Dagsångest

För ovanligheten skull har jag ångest mitt på dagen och inte på natten. Det brukar jag aldrig ha någonsin egentligen.
Tänker på hur knäppt jag har levt hela mitt liv, hur sjuka tankar, världar och människor som har korsat mig väg och som har hjälpt till att forma hur mitt liv ser ut idag.
Vissa saker är superklara i mitt minne, medan annat är mer diffust och skuggigt, där jag inte riktigt vet eller förstår hur saker ligger till egentligen.
Det jag vet är att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att vara tyst. Att inte prata och inte berätta för någon hur jag levde, vad som hänt och vem jag egentligen var. Försökte en gång göra det i början på mellanstadiet. Alla blev ledsna och förtvivlade. Deras liv krossades sönder av mina få ord jag hade lyckats kläcka ur mig. Bara en liten början av de jag tänkte säga förstörde deras glädje. Jag blev inte glad, utan rätt rädd och ledsen, för det var inte min mening och jag ville inte göra någon så ledsen. Så jag blev tyst och slutade prata helt. Ingen nämnde sedan det jag hade berättat och de blev något som alla var tysta om. Till och med psykfolket som jag hade pratat med. De kanske inte vågade fråga mer, eller så ville de inte heller veta.

Sen har jag levt så hela tiden. Inte sagt något och inte pratat med någon om allt de där och allt det här. Ända fram tills nu när jag brakade sönder. Eftersom jag aldrig har pratat om saken så har jag i stället tänkt, analyserat och resonerat i min egen lilla värld. Där svaren och frågorna alltid slutar på samma sätt. Vad som är rätt och vad som är fel har aldrig varit uppe på ytan. Min värld om hur saker och ting ska vara och varför är rätt så snevriden därför. Hur ska jag kunna veta när ingen har berättat. Eller förklarat för mig hur verkligheten egentligen kan se ut. Fast jag har ju inte gett någon chans till det heller. Förrän nu då förstås, men då blir det rätt virrigt och bökigt för mig. Alla har förväntningar om hur jag ska göra, hur fort det ska gå och att jag ska prata och berätta allt på en och samma minut. Hur ska jag klara av det när de känns som om någon stryper mig när jag öppnar munnen. Ljudet fastnar i halsen och orden lyckas inte komma ut och stannar kvar i min hjärna och i mitt hjärta.

För länge sedan bestämde jag mig för att jag skulle inte leva tills jag var myndig. Jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva göra det också. Sen ångrade jag mig och ryckte upp mig. Började kämpa för att få en liten ordning på mitt liv. När jag sedan fick mitt första barn så bestämde jag mig för att så länge han var liten så skulle jag sköta mig. Jag skulle se till att han fick växa upp och skapa sig en inre trygghet så att han sen skulle klara sig bra. Få ett vettigt och bra liv, men samtidigt där han inte skulle vara totalt beroende av mig. För min tanke då var litegrann att själv stå ut under den perioden, tills dess att han inte behövde mig mer. Då kunde jag äntligen sen få ro. Sen fick jag ett till barn några år senare och därmed också några extra år som jag var tvungen att skärpa mig. Nu fyller min son snart femton år, han mår rätt bra för de mesta. Inte alltid och han har haft många jobbiga dagar i sitt liv. Han behöver mig fortfarande, men hur länge till?

När jag då nu sitter och resonerar med mig själv om hur jag ska göra med mitt liv idag så hamnar jag i samma tanke igen. Är de värt att satsa på att ta mig ur den här skiten, med allt vad de innebär. Riskerna att avslöjas inför min familj och vänner finns. Jag har berättat för min psykolog en del av hur jag lever. Även till andra som säger sig kunna hjälpa mig. Fast för att kunna hjälpa så måste jag prata. Berätta och avslöja sånt som ligger gömt långt inne i mina hemliga vrår. För varje liten grej jag berättar så kommer det upp på ytan och det känns som om jag slits sönder och trasas ihop till en person jag inte vara. Det tar på krafterna och jag har svårt att stuva undan allt sedan direkt. Jag blir rädd och jag mår inte bra. Är det inte bättre att gömma undan allt igen, leva vidare som tidigare. Stå ut de där sista åren som jag måste för barnens skull. Sen få den där efterlängtade vilan efteråt, äntligen få ro i kropp och själ. För vad händer med barnen om jag trasas sönder nu? Kanske jag förstör mer för dem då än om jag fortsätter som jag gör i hemlighet ett par år till. Deras tilltro till livet, människor och samhället är ju redan lite på kant. Även om det bara är en aning. Jag vet inte, men det är jobbigt just nu...

