Trött men glad

Som vanligt är jag livrädd. Idag ska jag åka och nu har jag ringt och bett om skjuts till flyget. Tänker inte ta någon buss. Det låter livsfarligt och hur jobbigt som helst. Inte kan jag ta min egen bil heller för det kostar massor att låta den stå där i flera dagar. Försöker också få tag på en kompis som kan möta mig i sthlm och dricka lite kaffe med mig så jag hinner lugna mina nerver innan jag far vidare. Det här är lite panikartad stress jag har. Antagligen kommer jag att stå paralyserad blick stilla hela dagen. Hittar inte mina kläder heller, jag bara står och tittar och fattar inte riktigt vad jag ska stoppa ner i min väska. Allting bara försvinner och gömmer sig för mig. Ändå är jag rätt glad också idag. Jag har fått min chans att få ordning på saker och ting. Inte bara med behandlingen utan med massor med stöd och hjälp av kunnig personer. Så jag måste bara ta den här chansen och försöka, allt jag bara kan. Det finns lite hopp någonstans undangömt i den här svartängeln också. Kanske bara lite, men det finns någonstans...

Hjärnsläpp

Jag är ett nervvrak just nu och håller på rasa känns det som. Jag kan inte riktigt tänka klart och jag är så förvirrad en svartängel bara kan bli. Det är för mycket som snurrar omkring mig just nu och jag är i total ovisshet vilket bara gör mig mer och mer orolig. Tiliten till andra håller på att försvinna och jag mitt kontrollbehov bara ökar. Jag vet att jag måste försöka lita hela tiden på andra, men hur lätt är det när andra sviker då? Det är också rätt fånigt att prata om kontrollbehov när jag egentligen inte har någon kontroll alls. Jag är rätt maktlös egentligen. Fast de erkänner jag inte så lätt. Det handlar inte om att jag vill kunna veta exakt allt, men jag vill inte heller att alla andra ska kunna trampa på mig hela tiden. Eller att allt ska stressas fram. Jag behöver tid på mig att hinna andas och smälta det som händer och sker omkring mig. Att jag inte kan kontrollera de mina ägare gör och bestämmer åt mig, det är en sak. Det är jag mer van vid. Fast de tar på att jobba och sköta de grejorna betydligt mer just nu, för jag är mer medveten om att de kanske finns hjälp och att det kanske finns ett slut.

Sömnlöst

Efter en i stort sett sömnlös natt så har jag i alla fall slutat gråta och i stället så bara finns jag. Utan att orka tänka eller känna något Totalt känslomässigt slut, på ett sätt...på ett annat sätt totalt tvärtom. Jag vill inte vare sig känna hopp eller förtvivlan igen, bara ingenting. Ge mig inte mer hopp och tro för det känns inte på riktigt vill jag bara skrika till alla som försöker prata med mig. Det känns bara som en illusion och något som är på låtsas. Inte något som verkligen finns. Flera säger till mig att bara jag försöker så kommer allt bli bra, hur ska jag kunna veta det och hur kan jag veta vad bra är? Var ligger referensramen för något som är bra? Vad innebär det? Jag försöker hitta känslan av att duga, att vara ok eller att vara bekymmersfri. För om jag hittar den igen så kanske jag lättare kan förstå. Fast var fanns den? Är det så att om den har funnits hos mig en gång så kan jag ta fram den för att kunna relatera till det som kan vara? Eller är det också bara en fantasi?

Olycklig och feg

Jag har brytit samman kan man kanske säga. Jag bara gråter utan att jag kan göra något åt det. Vad jag än gör så börjar jag om, hela tiden och överallt. Har världens problem att dölja det för min omväg och vips kastar jag mig i bilen och kör iväg och bryter ihop. Som en fåntratt utan förstånd. Jag klarar inte det här och det blir för stor press. Jag kommer inte att orka med det som krävs av mig för att jag ska kunna sluta mitt destruktiva liv. Jag är ledsen, men jag fixar det inte. Jag är inte stark nog utan på tok för feg. Det gör mig livrädd och panikslagen. Känner mig som en fåntratt som ens har försökt ha hopp. Jag förstår att andra jobbar med tidspress och att de inte har vare sig ork eller tid att vänta på att jag ska känna att jag gör rätt. Jag är livrädd för vad som kommer att hända och på vilket sätt allt kommer att hända. Ändå orkar jag inte och börjar snart ge upp. Tappar jag hoppet så finns det inget kvar..så är de bara..jag är inte glad

