu mera ont och vill mest bara sova. Dessutom har jag fått en ångest över något jag kan ha sagt och gjort. Det är väldigt länge sedan jag kände att jag pratat för mycket, jag brukar ju oftast prata lite för lite. Fast just nu är det upp och nervända världen här tror jag...

Veckan som var...

Hela grejen är sjuk, rent knäpp och galen egentligen. Ändå hänger jag kvar och fortsätter som vanligt. Jag ska försöka kort sammanfatta tiden sedan jag kom hem nu sist. Jag hann vara hemma mindre än ett dygn innan jag var med första kunden. Ett par dagar var de nog bara en om dagen. Sen hamnade jag ute i en skog, där de kom på rad. De visste inte om varandra och jag visste inte om hur många. Jag hade min bil på en plats där vi möttes, jag hoppade in i deras och visade vägen till platsen. Där jag hade en karl som var gömt utifall att något skulle hända mig. De ville ha det så. Ändå var jag livrädd. Fick order på plats om vad som skulle göras. Ingen aning hade jag i förväg. En som ville jag skulle ha ögonbindel, en annan en avsugning, lite analsex, lite vanligt och så massa annat tjafs. Mellan kunden fick jag order om att vänta eller åka en vända. Fara hem en stund eller när de var klart för stunden. En tappade börsen och åkte tillbaka och jag var livrädd att han skulle stöta på min vakt i skogen eller nästa kund. Uppehålla nästa kund tills platsen var säker igen. En kund ville prata mord och överfall under tiden han höll på och jag var skräckslagen hela tiden egentligen, men de vara bara att le och fortsätta. Nästa dag två samtidigt plus någon enstaka. Där någonstans tappade jag räkningen. Igår och idag har jag fått vila. Inte mer vad jag kan minnas. Någon i min familj är på väg hit tror jag, de påstår att jag snart fyller år. Jag förtänger det för jag vill inte bli gammal. Mina hjälpare vill stressa på mig att göra något åt situationen, men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Kan inte förklara, men de känns som om hoppet har slutat finnas. En aning i alla fall, eller kanske mera gömt igen. Det är svårt att göra allt samtidigt, vara till lags och veta vad som är rätt. Det är svårt att sitta i bilen och vänta på kunden, få order av ägaren och samtidigt prata med någon som vill hjälpa en, men som inte riktigt är medveten om vad de är som riktigt händer under samma ögonblick. Det är jobbigt att ändra tankesätt på två sekunder, att säga rätt till alla mitt i allt i hopa. Det känns som om mina vingar börjar svartna mer och mer igen. Nyss var jag ju på väg upp. Eller var de bara en fantasi?

svårt...

Fortfarande känner jag mig som en mussla, där orden stannar kvar. Kanske de har varit för mycket på slutet för att jag ska orka med. Både gamla och nya saker och händelser som gör att jag funderar och resonerar lite väl mycket med mig själv. Många svåra beslut att ta, som oavsett hur jag bestämmer kommer att ha konsekvenser för mig själv. Frågan är vilken typ av konsekvens jag står ut med att ha. Det är jobbigt att tänka på och jag sover som en kratta om nätterna. Drömmer läskigt och vaknar upp panikslagen. Känner mig fångad och snärjd så otroligt mycket att jag nästan går sönder inombords. Jag vill egentligen bli fri och kunna leva vanligt, men orkar jag verkligen med de? Klarar jag det som krävs av mig? Finns det verkligen inte andra utvägar? Lättare och mindre svåra?

Nattlig ångest och tankar

Vissa nätter är jobbigare än andra. Det är de där med ångesten som spökar. Eller kanske skam och skuldkänslorna som hoppar fram precis när man ska sova. Ändå är jag så trött att jag nästan ser i kors. Tankarna yr fram och tillbaka och stannar som aldrig riktigt till. Många varför har jag i huvudet, men de är samma gamla varför. Några nya också, men dom är svårare att greppa och få kontroll över. Ändå vägrar jag låta ångesten ta över hos mig. Det är bättre och försöka fokusera på alla bra saker omkring mig. Eller sånt som är intressant eller nyttigt för mig.