Aldrig gör jag rätt

Jag kan inte förstå, hur mycket jag än tänker och funderar så lyckas jag inte.
Förstår inte meningen med att göra så.
Vad är de jag gjort för fel? Vilken bit var inte rätt? Även om jag försöker så lyckas jag inte. Varför kan de inte bara vara nöjda i stället för att hitta fel som jag inte förstår? Kan man inte bara sluta göra illa och bara lägga av? Vem kan vara stilla om det gör för ont, kan alla det förutom jag? En liten rörelse kan väl inte vara så farligt, ett litet omedvetet ryck kan väl inte vara hela världen? Eller är de det? Man behöver inte vara dålig för det. Tror jag i alla fall. Det är faktiskt väldigt svårt att noncalera hur mycket som helst och det är inte speciellt kul att sen bli straffad för omedvetna saker. Det var ju faktiskt inte ens meningen, jag försökte faktist så länge det var möjligt, eller nästan möjligt. Sådeså.

Pansarklädd

Jag har haft en ganska bra dag idag, men lite ensamt.
Lugnt och inte så stressigt. Fast de var nog det jag behövde idag. Igår kväll satt jag i en skog och tjöt som en fjant. Sov dåligt och vaknade mindre glad. Så jag behövde ta de lugnt.
Ibland känner jag mig som ett känslomässigt vrak som inte kan hantera känslor och tankar normalt. Kanske det finns en orsak till det, men störande är de ändå.
Mitt sätt har alltid varit att stänga av, att inte känna, tänka och säga. I stället har jag analyserat och funderat i min skalle utan att någonsin prata om saken med någon. Det har varit min väg för överlevnad. Jag har inte behövt något annat.

Det har gjort mig till en varelse av stål, med hård pansar runt om mig som en mur. Där ingen har lyckats ta sig igenom annat än för korta stunder. Ett liv där jag fungerar på vissa sätt, men där jag samtidigt sakta men säkert tar ihjäl mig själv med hjälp av ett självdestruktivt liv styrt av både mig och kontrollmän.
Jag har aldrig själv betraktat mig som olycklig eller deprimerad. Ingen annan heller tror jag, eftersom jag alltid ler. Inte har jag behövt mediciner för mitt mående, men det är nog för att jag stänger av och inte känner. Nu när jag verkar känna igen ibland så mår jag inte alltid bra och jag har varit ledsen med tårar och allt....mycket skumt och underligt

Skriver av mig massa skit bara

En gång i tiden flyttade jag hit där jag bor nu. Ett sätt att komma undan och gömma mig. En geografisk flytt kan man säga. Det var min räddning då, de gjorde att jag en stund kunde känna mig nästan trygg. I alla fall såpass att jag kunde hantera mig själv. Jag byggde upp ett liv tillsammans med mina barn. Barnens pappa är mycket äldre än jag och har ett eget missbruk så han är inget att hurra över. Idag har jag enskild vårdnad och barnen träffar sin pappa genom skyddat umgänge. Dvs, han får inte vara ensam med dem. Några timmar i månaden handlar det om. Jag fick enskild vårdnad på några minuter, de tog inte ens en halvtimma i tingsrätten för att få beslutet. Vilket skämt va? Om någon vetat om hur jag lever hade jag antagligen inte klarat mig den gången.