Valmöjligheter

Är det sån här jag är? Är det min lott i livet?
Borde jag vara nöjd och inte klaga så mycket? Eller ska jag försöka göra något åt det?
Måste bestämma mig nu för åt vilket håll jag ska gå. Antingen så är jag kvar i det här, men i så fall så kommer jag att sluta klaga och gnälla för då vet jag att chansen har funnits för mig att ta mig ur. Eller så väljer jag att sluta helt och hållet och försöker göra något åt det. Två val har jag mellan, kanske ett ytterligare, men det ska jag inte tänka på just nu. Jag håller mig till de två alternativen just nu. Jag har fått en tidsfrist på en vecka innan jag ska ha bestämt mig. Det kanske inte lät precis så här när jag fick veta att jag måste bestämma mig, utan det är min egna lilla tolkning av hur det ska bli. Antingen så gör jag något åt det och då måste jag göra det nu eller så skiter jag i det och fortsätter som tidigare. Då tänker jag aldrig mer klaga om saken utan då forsätter jag i det tysta, avbryter all terapi och lever på som jag har gjort alltid. Eller så försöker jag ta mig dit ut till den främmande verkligheten där allt kan hända. Det där jag inte har en aning om hur det ser ut.

Svårt att känna sig fri...

Jag har för lite hopp, jag tror för lite på att saker kommer att ordna sig. Jag tror att alla människor vill mig illa oavsett om det inte är så. Jag är så misstänksam att jag förgör mig själv. Ett litet ord eller snesteg från den andra och jag blir helt snurrig och börjar tänka. Jag kan inte hantera motgångar, inte heller vissa framgångar. Idag har varit totalt upp och nervända dagen. Den började bra, det har varit lugnt med sexjobb men däremot stress, ångest och förtvivlan.
I kväll har jag velat rymma. Det har dragit i mig och jag har haft en längtan av att sätta mig i bilen och bara dra. Jag vet inte varför, men jag har haft en önskan att åka till en speciell ort, inte jättenära mig och inte heller jättelångt bort. Jag vet inte varför jag vill dit, men det lockar mig något otroligt mycket. Fast bara över natten och hem igen. Hur kommer det sig. Vad är de där som kan ge mig ro? För de är så det känns. Att jag kommer att få ro om jag åker iväg. Löjligt egentligen, men samtidigt är jag lite nyfiken. Vill veta om det verkligen stämmer.
I går ville jag nog mera dö, sluta mina dagar och äntligen få vila. Det vill jag inte idag på samma sätt, men när jag satt och fikade i köket på kvällen så blev jag helt kall och ångesten kröp inte in på mig den här gången, utan den kastades över mig och fick mig skakig. Dödsångesten vreds om och höll på att slita sönder mig. Det är för mycket för mig just nu. En bra sak kan jag ändå reflektera över och det är att jag aldrig kontaktade min ena ägare. I vanliga fall så kastar jag iväg ett sms eller ringer. Han vet alla mina svagheter och märker direkt om jag är mer instabil än vanligt och då passar han på. Jag vet det och även om jag inte tänker på det då så är jag medveten om både hans och mitt sätt. Ju mer dåligt jag mår desto hårdare pressar han mig, tänjer på gränserna och passar på att träna mig till att bli en bättre och lydigare slyna. Då får jag bekräftelsen på att jag är något, eller att jag är det jag lärt mig att vara. Skitig och värdelös. Ful och äcklig, men ändå någon som kan någonting. Han tar inte bara över makten över hela min kropp utan även hela min själ och hjärna. Tänker åt mig och bestämmer vem och vad jag får tillåtelse att vara. Jag avskyr det, men ändå så söker jag den bekräftelsen av honom, för vem annan än min master kan veta vad jag behöver. Att han säljer mig till alla som vill köpa mig är en helt annan sak. Det är nog ett sätt att visa att han styr mig, att jag verkligen är det där som han säger att jag är. Som han så gärna vill att jag ska vara. Som jag kanske också är. Fast jag inte vill vara. Jag har länge längtat efter att få vara fri, något som kanske bara är en fantasi. Vad kan jag tjäna på att vara fri? Kanske ångesten hinner äta upp mig innan jag tar mig hela vägen dit. Är de ens värt det?

