skip to main |
skip to sidebar
Har i helgen hunnit med äventyrsbad med familjen, simmat och varit ute och ätit på restaurang...har gjort lite dumheter också..Idag fyller sonen femton år och jag är glad...så fin han är:-)Har för en stund sedan sjungit för honom och gett presenter och kramats och nu är han på skolan. Måste fara och handla, röja upp lite här och packa lite. För i morgon åker jag ju igen till behandlingen. Är mindre rädd den här gången..
Det blev bestämt att jag ska vara nere i sthlm ganska tätt under några gånger, för att jag ska kunna lättare sluta. För om jag inte finns tillgänglig här för kunder så kanske de tappar intresset av mig. Eller kanske inte riktigt därför, men för mig känns de ändå som en orsak. Egentligen handlar det nog mer om att jag pratar och ska fortsätta att prata. Att jag inte ska tystna direkt. Jag kämpade som ett djur för att säga så mycket jag bara orkade och att vara så ärlig som möjligt. Skitjobbigt, men ändå ganska skönt. Kan vara bra att göra annat också. Jag flyger också ner lite tidigare på dagen så att jag har tid att kika lite i affärer. Så om någon har bra tips på var man kan hitta lite finare långklänningar så pip till. För jag har lite kris på den fronten. Inte för dyr heller eftersom jag börjar ha lite ont om pengar. En nära anhörig till mig har för ett tag sedan disputerat och nu är det dax för den årliga festen för alla disputerade vid det universitetet och det krävdes långklänning. Sånna äger inte jag speciellt många av, dels för att jag inte brukar gilla att delta i sånt, men också för att jag mäter knappt en och en halvmeter över världen och långklänningar brukar se ut som skräp på mig. Dom är inte riktigt sydda för minimänniskor. Så tips tas gärna emot..
Under behandlingsveckan fick jag ett annat perspektiv på saker och ting. Inte bara hur galet jag lever utan även hur viktigt det är att jag gör någonting åt det. Inte blunda och fega ur utan att försöka ordna och ta mig ur min situation. Det lät så mycket enklare när jag var där än när jag kom hem. Ändå så försöker jag så gott jag kan. Det som händer är att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag skapar mig själv illusioner och fantasivärldar om underbara saker som trygghet och lugn. Sen kommer jag hem och upptäcker att det inte är så lätt som de lät. Jag börjar prata lite svårt, tvingar mig själv heter det kanske. För jag vet att det går inte att vara tyst, men jag är så van att vara det. Bloggen är ett sätt för mig att träna på att försöka ge uttryck för hur saker är, men man måste också prata. Tidigare har jag vare sig pratat eller skrivit utan bara gjort allt jag kunnat för att förtränga och dölja. Så jag har kämpat för att prata och jag kämpar för att inte hamna i tystnaden igen. Fast de är inte lätt. I helgen ska jag försöka njuta av mina barn för nästa vecka åker jag igen. Tillbaka till shlm och vandrarhem. Fast den här gången ska jag försöka att sysselsätta mig lite på kvällarna. Något som jag inte gjorde sist. Fast att sitta själv och stänga in sig är inte heller bra.
En vecka kvar nu tills behandlingen...och jag är rädd så förskräckligt..men det ska nog ordna sig. Fast huu så gräsligt hemskt det ska vara...och förfärligt jobbigt också. Hur ska jag klara av det?Tycker att de är ganska många grejor nu omkring mig och jag har rätt svårt att orka ta hand om någonting. Fast jag försöker och jag lyckas ändå att hålla humöret uppe rätt bra. Har dock tackat nej till jobbet nu...och idag har jag fått en kallelse till en ny läkartid. Den här gången hos reumatolgen och ironiskt nog dagen efter tiden hos neurolgen. Det tar nämligen ca två timmar en väg att ta sig till båda dessa läkare eftersom dom inte finns på sjukhuset vi har här. Så om jag inte avbokar neurologen så har jag rätt mycket tid att resa de där dagarna...kul värre..
