Skriver av mig massa skit bara

En gång i tiden flyttade jag hit där jag bor nu. Ett sätt att komma undan och gömma mig. En geografisk flytt kan man säga. Det var min räddning då, de gjorde att jag en stund kunde känna mig nästan trygg. I alla fall såpass att jag kunde hantera mig själv. Jag byggde upp ett liv tillsammans med mina barn. Barnens pappa är mycket äldre än jag och har ett eget missbruk så han är inget att hurra över. Idag har jag enskild vårdnad och barnen träffar sin pappa genom skyddat umgänge. Dvs, han får inte vara ensam med dem. Några timmar i månaden handlar det om. Jag fick enskild vårdnad på några minuter, de tog inte ens en halvtimma i tingsrätten för att få beslutet. Vilket skämt va? Om någon vetat om hur jag lever hade jag antagligen inte klarat mig den gången.

Nu har jag och barnen rotat oss här, de är är födda i den här staden och jag har levt i mitt hem i många år. Jag kanske har varit isolerad en del, men jag har också ett vanligt kontaktnät. Ett där min yrkeskunskap spelar roll, där mina åsikter och tankar har betydelse. Det känns falskt, men ändå bra. Att jag behövs ibland och att jag är viktigt för många.

Samtidigt har jag ett ännu större kontaktnät bland sexköpare, både i mitt län och grannlänen. Det gör att jag har ingenstans att ta vägen när jag vill fly, gömma mig och vara ifred så att jag kan jobba med mig själv igen. Få mig själv att sluta med de här galenskaperna.

Jag vet att helvetet blev större på min examensfest för ungefär ett år sedan, när vi firade att vi hade läst i tre år för att få våran examen. Att min klasskompis som idag har jobb där han ansvarar för människors mående i en annan del av landet, då valde att stoppa droger i de jag drack. Enbart för att han och någon fler skulle kunna roa sig med mig. Han visste inte något om mig eller min bakgrund och det retar mig mer. Jag litade på honom eftersom han i mina ögon var en vanlig och normal människa.

Dagen efter att de hände sålde jag mig till tre stycken och dagen efter de hamnade jag i ett stort gangbang. Nu skyller jag givetvis inte på min klasskompis eftersom jag redan tidigare hade börjat falla och ställa till med en hel del, men efter den händelsen så tappade jag alla gränser igen. Det är nog bara kring ett år sedan de där hände, men efter de har allt bara varit värre än någonsin. Kanske kombinationen med de händelserna och att mina barns halvbror dog gjorde att jag inte orkade kämpa som tidigare.