Innan behandlingsveckan

Innan jag for i väg på min behandlingsvecka han jag ställa till det ordentligt för mig. Inte bara en gång utan massor med vändor. Vilken jäkla skit va!
Jag kan räkna i hop i alla fall åtta gånger under veckan innan jag for iväg. Kanske de handlade om att jag var rädd och så förvirrad inför veckan att jag inte tänkte mig för. Ingen aning, men skit blev det i alla fall...Sista natten innan jag for somnade jag av ett karl höll på, vaknade att han höll på och skickade hem honom ett par timmar innan flyget for. Helt slut var jag...

Planet blev lite försenat eftersom någon tippat snö över hela världen och min flygbuss hemifrån till flygplatsen dök inte upp. Jag fick åka bil i stället, vilket kanske var skönt för mig som var så trött att marken rörde på sig....

När jag kom fram och stod och väntade på att min väska skulle komma rullandes började telefonen att ringa. En av tjejerna undrade panikslaget var jag tagit vägen. Hon stod och väntade på mig och hade försökt få tag på mig länge utan att lyckas. Desutom visste den stackaren hur skrajsen jag var och trodde därför att jag backat ur och inte tänkte komma. Allt ordnade sig ändå och jag träffade mina två tryggheter en timma senare och vi passade på att äta lite innan vi tog de sista stegen till tunnelbana och buss och rakt in i behandlingens kaos, rakt in i förändringen och förvirringen. Tur som fasen att jag hade dom två....som var med på förra behandlingsveckan...annars hade jag nog vänt och satt mig på flyget till bahamas eller nått....
Jag kan lova att de lockade och drog i mig...jag skulle ha kunnat vända på klacken vilken sekund som helst, men jag hade bestämt mig för att genomföra det här....kosta vad de kosta ville....

När vi väl kommit fram fick vi träffa de andra tjejerna och få våra rum. Första kvällen fick vi bara vara i fred och bekanta oss inför varandra innan helvetet skulle braka lös....haha..så kändes de i alla fall...Jag somnade som en stock och för första gången på mycket länge så sov jag. Jag som sällan kan sova vare sig hemma eller ännu mindre på främmande ställen. Jag var nog aningen trygg därborta eller nått sånt. Sen sov jag varje natt som en döding och utan att ha några som helst problem förrän de två sista nätterna. Sista morgonen höll jag inte ens på att ta mig upp. Som om jag undermedvetet försökte sova bort hemresan så att jag skulle kunna få stanna kvar i tryggheten i stället för att gå ut till osäkerheten igen.