Jag är ett nervvrak just nu och håller på rasa känns det som. Jag kan inte riktigt tänka klart och jag är så förvirrad en svartängel bara kan bli. Det är för mycket som snurrar omkring mig just nu och jag är i total ovisshet vilket bara gör mig mer och mer orolig. Tiliten till andra håller på att försvinna och jag mitt kontrollbehov bara ökar. Jag vet att jag måste försöka lita hela tiden på andra, men hur lätt är det när andra sviker då? Det är också rätt fånigt att prata om kontrollbehov när jag egentligen inte har någon kontroll alls. Jag är rätt maktlös egentligen. Fast de erkänner jag inte så lätt. Det handlar inte om att jag vill kunna veta exakt allt, men jag vill inte heller att alla andra ska kunna trampa på mig hela tiden. Eller att allt ska stressas fram. Jag behöver tid på mig att hinna andas och smälta det som händer och sker omkring mig. Att jag inte kan kontrollera de mina ägare gör och bestämmer åt mig, det är en sak. Det är jag mer van vid. Fast de tar på att jobba och sköta de grejorna betydligt mer just nu, för jag är mer medveten om att de kanske finns hjälp och att det kanske finns ett slut.
Jag har varit rätt usel på att skriva här ett tag, men de är antagligen för att jag har de rätt uselt också...och inte kan formulera orden längre. Känner mig som ett vrak mest hela tiden och allt pendlar upp och ner i en salig röra.Rädd är precis det jag är och numera dessutom rädd för allting. I varje liten sak ser jag faror och skräck. Vilket gör att jag oroar mig konstant över någonting. Just nu har jag skitpanik över att jag snart ska ha flera dagars behandling. Det är nog bland den värsta skräcken jag har...för jag ska vara borta i fyra dagar, inte bo på behandlingsstället eftersom dom inte har något boende. I stället ska jag bo för mig själv i närheten och klara av att ta mig dit första morgonen. Utan att få panik och dö på vägen. Jag är ju redan panikslagen över det. Sen måste jag tacka nej till ett jobb i morgon eftersom jag inte känner mig mogen för att jobba med trotsiga tonåringar just nu. Inte riktigt läge för det när jag inte ens kan ta hand om mig själv. I morgon ska jag ringa och avboka en läkartid som jag har fått kallelse till nu. En efterkontroll av de där som hände när jag låg inne ett tag och jag orkar verkligen inte med massa nya grejor nu. Så då avbokar jag i stället och säger att jag är frisk. Jag vet ju vad allt berodde på egentligen, så jag behöver inte undersökas mera...för jag vill inte att dom ska veta. Föräldrarmöte i dotterns klass är i veckan också..ett möte om umgänget med pappan är på G också...och så måste jag orka prata med de där hjälpande personerna också fast jag inte orkar med det. Jag är så rädd varje gång jag träffar dem att jag skakar som ett asplöv innan. Nästan lika skräckslagen som när jag möter mina ägare efter att misskött mig och ska få mina konsekvenser. Kanske inte riktigt lika rädd och kanske inte på samma sätt, men ändå rädd så förfärligt. Ja, ungefär så ser det ut för mig just nu...men så länge jag lever ska jag inte klaga...eller...
Jag mår egentligen lite bättre nu än vad jag gjort de senaste dagarna. Det är skönt att vardagen har börjat flyta på igen och jag har kommit igång med massa saker igen.Om ett par veckor är de dags för helvetesbehandlingen och jag fasar en aning för den även om jag hoppas mycket på den. Jag kommer att vara livrädd och panikslagen, men fram tills dess försöker jag att inte tänka så mycket på det. Jag har som tillräckligt att oroa mig för nuet i stället. Även den här veckan har de varit lite kunder och jag har fått vila ganska så mycket, några stycken bara...någon mindre kul i och för sig, men de flesta har funkat rätt hyfsat ändå...fast kanske..om jag har tur så slipper jag det helt en dag...hoppas kan man ju alltid...