Ska försöka ta mig tid att ringa en kompis i morgon och höra hur livet leker med henne, hon frågade mig ganska nyligt om jag kunde vara referens åt henne och ja sa efter en stunds tvekan ja. Känns inte riktigt som om jag är rätt person att vara det åt någon, men samtidigt så förstår jag hennes perspektiv. Hon vet ju inget om den gräsliga svartängeln utan bara den andra. Den lite snällare och vettigare. Den som kan något och som inte bara är usel. Så på något sätt så känns det kul också och helt plötsligt så har jag något där jag kan känna mig betydelsefull igen. Som inte hamnar om att vara en knulldocka eller bli påsatt i skogar, lägenheter och hotellrum utan något helt annat. Idag känns det som om hela dagen har gått åt till män av olika dess slag, allt från relativt unga till hyfsat gamla. Både utomhus och innomhus och jag har hunnit vara både stressad, rädd och förvirrad. Tidigare har jag ju haft alla bitar i mitt liv. Både ett vanlig nästan normalt liv och så det andra destruktiva och sjuka, men på slutet har skitlivet tagit över mer och mer. Kanske för att jag tänker mer på det och för att jag inte längre fyller upp resten av dagen med vettiga saker som plugg, jobb eller annat.

Har dock funderat på att söka in på en masterutbildning, men har inte bestämt mig ännu hur jag ska göra och om jag orkar.....det kan ju vara bra att vidareutbilda sig också, men efter nästan fyra årsstudier på rad så är jag trött, pank och rätt studieless. Dessutom har jag ju tänkt att jag i framtiden ska forska och disputera i något underligt ämne så jag vet inte riktigt....kanske jag ska hoppa på det här...eller kanske ska jag vänta...kanske jag först ska försöka koncentrera mig på att bli en fri svartängel och tappa kopplet som har sitt grepp om mig..och jobba med mitt mående...för vilken nytta gör jag annars?

Mycket man inte gillar...

gillar inte ängar heller och inte hotellrum för den delen...
Ängar sticks och det finns kryp och myggor överallt:-( Hotellrum är lite halvläskiga och tröttsamma för där tar det mer tid...Hemma är ändå bäst...här inne i min borg där ingen vet att jag är...förutom det där att man måste städa ibland och sånt där...fast det är inte så farligt om man jämför med massa annat...
Annars så är det rätt bra här, solen lyser idag och det är varmt ute. Regnet har slutat ösa ner och jag fryser inte länge....

Gillar inte skogar

Vet inte om jag ska kalla det lugnt eller vad jag ska säga. Igår en och idag två...inte så farliga och inte så många, men ändå några. Måste säga att jag är en aning skraj för skogar och småvägar. Inte bra platser att vara på och det är svårt att ta sig undan och iväg. Fast de funkar och jag klarar mig för de mesta ganska hyfsat så jag ska inte klaga....men ändå gör jag det..här där ingen vet om att jag gör det...då klarar jag mig utan straff...ett äckligt luder vilar aldrig...klagar aldrig eller säger emot...däremot lyder dom varje liten vink...

Urkel

Det här senaste dygnets kaos är inget som jag någonsin tänker komma ihåg eller ens försöka sätta ord på för det är för rörigt för mig själv. Måste gå vidare och fokusera på annat i stället. Det går inte att se allt som nederlag och kaos utan jag måste försöka göra något vettigt. Eller åtminstone få upp humöret en aning innan jag bli inlåst. Den risken var nämligen aningen överhängande nyss och det tänker jag inte utsätta mig själv för. Har lyckats hålla mig borta från sånt i all evighet och tänker minsann fortsätta med det i framtiden också. Jag är ingen fara för mig själv, jag gör inte illa mig själv och jag skadar inte mig själv....jag är bara självdestruktiv och låter andra göra det... skada mig alltså...Stor skillnad de där...jävla skit..och nää jag är inte skadad nu...bara en vingbruten svartängel...

Tänker...