Ett steg till mot helvetet

Jag funderar vad det är som gör att jag hela tiden dras till helt fel situationer. Vad det är med mig som låter mig användas på det sätt jag tillåter. Hur kan det komma sig att jag går lydandes ut ur mitt hem och rakt in i helvetet och vet om att de är där jag hamnar. Jag gör ju det. Jag vet att helvetet är nära, att mina egna steg fraktar mig sakta men säkert rakt in i lejongapet. När jag väl är där så gör jag allt för att ta mig därifrån, jag slåss, skriker, gråter och försöker springa. Ändå tar jag på mig kläderna och går dit. Jag vet, men jag springer inte i förväg. Varför? Hur kan det vara så att man lyder den som vill en illa, men trotsar den som vill en gott. Hur kan det vara farligare att göra rätt än att lyda den som tycker om att göra en illa? Jag är förvirrad, olycklig och ihjälstressad. Inte ens tanken på att behandling är på gång får mig tryggare i tanken utan snarare tvärtom. Ibland känns det som livet driver med en...och inte på ett positivt sätt..

Ångesten tar över ibland

Återigen har jag hamnat i en känslokarusell där jag inte riktigt hinner med i mina känslostormar. Det är som om hela jag är i någon form av kaos och där jag inte kan hantera allt som kommer upp. Jag har märkt att ju mer jag är och rotar i allt omkring mig så faller jag rätt hårt ner i backen. Jag blir nästan överkänslig och öppnar man bara pyttelite på locket så vräks det ut massa skit rakt in i hjärnan. En av de svåraste sakerna är nog att klara av att hålla igen de stunder jag måste visa mig bland andra människor. För då måste masken komma upp och sitta fastklistrad under många timmar så jag inte visar min svaghet. Nätterna är också ett enda stort rappel. Då faller jag långt ner i tanketräsket och jag måste verkligen kämpa för att fokusera på annat för att kunna få ro.

Veckan som var...

Hela grejen är sjuk, rent knäpp och galen egentligen. Ändå hänger jag kvar och fortsätter som vanligt. Jag ska försöka kort sammanfatta tiden sedan jag kom hem nu sist. Jag hann vara hemma mindre än ett dygn innan jag var med första kunden. Ett par dagar var de nog bara en om dagen. Sen hamnade jag ute i en skog, där de kom på rad. De visste inte om varandra och jag visste inte om hur många. Jag hade min bil på en plats där vi möttes, jag hoppade in i deras och visade vägen till platsen. Där jag hade en karl som var gömt utifall att något skulle hända mig. De ville ha det så. Ändå var jag livrädd. Fick order på plats om vad som skulle göras. Ingen aning hade jag i förväg. En som ville jag skulle ha ögonbindel, en annan en avsugning, lite analsex, lite vanligt och så massa annat tjafs. Mellan kunden fick jag order om att vänta eller åka en vända. Fara hem en stund eller när de var klart för stunden. En tappade börsen och åkte tillbaka och jag var livrädd att han skulle stöta på min vakt i skogen eller nästa kund. Uppehålla nästa kund tills platsen var säker igen. En kund ville prata mord och överfall under tiden han höll på och jag var skräckslagen hela tiden egentligen, men de vara bara att le och fortsätta. Nästa dag två samtidigt plus någon enstaka. Där någonstans tappade jag räkningen. Igår och idag har jag fått vila. Inte mer vad jag kan minnas. Någon i min familj är på väg hit tror jag, de påstår att jag snart fyller år. Jag förtänger det för jag vill inte bli gammal. Mina hjälpare vill stressa på mig att göra något åt situationen, men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Kan inte förklara, men de känns som om hoppet har slutat finnas. En aning i alla fall, eller kanske mera gömt igen. Det är svårt att göra allt samtidigt, vara till lags och veta vad som är rätt. Det är svårt att sitta i bilen och vänta på kunden, få order av ägaren och samtidigt prata med någon som vill hjälpa en, men som inte riktigt är medveten om vad de är som riktigt händer under samma ögonblick. Det är jobbigt att ändra tankesätt på två sekunder, att säga rätt till alla mitt i allt i hopa. Det känns som om mina vingar börjar svartna mer och mer igen. Nyss var jag ju på väg upp. Eller var de bara en fantasi?

