En liten början

Under behandlingsveckan fick jag ett annat perspektiv på saker och ting. Inte bara hur galet jag lever utan även hur viktigt det är att jag gör någonting åt det. Inte blunda och fega ur utan att försöka ordna och ta mig ur min situation. Det lät så mycket enklare när jag var där än när jag kom hem. Ändå så försöker jag så gott jag kan. Det som händer är att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag skapar mig själv illusioner och fantasivärldar om underbara saker som trygghet och lugn. Sen kommer jag hem och upptäcker att det inte är så lätt som de lät. Jag börjar prata lite svårt, tvingar mig själv heter det kanske. För jag vet att det går inte att vara tyst, men jag är så van att vara det. Bloggen är ett sätt för mig att träna på att försöka ge uttryck för hur saker är, men man måste också prata. Tidigare har jag vare sig pratat eller skrivit utan bara gjort allt jag kunnat för att förtränga och dölja. Så jag har kämpat för att prata och jag kämpar för att inte hamna i tystnaden igen. Fast de är inte lätt. I helgen ska jag försöka njuta av mina barn för nästa vecka åker jag igen. Tillbaka till shlm och vandrarhem. Fast den här gången ska jag försöka att sysselsätta mig lite på kvällarna. Något som jag inte gjorde sist. Fast att sitta själv och stänga in sig är inte heller bra.

Trött men glad

Som vanligt är jag livrädd. Idag ska jag åka och nu har jag ringt och bett om skjuts till flyget. Tänker inte ta någon buss. Det låter livsfarligt och hur jobbigt som helst. Inte kan jag ta min egen bil heller för det kostar massor att låta den stå där i flera dagar. Försöker också få tag på en kompis som kan möta mig i sthlm och dricka lite kaffe med mig så jag hinner lugna mina nerver innan jag far vidare. Det här är lite panikartad stress jag har. Antagligen kommer jag att stå paralyserad blick stilla hela dagen. Hittar inte mina kläder heller, jag bara står och tittar och fattar inte riktigt vad jag ska stoppa ner i min väska. Allting bara försvinner och gömmer sig för mig. Ändå är jag rätt glad också idag. Jag har fått min chans att få ordning på saker och ting. Inte bara med behandlingen utan med massor med stöd och hjälp av kunnig personer. Så jag måste bara ta den här chansen och försöka, allt jag bara kan. Det finns lite hopp någonstans undangömt i den här svartängeln också. Kanske bara lite, men det finns någonstans...

Rädd som fasen

Uj, i morgon åker jag ju...hjälp...nu blev jag rädd igen...farligt, jobbigt, och läskigt...tänk om jag inte klarar av det och sitter i sthlm och gråter i flera dagar alldeles själv...huuu...skitskraj och fasa...och dessutom har jag bestämt mig att lämna datorn hemma så jag inte ställer till med något galet när jag är där....men usch så nervös jag är nu..

snart

Sitter och försöker ringa till det stället som jag ska börja min behandling, men de svarar inte. Kanske de har fullt upp med att hjälpa andra sexmissbrukare just nu.
Jag vill veta ungefär när jag får börja min behandling, för om jag snart bli kryare kan jag ju börja snart. Vill inte vänta för länge med att påbörja den, för då kanske jag ångrar mig och backar ur.
Det verkar som om jag ska vara där vid fem olika tillfällen och sen jobba med massa frågor och punkter på hemma plan. Kanske de funkar, jag hoppas det.

Innan behandlingsveckan

Innan jag for i väg på min behandlingsvecka han jag ställa till det ordentligt för mig. Inte bara en gång utan massor med vändor. Vilken jäkla skit va!
Jag kan räkna i hop i alla fall åtta gånger under veckan innan jag for iväg. Kanske de handlade om att jag var rädd och så förvirrad inför veckan att jag inte tänkte mig för. Ingen aning, men skit blev det i alla fall...Sista natten innan jag for somnade jag av ett karl höll på, vaknade att han höll på och skickade hem honom ett par timmar innan flyget for. Helt slut var jag...

Planet blev lite försenat eftersom någon tippat snö över hela världen och min flygbuss hemifrån till flygplatsen dök inte upp. Jag fick åka bil i stället, vilket kanske var skönt för mig som var så trött att marken rörde på sig....

När jag kom fram och stod och väntade på att min väska skulle komma rullandes började telefonen att ringa. En av tjejerna undrade panikslaget var jag tagit vägen. Hon stod och väntade på mig och hade försökt få tag på mig länge utan att lyckas. Desutom visste den stackaren hur skrajsen jag var och trodde därför att jag backat ur och inte tänkte komma. Allt ordnade sig ändå och jag träffade mina två tryggheter en timma senare och vi passade på att äta lite innan vi tog de sista stegen till tunnelbana och buss och rakt in i behandlingens kaos, rakt in i förändringen och förvirringen. Tur som fasen att jag hade dom två....som var med på förra behandlingsveckan...annars hade jag nog vänt och satt mig på flyget till bahamas eller nått....
Jag kan lova att de lockade och drog i mig...jag skulle ha kunnat vända på klacken vilken sekund som helst, men jag hade bestämt mig för att genomföra det här....kosta vad de kosta ville....

När vi väl kommit fram fick vi träffa de andra tjejerna och få våra rum. Första kvällen fick vi bara vara i fred och bekanta oss inför varandra innan helvetet skulle braka lös....haha..så kändes de i alla fall...Jag somnade som en stock och för första gången på mycket länge så sov jag. Jag som sällan kan sova vare sig hemma eller ännu mindre på främmande ställen. Jag var nog aningen trygg därborta eller nått sånt. Sen sov jag varje natt som en döding och utan att ha några som helst problem förrän de två sista nätterna. Sista morgonen höll jag inte ens på att ta mig upp. Som om jag undermedvetet försökte sova bort hemresan så att jag skulle kunna få stanna kvar i tryggheten i stället för att gå ut till osäkerheten igen.