Här sitter jag nu och funderar på hur jag ska veta vad som är rätt och vad som är fel. Hur jag som är så förvirrad ska kunna ta ett beslut som är viktigt både för mig och för andra. Det känns så snurrigt ibland. Allt är så knäppt egentligen. Ofta tänker jag att jag själv är en stark människa, envis och tjurig. En sån som alltid går egna vägar och som ingen kommer åt. Hur dumt är inte det? Jag är ju egentligen så nertrampad man bara kan bli av andra. Ändå går jag runt och inbillar mig att de bara är min kropp de kommer åt och resten håller jag för mig själv. Fast varför mår jag då dåligt? Jo, för att jag är en krossad svartängel...de har kanske lyckats tillslut att knäcka mig? Det gillar jag inte alls!! Antar att jag inbillar mig allt de där andra om att jag är stark och hela köret är för att de som inte vet om mitt sjuka liv, har den åsikten om mig och jag får alltid höra det. Hur falskt är inte det va? Att hela tiden veta att man är en skurk, en illusion och en fantasi. För de är ju så det är. För jag är inte den där starka svartängeln som klarar allt, som står upp för sig själv och andra. Som har kämpat sig fram och skapat ett bra liv. Det är ju bara påhitt och en stor fasad som jag har byggt runt om mig och mitt liv. Ju värre allt blir desto hårdare jobbar jag för att mörka ner allt för omgivningen. De ser bara den där starka, modiga, orädda och smarta svartängeln, hon som kanske inte alltid hörs, men som ändå märks av. De missar helt att se den svaga, nertrampade, dystra och sjuka svartängeln, hon som nästan inte orkar finnas. Hur kommer det sig egentligen? Hur kan jag själv dölja ett helt destruktivt liv av självhat, förnedring, horeri och alla andra mörka sidor för en hel omgivning? Vad är de som gör att människor som står mig nära inte ens kan ana, tänka eller tro en sådan sak om mig?

Vara ägd

Att vara ägd innebär i praktiken att man aldrig får säga nej. Att aldrig få bestämma över vem, när var och hur. Det betyder att oavsett vilket humör, eller vilka omständigheter som finns så måste man säga ja. Inte bara ett snällt ja, utan att engagerat ja. Gör man inte de så blir det konsekvenser. Sånt som inte är så trevligt. Att vara ägd innebär psykiskt att oavsett hur man mår så måste man tillfredsställa andra. Ens eget mående är inte något man får eller kan ta hänsyn till eftersom man är en annan människas ägodel. Att vara ägd innebär ekonomiskt att någon annan tar reda på de man tjänar eftersom man inte är värd att sköta det själv.

Att vara ägd innebär att oavsett vad så finns de alltid någon. Varje gång man går ut och träffar någon så vet den som äger det. Ser till att man är någolunda ok under tiden. Man behöver inte bekymra sig om att tänka eftersom någon annan gör de åt en. Att vara ägd innebär att man är en knulldocka, en levande sådan. En sån som gör exakt vad den blir tillsagt utan att tänka. En sån lånar ut sin kropp till den som behöver en. Själen behåller man för sig själv och delar inte med sig av den till någon. En knulldocka har inga gränser, de sätter den som äger den. Bestämmer över varje andetag, varje rörelse eller varje tanke under tiden allt pågår. Det rätta jaget kommer ingen åt. Det är mitt eget och ingen kommer nära det. Det är egentligen ingen skillnad på den enkla och den komplicerade kunden. Alla är samma. Kanske en del är trevligare, återkommande eller vardagligare. Andra är hårdhäntare, svårare, otrevligare eller läskigare. Fast i slutändan så ser de ändå mig på samma sätt. Som en handelsvara som de lånar en liten stund enbart för sin egen tillfredsställelse. Om något för mig är obehagligt, gör ont eller är besvärligt är jag dålig och måste träna på just den saken så att jag klarar av det till nästa gång. Att rycka till i smärta är ett svaghetstecken, som inte är bra.

Att vara ägd är egentligen ganska jobbigt, de är förnedrande och obehagligt. Det är sånt man önskar att man slipper. Fast de är svårt att inte behöva vara ägd. Det krävs stora insatser av en själv. Vill man att omgivningen ska veta kanske de är lättare. Är man modig så är det lättare, för då törs man göra något. Kan man prata och berätta om allt kanske man får fördelar, för då vet andra. Är man feg, varit ägd länge och ganska mesig är det däremot ganska svårt. Man är rädd för konsevenser och man är rädd för att släppa på kontrollen. Den man egentligen inte ens har sedan tidigare. Man bara lurar sig själv hela tiden. Till slut så väntar man på ett slut, ett beslut, ett avslut eller en hjälp. Fast kan man få hjälp utan att hjälpa och utan att skälpa? Utan att göra illa sig själv eller andra?