svårt...

Fortfarande känner jag mig som en mussla, där orden stannar kvar. Kanske de har varit för mycket på slutet för att jag ska orka med. Både gamla och nya saker och händelser som gör att jag funderar och resonerar lite väl mycket med mig själv. Många svåra beslut att ta, som oavsett hur jag bestämmer kommer att ha konsekvenser för mig själv. Frågan är vilken typ av konsekvens jag står ut med att ha. Det är jobbigt att tänka på och jag sover som en kratta om nätterna. Drömmer läskigt och vaknar upp panikslagen. Känner mig fångad och snärjd så otroligt mycket att jag nästan går sönder inombords. Jag vill egentligen bli fri och kunna leva vanligt, men orkar jag verkligen med de? Klarar jag det som krävs av mig? Finns det verkligen inte andra utvägar? Lättare och mindre svåra?

Dagsångest

För ovanligheten skull har jag ångest mitt på dagen och inte på natten. Det brukar jag aldrig ha någonsin egentligen.
Tänker på hur knäppt jag har levt hela mitt liv, hur sjuka tankar, världar och människor som har korsat mig väg och som har hjälpt till att forma hur mitt liv ser ut idag.
Vissa saker är superklara i mitt minne, medan annat är mer diffust och skuggigt, där jag inte riktigt vet eller förstår hur saker ligger till egentligen.
Det jag vet är att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att vara tyst. Att inte prata och inte berätta för någon hur jag levde, vad som hänt och vem jag egentligen var. Försökte en gång göra det i början på mellanstadiet. Alla blev ledsna och förtvivlade. Deras liv krossades sönder av mina få ord jag hade lyckats kläcka ur mig. Bara en liten början av de jag tänkte säga förstörde deras glädje. Jag blev inte glad, utan rätt rädd och ledsen, för det var inte min mening och jag ville inte göra någon så ledsen. Så jag blev tyst och slutade prata helt. Ingen nämnde sedan det jag hade berättat och de blev något som alla var tysta om. Till och med psykfolket som jag hade pratat med. De kanske inte vågade fråga mer, eller så ville de inte heller veta.

Sen har jag levt så hela tiden. Inte sagt något och inte pratat med någon om allt de där och allt det här. Ända fram tills nu när jag brakade sönder. Eftersom jag aldrig har pratat om saken så har jag i stället tänkt, analyserat och resonerat i min egen lilla värld. Där svaren och frågorna alltid slutar på samma sätt. Vad som är rätt och vad som är fel har aldrig varit uppe på ytan. Min värld om hur saker och ting ska vara och varför är rätt så snevriden därför. Hur ska jag kunna veta när ingen har berättat. Eller förklarat för mig hur verkligheten egentligen kan se ut. Fast jag har ju inte gett någon chans till det heller. Förrän nu då förstås, men då blir det rätt virrigt och bökigt för mig. Alla har förväntningar om hur jag ska göra, hur fort det ska gå och att jag ska prata och berätta allt på en och samma minut. Hur ska jag klara av det när de känns som om någon stryper mig när jag öppnar munnen. Ljudet fastnar i halsen och orden lyckas inte komma ut och stannar kvar i min hjärna och i mitt hjärta.