Nu har jag och barnen rotat oss här, de är är födda i den här staden och jag har levt i mitt hem i många år. Jag kanske har varit isolerad en del, men jag har också ett vanligt kontaktnät. Ett där min yrkeskunskap spelar roll, där mina åsikter och tankar har betydelse. Det känns falskt, men ändå bra. Att jag behövs ibland och att jag är viktigt för många.

Samtidigt har jag ett ännu större kontaktnät bland sexköpare, både i mitt län och grannlänen. Det gör att jag har ingenstans att ta vägen när jag vill fly, gömma mig och vara ifred så att jag kan jobba med mig själv igen. Få mig själv att sluta med de här galenskaperna.

Jag vet att helvetet blev större på min examensfest för ungefär ett år sedan, när vi firade att vi hade läst i tre år för att få våran examen. Att min klasskompis som idag har jobb där han ansvarar för människors mående i en annan del av landet, då valde att stoppa droger i de jag drack. Enbart för att han och någon fler skulle kunna roa sig med mig. Han visste inte något om mig eller min bakgrund och det retar mig mer. Jag litade på honom eftersom han i mina ögon var en vanlig och normal människa.

Dagen efter att de hände sålde jag mig till tre stycken och dagen efter de hamnade jag i ett stort gangbang. Nu skyller jag givetvis inte på min klasskompis eftersom jag redan tidigare hade börjat falla och ställa till med en hel del, men efter den händelsen så tappade jag alla gränser igen. Det är nog bara kring ett år sedan de där hände, men efter de har allt bara varit värre än någonsin. Kanske kombinationen med de händelserna och att mina barns halvbror dog gjorde att jag inte orkade kämpa som tidigare.

Skit

Sitter nu och fasar för mötet jag ska ha om ett par timmar, då det är tänkt att jag ska erkänna allt jag gjort den senaste tiden. Hur ska jag kunna göra det, trots att jag faktiskt skrivit en egen handlingplan där de punkterna finns med. Både tydligt och klart. Jag vet att de är för mitt eget bästa och för att jag ska få den hjälp jag behöver, men fasen vad det tar emot. Jag både vill och inte vill. Fördelarna med att göra det är många, men konsekvenserna kan vara ännu värre. Jag vill ju inte att någon ska riktigt veta vad och hur jag lever. Vad kan hända med mig om jag berättar? På nått vis känns det väl ganska skönt också att bara få ur mig det, så att jag kanske kan släppa det sen och gå vidare, men på ett annat vis känns det som ett så stort nederlag och ett så stort bakåt steg i livet att jag är livrädd. Panikslagen är jag också och egentligen totalt förtvivlad, ensam och rädd.
Helst av allt vill jag ringa till mina föräldrar och be dom komma och hämta mig för att sedan gömma undan mig från verkligheten för resten av mitt liv, men så kan man ju inte heller göra eftersom jag faktiskt är vuxen och har barn att ta hand om. Dessutom vet jag att mina föräldrar inte egentligen gillar mig speciellt mycket och anser att jag är mer till besvär än till nytta. Kanske därför vi bor så långt borta i från varandra och endast träffas ett par gånger per år. Testade när jag var borta nyss på min hemska vecka att inte berätta att jag for bort, enbart för att kolla om någon ens skulle märka det. Jag hade ganska rätt eftersom ingen hitils påpekat att jag varit försvunnen från omvärlden och inte kunnat nås.

Försöker att inte sätta upp en mur nu inför mötet utan jag ska försöka gå dit murlös så att jag kan berätta sanningen och inte undanhålla allt. Så inte mina försvar rycker in och helt plötsligt glömmer bort att berätta någon viktig detalj som måste komma ut.

Nu är det ju desutom helg och jag är fortfarande så känslomässigt instabil jag bara kan bli, vilket innebär att faror finns i varje vrå. Helst vill jag nog bara låsa in mig i mitt trygga hem och inte gå ut på några dagar. Kanske jag gör så också....vem vet

Huvudet är fylld av skuld
Hjärtat är full av skam
Blicken kan inte längre möta någon annans
Vem kan se och vem förstår
Kan jorden bara öppna sig och sluta sig runt omkring
som en skyddande mur runt min själ och min kropp