Min hjärna har alldeles för mycket att tänka på just nu. Min hjälp är på väg verkar de som. Om några veckor ska jag iväg och få några dagars tankeställare i hur jag lever. Jag har fått jobb erbjudande om ett riktigt jobb, men har inte bestämt mig ännu. Ska fundera ett par dagar. Jag har de som vill hjälpa mig ta mig ut helvetet som i stort sett jagar på mig. Från flera olika håll. Min dotter ska ha party och presenter. Skolan börjar snart om för kidsen. Pengarna håller på att ta slut. Flera äckeljobb med karlar är på gång, som jag inte vill ha. Möten med alla möjliga olika vanliga ställen är på gång. Arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun, skola och typ alla ställen som finns. Jag hinner inte riktigt med. Måste ta kontakt med min läkare också för jag har ont. Dygnet borde ha ungefär dubbelt så många timmar nu tycker jag, för jag stressar...
oj oj idag är jag trött...och orkar som inte speciellt mycket, men är i alla fall uppe och vandrar mellan varven...fast egentligen vill jag nog mest bara sova...så det är typ därför jag är rätt osynlig för tillfället...:-))
Ibland funderar jag på om jag har lagt livet på paus eller någonting sådant. Att jag på något sätt bara har stängt av omgivningen och bara fokuserar på att överleva och få dagarna att passera. När jag tittar mig omkring så inser jag att överallt finns det brister. Inte bara i hur jag lever utan rent överallt. Mitt hem ser ut som skräp, ungefär som om jag bara har en bostad där jag går in och sover i. Ändå har jag bott här länge och borde ha fixat till så att de ser ut som jag vill ha det. För de känns fortfarande som om de är något tillfälligt även om de är fyllt med prylar av alla de slag. Det syns att de är jag som bor här, men det speglar inte mig...Det är som om allting bara är tillfälligt..Jag blir förvirrad när jag inser att barnen helt plötsligt är stora och att de inte är småbarn längre, att jag har blivit gammal som gatan...men ändå inte kommit någon vart i livet. Som om jag själv har pausat för länge sedan och glömt bort att leva...
Dödstrött och slut...tankarna bara yr och pendlar mellan hopp och förtvivlan...ord påverkar mer än jag tror och hur små saker som helst kan få mig ur balans. Stackars min omgivning, jag är jobbig och tröttsam...med bekräftelsebehov kombinerat mer självhat och självförakt...vill vara bra och samtidigt vet jag att jag är usel...jag vet att jag tänker galet, men när någon annan påpekar de så blir jag förtvivlad...särskilt när de använder sig av mina största fasor...jag är trött och jag är less...och nu ska jag sova..godnatt...
Jag är nu skiträdd att jag ska få det där jobbet...för även om det låter roligt och det skulle passa mig så är det jättelångt hemifrån och hur ska jag lösa allt med barnen?? Hjälp...så känns det..Det som är bra med att börja jobba med vanliga saker igen är att jag då inte kommer att ha tid med dumheter och sexförsäljningar. Automatiskt så minskar det ju direkt, för jag kommer inte att kunna vara tillgänglig lika mycket som nu även om jobbet inte är på heltid. Pendlingstiden blir ca sextimmar per dag med bil om jag ska pendla varje dag. Är det verkligen rimligt? Ekonomiskt sätt så kommer jag inte att tjäna på det alls. Delar jag upp jobbet så jag behöver bo där vissa dagar och sen vara hemma länge så tjänar jag mer på det, men då måste jag lösa en tillfällig bostad där och tillsyn till mina barn. Det står nu mellan mig och en till och jag vet att jag ligger mycket bra till för att få jobbet. Så att jag nästan inte törs svara i telefon just nu. Behöver tänka...Är det någon som har något bra råd eller något jag har glömt bort nu? På något sätt så känns det som att allt är bättre än att sälja sex, men är inte de här lite att fly och skjuta upp problemen? Är jag fysiskt frisk nog att orka med det här? För resten av tiden upp till heltid kommer jag ju vara tvungen att stå som arbetssökande
Idag har jag en sån där obeväm dag då inget känns riktigt uselt och inget känns riktigt bra. Så där så jag inte riktigt vet vem och vad jag är. Har lite sånna där jag är fet och ful känslor som inte släpper, lite äckel över mig själv. Samtidigt så går jag omkring och är lite glad över att jag är bra. Fick ett telefonsamtal om ett jobb där jag tydligen är aktuell. Ett riktigt jobb alltså och som låter rätt bra för mig...förutom att de inte är här där jag bor. Ändå blev jag glad för då känns det igen som om jag är någonting. Som är bra alltså...det är inte kul att känna att man inte duger...