För länge sedan bestämde jag mig för att jag skulle inte leva tills jag var myndig. Jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva göra det också. Sen ångrade jag mig och ryckte upp mig. Började kämpa för att få en liten ordning på mitt liv. När jag sedan fick mitt första barn så bestämde jag mig för att så länge han var liten så skulle jag sköta mig. Jag skulle se till att han fick växa upp och skapa sig en inre trygghet så att han sen skulle klara sig bra. Få ett vettigt och bra liv, men samtidigt där han inte skulle vara totalt beroende av mig. För min tanke då var litegrann att själv stå ut under den perioden, tills dess att han inte behövde mig mer. Då kunde jag äntligen sen få ro. Sen fick jag ett till barn några år senare och därmed också några extra år som jag var tvungen att skärpa mig. Nu fyller min son snart femton år, han mår rätt bra för de mesta. Inte alltid och han har haft många jobbiga dagar i sitt liv. Han behöver mig fortfarande, men hur länge till?

När jag då nu sitter och resonerar med mig själv om hur jag ska göra med mitt liv idag så hamnar jag i samma tanke igen. Är de värt att satsa på att ta mig ur den här skiten, med allt vad de innebär. Riskerna att avslöjas inför min familj och vänner finns. Jag har berättat för min psykolog en del av hur jag lever. Även till andra som säger sig kunna hjälpa mig. Fast för att kunna hjälpa så måste jag prata. Berätta och avslöja sånt som ligger gömt långt inne i mina hemliga vrår. För varje liten grej jag berättar så kommer det upp på ytan och det känns som om jag slits sönder och trasas ihop till en person jag inte vara. Det tar på krafterna och jag har svårt att stuva undan allt sedan direkt. Jag blir rädd och jag mår inte bra. Är det inte bättre att gömma undan allt igen, leva vidare som tidigare. Stå ut de där sista åren som jag måste för barnens skull. Sen få den där efterlängtade vilan efteråt, äntligen få ro i kropp och själ. För vad händer med barnen om jag trasas sönder nu? Kanske jag förstör mer för dem då än om jag fortsätter som jag gör i hemlighet ett par år till. Deras tilltro till livet, människor och samhället är ju redan lite på kant. Även om det bara är en aning. Jag vet inte, men det är jobbigt just nu...

Nattlig ångest och tankar

Vissa nätter är jobbigare än andra. Det är de där med ångesten som spökar. Eller kanske skam och skuldkänslorna som hoppar fram precis när man ska sova. Ändå är jag så trött att jag nästan ser i kors. Tankarna yr fram och tillbaka och stannar som aldrig riktigt till. Många varför har jag i huvudet, men de är samma gamla varför. Några nya också, men dom är svårare att greppa och få kontroll över. Ändå vägrar jag låta ångesten ta över hos mig. Det är bättre och försöka fokusera på alla bra saker omkring mig. Eller sånt som är intressant eller nyttigt för mig.

Ska försöka ta mig tid att ringa en kompis i morgon och höra hur livet leker med henne, hon frågade mig ganska nyligt om jag kunde vara referens åt henne och ja sa efter en stunds tvekan ja. Känns inte riktigt som om jag är rätt person att vara det åt någon, men samtidigt så förstår jag hennes perspektiv. Hon vet ju inget om den gräsliga svartängeln utan bara den andra. Den lite snällare och vettigare. Den som kan något och som inte bara är usel. Så på något sätt så känns det kul också och helt plötsligt så har jag något där jag kan känna mig betydelsefull igen. Som inte hamnar om att vara en knulldocka eller bli påsatt i skogar, lägenheter och hotellrum utan något helt annat. Idag känns det som om hela dagen har gått åt till män av olika dess slag, allt från relativt unga till hyfsat gamla. Både utomhus och innomhus och jag har hunnit vara både stressad, rädd och förvirrad. Tidigare har jag ju haft alla bitar i mitt liv. Både ett vanlig nästan normalt liv och så det andra destruktiva och sjuka, men på slutet har skitlivet tagit över mer och mer. Kanske för att jag tänker mer på det och för att jag inte längre fyller upp resten av dagen med vettiga saker som plugg, jobb eller annat.