Ångest

Jag mår inte bra och jag är trött. Försöker komma på sätt att slingra mig från utomhusbadet min dotter vill släpa mig till. Orkar verkligen inte och är inte riktigt i form för att vara där i dag. Ändå är de varmt ute och jag förstår att hon vill dit. Om saker och ting bara vore lite bättre ibland...Kanske jag inte fixar det här i alla fall...känner mig tveksam.
Har varit med och planerat en helvetesresa långt hemifrån, men något datum är inte ännu besämt. Vet inte om jag kommer att klara av den, antar att det är den jobbigaste grejen hitils i mitt liv, fast på ett helt annat sätt. Mer jobbig mentalt tror jag. Eller det vet jag inte förstås. Kanske inte heller rätt att säga att jag varit med och planerat. Det heter nog egentligen att jag blivit tillsagt att åka. Jag vet inte så många detaljer om nått utan bara till vilken kommun. Långt bort hemifrån, på andra sidan landet. Gräsliga tid. Jag tror att jag den här veckan ska jag be om att få åka på min behandling i alla fall. Så att vi åtminstone bokar in när jag ska åka. Annars börjar det här kännas rätt hopplöst. Ju mer skit som händer desto svårare är det att be om hjälp. Att våga göra något eller att klara av. Bara att säga en liten detalj tar på så fruktansvärt att jag är halvknäckt efteråt. Som om jag gör någonting jättefel. Tänk om marken bara kunde öppna sig så att jag kunde falla ner och försvinna från verkligheten...

Pannkaka av allt

Jag har inte skrivit så mycket den här veckan. Det både för att jag har jättevarmt och soligt här. Kring 30 grader varmt och hetta. Fast de är inte hela orsaken. För egentligen så har jag fallit skithårt och lågt just nu. Mer än en karl varje dag har jag hunnit med också. Några enkla och snabba, andra mer komplicerade och jobbiga. Det är så när jag börjar må dåligt, för då slutar jag att orka tänka. I stället så lyder jag hela tiden de mina ägare säger att jag ska göra. I och för sig så åker jag på straff om jag inte gör som dom säger också. Jag har lite svårt för de där straffen och då lyder jag hellre. Även om jag känner mig gammal och sliten. Det är jobbigt även om inte alla är jobbiga. Ändå tänker jag att de är bara en kropp de får och min hjärna behåller jag för mig själv. Det är ett sätt att stå ut och orka med. Att bara låta dem låna vissa bitar av mig och hålla mig själ kvar. Kanske inte alltid smart, men jag har lite svårt att säga nej. Ibland tänker jag att de är väl bara att acceptera att livet är på de här viset och att jag borde sluta klaga. Fast samtidigt känns det inte som om jag klagar, eller att jag har gjort det. Kanske jag borde ha klagat mer. Eller typ berättat lite för min omgivning i stället för att ha varit tyst. Fast vad skulle hända då och skulle någon förstå? Det är ju inte något som syns på mig utan bara något som jag vet om...och ja, ni förstås som läser det jag skriver. Jag ser ju rätt vanlig ut, kan jag tro. Sån där som nästan smälter in bland alla andra. Som en vanlig varelse som alltid har ett stort leende i ansiktet. Risken finns ju att om jag berättar så flyr folket i från mig. Det fixar jag nog inte. Fast ska jag i stället fortsätta som tidigare, då blir det kanske jobbigt också. Tur de är sommar i alla fall, då slipper jag frysa.

Vill vara hel

Det är förvirrat i min skalle just nu! Jag mår nog inte så bra egentligen och jag har gjort mindre bra saker. Fast vad ska jag annars göra? Är ju inget annat än en knasboll utan förstånd. Som träffar kunder som är mer utan förstånd än jag. Så då blir de konsekvenser för mig. Undra om det blir de för dom också? Fast vem bryr sig egentligen? De bryr sig ju inte om mig så varför ska jag bry mig om dem? Om jag far illa eller får ont kanske dom bara är glada? Eller om man så söndertrasad att man inte ens vill prata eller skriva om det, så kanske de är deras mening? Jag vill inte tänka, jag vill inte finnas och just nu behöver jag vila. Jag vill inte ens skriva om det i den här dumma bloggen. Jag bara känner mig som en skit, en äcklig liten skit. Jag måste försöka sätta ord på saker och ting, men de är svårt. Tycker inte om att vara trasig, jag vill vara hel. Sov gott så länge, i morgon är jag nog glad igen...

Tolvstegsmöten...

Har fått lite kommentarer då och då om Slaa och tolvstegsmöten, så jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg också om det.