Har dock funderat på att söka in på en masterutbildning, men har inte bestämt mig ännu hur jag ska göra och om jag orkar.....det kan ju vara bra att vidareutbilda sig också, men efter nästan fyra årsstudier på rad så är jag trött, pank och rätt studieless. Dessutom har jag ju tänkt att jag i framtiden ska forska och disputera i något underligt ämne så jag vet inte riktigt....kanske jag ska hoppa på det här...eller kanske ska jag vänta...kanske jag först ska försöka koncentrera mig på att bli en fri svartängel och tappa kopplet som har sitt grepp om mig..och jobba med mitt mående...för vilken nytta gör jag annars?

Vem har snott min sömn?

Något har hänt med min sömn!! Den har försvunnit och allt som återstår är en dödstrött ängel som knappt orkar stå på benen. Inte ens vingarna orkar hålla mig uppe.
En kombination av stelhet, värk och en sjukdom som äter upp mig och av någon form av ångest och förvirring har spökat hos mig den senaste tiden. Om jag somnar innan fyra på morgonen är det bra och kan jag sova längre än till åtta är det en underbar natt. Måste försöka ta mig i kragen och fixa till mig själv nu så jag inte stupar innan jag ens har tagit mig ovanför vattenytan.
Kaffet hjälper bara tillfälligt att hålla ögonen öppna och värmedicinen försöker jag hålla mig utanför. Den hjälper ändå inte så då är det bara onödigt att ta. Om den där reumaläkaren bara ringer mig snart så jag kan få ordning på medineringen snart och så jag åtminstone får bromsmediciner igen. De stoppades ju efter min allergichock för ett tag sedan och jag har varit utan sedan dess. För första gången på många år...bara för att de ville testa något annat på mig eftersom de förra slutade verka och jag blev sämre igen. Jag hatar mediciner och vill inte ha några egentligen, men nu behöver jag något som funkar.

Ångest

Jag mår inte bra och jag är trött. Försöker komma på sätt att slingra mig från utomhusbadet min dotter vill släpa mig till. Orkar verkligen inte och är inte riktigt i form för att vara där i dag. Ändå är de varmt ute och jag förstår att hon vill dit. Om saker och ting bara vore lite bättre ibland...Kanske jag inte fixar det här i alla fall...känner mig tveksam.
Har varit med och planerat en helvetesresa långt hemifrån, men något datum är inte ännu besämt. Vet inte om jag kommer att klara av den, antar att det är den jobbigaste grejen hitils i mitt liv, fast på ett helt annat sätt. Mer jobbig mentalt tror jag. Eller det vet jag inte förstås. Kanske inte heller rätt att säga att jag varit med och planerat. Det heter nog egentligen att jag blivit tillsagt att åka. Jag vet inte så många detaljer om nått utan bara till vilken kommun. Långt bort hemifrån, på andra sidan landet. Gräsliga tid. Jag tror att jag den här veckan ska jag be om att få åka på min behandling i alla fall. Så att vi åtminstone bokar in när jag ska åka. Annars börjar det här kännas rätt hopplöst. Ju mer skit som händer desto svårare är det att be om hjälp. Att våga göra något eller att klara av. Bara att säga en liten detalj tar på så fruktansvärt att jag är halvknäckt efteråt. Som om jag gör någonting jättefel. Tänk om marken bara kunde öppna sig så att jag kunde falla ner och försvinna från verkligheten...

Less

Näpp, jag mår inte bra i kväll!!!
Inte ett dugg alls...jag är inte glad...jag är trött, less och förvirrad.
Jag vill inte ha de så här...jag vill inte göra så här...
Bläää för allt...varför kan inte livet vara enklare? Det mesta känns bara jobbigt och plågsamt...som om jag aldrig kommer att vara som andra, ha de som andra eller ens tänka som andra....hur ska jag kunna leva??? När de dessutom känns som om det hade varit en lättnat av att få slippa...stor lättnad egentligen också...jag orkar inte mycket mer...det här är för mycket...alla måste väl få ha sina gränser på vad som är nog och inte....jag har passerat mina gränser för länge sen....jag är less...skitless

Behöver vila

Slutkörd totalt!! Har varit på af, tränat och vattengympa innan lunch idag. Pratat i tele med den där personen igen. Sen stupade jag som en död i soffan och sov i ett par timmar. Nu försöker jag vakna till liv med hjälp av kaffe. Känns som om jag inte får luft. Som om jag kvävs, sakta men säkert. Saknar lugnet och vilan. Behöver sova. Törnrosa sömn alltså. Jag sover som en kratta på nätterna också. Drömmer och kan inte koppla av. Jag är trött!

Någon har ångest....

Jag har ångest över att jag kanske har sagt för mycket. Jag har ångest över att folk numera vet om vad jag gör. Att de finns några som vet att jag lever som ett äckligt luder. Att jag är ett äckligt sådant också. Jag vill inte att någon ska veta!!!
Jag mår inte bra över att jag kanske förstör för någon annan. Alla människor har ju bra sidor, tror jag i alla fall och jag kanske sabbar för någon familj som egentligen har de bra hemma. Varför skulle jag ens börja rota i det här. Kunde jag inte bara ha låtit allt vara?? Jäkla skit..så känns det...som om jag gör jättefel nu.....och ändå så känns det ju lite rätt också...för mig alltså...

Nederlag

I går var jag duktig och gjorde rätt för en gång skull. Idag har jag gjort tvärtom. Jag är helt enkelt knäpp eller nått. Är för rädd av mig, för osäker och för kontrollerad. Det kommer väl kanske bli bättre snart, men än så länge är jag fast. I kontrollmännens händer och klor. Har varit och sett ut vilken ny utomhusplats jag ska ta emot kunder på i sommar. Som är säker för mina kontrollmän och för mig.

Jag som försöker dra mig ur, kände mig inte så peppad av att följa med. Ändå gjorde jag det, törs inget annat. Som tur var så hade de inte så mycket tid att hålla på med mig förutom i bilen under tiden de letade. Ja, och på en av platserna de valt ut också förstås. Jäkla myggor säger jag. Vem vill vara utan kläder på en skogsväg där de är myggor och annat kryp överallt? Dessutom är de förbannat obekvämt och kallt att stå utan kläder på knäna mitt i gruset:-( Fast de kunde ha varit värre förstås.

Kunde ju inte heller säga till dem att jag planerar att sluta, för då hade de inte blivit glada. Då hade de inte räckt med lite småjobb utan då hade jag väl varit halvdöd vid de här laget. Fast de känns jättedåligt och hemst, de känns som om jag slits åt två olika håll. Ohållbart är det....och jobbigt...blä

Klarade det!!!!!!!

Jag har gjort det!!! Jag tordes!! Jag är jätteduktigt..sådeså!!
Fast huu vad jag var rädd....och stod och tryckte länge mellan två hus och några träd. Gömde mig och fasade, ville bara springa hem och gömma mig under sängen.
I stället så tog jag mig igenom det och klarade mig bra, överlevde och kan fortfarande andras. Jag vågade...och snart behöver jag bara be om hjälp. Sen kanske de ordnar sig och jag är fri igen...som alla andra...Jag vill också vara fri och inte rädd...

Tjurig

Godmorgon livet, nu är jag här igen. Redo för ren ny dag, med kaffemuggen i handen:-)
Ögonen är blodsprängda av sömnbrist och otäcka drömmar, men kaffet gör mig piggare.
Tänker inte låta ångesten vinna idag, jag är starkare än den. Jag har klarat värre saker än de här, mitt liv har varit värre än så. Ska jag då låta lite skräck förstöra de hopp jag har? Knappast!! Jag är starkare än så. Jag tänker hålla mig ovanför ytan ett tag till, så att jag kan åtminstone få lite luft i taget. Ska inte falla ner i helvetet och brinna, inte heller drukna. Jag ska ta mig igenom det här. Det förtjänar jag faktiskt!! Sådeså!! Känner mig som en tjurig liten trotsunge idag..