Jag var för många år sedan på behandling, när jag var tonåring och mitt liv var kaos. Började då gå på tolvstegsmöten. Det är över sexton år sedan nu. Då handlade de om att jag var beroende av droger. Självdestruktiv som jag var då tog jag allt som kom i min väg för att stå ut med mitt liv. Jag önskade att jag var död, men kunde inte ta steget ut helt och hållet. Idag vet jag att min huvuddrog egentligen var och är sex. Det förstod jag inte då, utan jag trodde något helt annat. Kanske var det därför jag kunde sluta med andra droger. Idag är jag ibland rädd att jag ska ta till droger igen för att klara av sexet. Precis som jag gjorde då också egentligen. De hör i hop för mig eftersom jag alltid blev drogad som barn när de skulle ha sex med mig. Sen blev jag beroende och fortsatte tidigt att själv ta droger för att klara av sexet. Ungefär samtidigt som sadistsexet började.

När mina barn föddes var jag drogfri. Levde i stället i en destruktiv relation med en missbrukare som inte var i tillfrisknande. Han hade tre stora barn då sedan tidigare, den äldsta i min ålder. När min son föddes hände de ganska mycket saker kring oss och jag valde att flytta i från pappan. Vi hade ändå ett slags förhållande eftersom han är pappa till min dotter också som är några år yngre. Pappans äldre barn var mycket hos mig då, särskilt han i mitten. Han hade sin trygga punkt i livet hos mig och jag såg honom som min son. En helt underbar kille. Som det gick totalt snett för och idag sitter han bland molnen och tittar ner på oss bland änglarna.

I och med barnens pappas missbruk och sonen som dog av knarket hamnade jag i medberoende delen i tolvstegsprogrammet. Det finns ju massor med varianter för att jobba med de tolvstegen utifrån vilket beroende man har.

Här där jag bor finns inte Slaa, men när jag har möjlighet så slinker jag in på ett sånt möte. Även ASD möten, som egentligen passar mig bättre lyser med sin frånvaro i min kommun. Anonyma sexuellt dysberoende står det för. Det är egentligen de jag är.
Ibland går jag på AA och NA för att hålla mig drogfri, fast egentligen känner jag aldrig ett behov av alkohol på sättet, har aldrig gjort heller. Vet dock att det skulle vara lätt att få de problemen om jag utsatte mig. Eftersom jag har NA-problemen alltså. För man byter bara ut sitt beroende till ett annat. I stället använder jag AA-mötena till mina SLAA och ASD bekymer även om jag inte säger de på mötena.

Det största problemet för mig under mötena har alltid varit delningarna. Dela för att hela heter det ju så fint. Jag får ibland fortfarande panik trots alla år inom programmet. Jag har lärt mig tidigt att inte prata, inte säga något och jag får strypkänslor. Som om jag kvävs eller stryps. Rösten försvinner för mig och de första orden är alltid kraxande och tysta. Det tar på krafterna oerhört och jag är utmattad varje gång jag kommer hem även om jag bara har lyssnat. Kan fortfarande inte vara ärlig på mötena heller, har svårt att berätta, svårt att veta på vilket möte jag kan prata om vad. Att jobba i alla stegen är omöjligt samtidigt.

Just nu jobbar jag inte i SLAA stegen heller. Jag vill först bli fri. Att ha mina kontrollmän gör att jag inte kan sluta sälja sex. Jag får inte göra det och jag är rädd. Det viktigaste först...de är nog att bli fri. Annars faller jag hela tiden tillbaka. När jag har blivit av med mina övervakande, bestämmande och hotande män kan jag kanske koncentrera mig på mitt tillfrisknande. Jag jobbar på den punkten ganska mycket. Får hjälp med det också, på många olika sätt, men de är komplicerat och svårt. Det hade varit lättare om jag inte hade haft en vanligt liv eller barn. För jag måste se till att dom inte far illa i processen, att återigen vara hemlig. Det finns många olika alternativ som jag jobbar med. Fast jag kan inte skriva om det. Jag måste återigen vara tyst, fast av en annan anledning.

Jag slits just nu åt miljoner olika håll och lägen. Måste tänka mig för mer än jag brukade tidigare. Kaos i min hjärna...men jag har ändå lite hopp om ljus....

Maktslöshet

Jag funderar vad de är som ger andra människor rätten att bestämma över en annan? Vad i det är de som lockar dem? Är de själva känslan av att någon annan är helt maktlös eller är det våldet i sig som de gillar? Om någon vill plåga mig till den grad att inte ens jag orkar med utan faller och inte orkar hålla skenet uppe så har den människan gått ganska långt. Inte bara för att jag är tålig och van vid mycket utan även för att den personens gränser för vad som är ok och inte ligger väldigt långt borta från vad som är vettigt. Vad är det som gör att sk vanliga familjemän lockas av att se till att en tjej är så maktlös som möjligt? Hur kan det vara ett nöje för dem att köpa en till händer och fötter bunden varelse, för att i grupp ha sex med den? Är de intressanta för dem då att de slipper hålla fast själva eller handlar det om att de tycker om att veta att den andra är maktlös och inte kan ta sig därifrån? Om dom struntar i att binda fast kanske man sprattlar och är besvärlig, försöker springa eller gå, men om de ser till att inget går att röra eller att varelsen inte kan prata då kanske det är enklare för dem. Kanske det är därför de inte vill att jag ska se heller, att dom binder för mina ögon. De missar paniken och ångesten i mina ögon. De gör ju då inte heller fel eftersom ingen kan säga stopp, ingen kan vare sig visa eller säga sluta. Om ingen protesterar så vet dom inte när gränsen är överstigen.

Varför anser samhället att det är nästan ok att människor kan säljas på det viset, att det är en normal och vanlig sak. För på nått sätt så är det ju helt ok eftersom det inte finns något som gör att de kan stoppas. Det är nästan värre att vara den som säljs eftersom jag då betraktas som skräp och någon som är mindre betydelsefull. Det finns inget som kan hjälpa mig att bli fri helt och hållet. Ingen riktig lag eller moralisk aspekt som säger att det som händer är fel. Inget fack man kan vända sig till och be om hjälp, utan om jag skulle få rätt så skulle jag vara tvungen att överbevisa andra genom att utsätta mig själv för samma sak massa gånger så att någon betydelsefull person ser det hela och kan stoppa det. Annars går det inte.

För mig spelar det inte så stor roll längre om jag en vecka säljs till en person eller till trettio eftersom det jag gör är ändå detsamma. Enda skillnaden är i vilket fysiskt skick jag är i efterhand. Om jag inte hade någon som ägde mig och hade kontrollen över mig hade jag antagligen slutat för länge sedan. Då hade jag kunnat gömma mig eller slutat att svara. Då hade en del kanske passat på om de hittat mig och gjort något för att jag skulle börja om igen, men jag hade klarat mig lite bättre. Varför ska någon annan tjäna pengar på min kropp?

Någon sa till mig nyss att det inte är någon skillnad på att ha ett vanligt jobb eftersom man då också säljer sig själv och ofta gör saker som inte är roliga eller är sånt som passar en själv. Att då också en arbetsgivare tjänar pengar på den anställda. Varför ska jag då klaga egentligen? För att jag mår dåligt av att någon säljer mig, att jag är rädd när det händer, att de gör fruktansvärt ont eller att jag blir ledsen när de efter ett gangbang slutar med att pissa över hela mig. Är det verkligen samma sak som ett vanligt jobb? För när jag har vanliga jobb så trivs jag med dem, jag tycker ofta om mina arbetskamrater och mina arbetsuppgifter. Jag är oftas glad när jag far dit och jag är glad när jag far hem. Trött och less givetvis ibland, men fortfarande är jag hel, ren och utan ångest.

Fixat

Åh, nu funkar det igen:-)) Hurra...jag blev aningen stressad när jag trodde att jag gjort något galet så att allt bara försvunnit, men efter lite bök så ordnade sig det igen:-)
Har en lugn dag, med mycket vila, lite städ och pyssel. Jag ser ju inte klok ut så jag kan inte ut och ställa till med något precis. För jag tror inte att karlar vill ha en rödprickig svartängel med feber. Några gränser borde de ha i alla fall...så så sura tror jag inte att dom är....
På slutet har det faktiskt varit väldigt lugnt på den fronten så jag ska inte klaga. Antagligen blir de värre snart ju varmare det blir ute. Deras semestrar brukar vara ganska jobbiga för då dyker det upp massa extra folk som behöver mig, men än är det ett litet tag kvar tills dess och jag ska försöka vara bortrest en hel del i sommar...där de inga karlar finns...