Givetvis så har jag hunnit ställa till det för mig själv idag också...med en karl, en kund eller vad man nu vill kalla sådana. Fast det var inte så farligt och inte så jobbigt, men ändå...Så nu är jag trött, har ännu mera ont och vill mest bara sova. Dessutom har jag fått en ångest över något jag kan ha sagt och gjort. Det är väldigt länge sedan jag kände att jag pratat för mycket, jag brukar ju oftast prata lite för lite. Fast just nu är det upp och nervända världen här tror jag...
Jaha och nu är jag ett år äldre igen...gammal och grå, rynkig och sliten...trött och slut..Snart dax för graven...eller något sådant...Fast tårta ska jag äta tills jag ser ut som en ballong...inga kunder ska jag ha...för idag ska jag bara ha familj och vänner...och jag ska le så mycket att ansiktet fastnar i ett underligt flin...tur jag har hyfsade tänder:-) Fast jag har som aldrig lärt mig varför de är så viktigt att fira att man blir gammal, de där fattade jag inte ens som barn utan försökte rymma och gömma mig varje gång det var dax att ha kalas...mitt eget alltså....andras gillar jag att fira...skitmycket..Tror att de är uppmärksamheten jag ogillar, de där att bli påmind om att man finns i andras världar också..ja, men i alla fall....hurra för mig då...
Några i min omedelbara närhet om man nu kan kalla det så...familj, eller nästan familj är nu hemma i landet på besök under sommaren. De valde för några år sedan att lämna kalla sverige och flytta till ett av de varmaste ställena som finns. Nu har de en liten bebis som också får bo därborta i de varma landet med dem, lära sig prata på främmande språk och äta mat som är så stark att man storknar bara man tänker på det. De är modiga människor. Yngre än mig och betydligt mer tuffa. Jag tänker att historien upprepar sig. Mitt ena syskon lärde sig prata på tre språk den dagen han började prata, eftersom han bodde i främmande land under några år. Hans fru bodde i ett annat främmande land när hon var i samma bebis ålder och några år framåt. Båda två vita, svenska och ser rätt vanliga ut. De vill inte åka till främmande länder och bo och jobba tillsammans med sina barn. I stället stannar de hemma och har vanliga jobb. Jag tänker på mitt ena syskon, vi tillhör samma familj och står varandra nära. Ändå har vi växt upp på så olika sätt. Det skiljer i år inte så mycket mellan oss, så skillnaden borde inte vara så stor. Fast de är den.
Ganska nära stugan finns ett lite underligt ställe. Mitt ute i havet går det en sandremsa. Smal som en gångväg ungefär. Sträcker sig inte speciellt långt, men så där lagomt så där så man ser hela remsan, man kan bada och man kan ta en liten minipromenad. På ena sidan av sandremsan är det jätteljupt vatten. Flera meter, så man kan köra in med stora båtar hela vägen fram, hoppa av direkt i sanden och sedan försöka sätta fast båten på något sätt. Kommer man från andra sidan får man passa sig noga eftersom där är det väldigt lång grunt. På den sidan kan småbarnen bada utan att man behöver oroa sig, fast man måste hålla koll eftersom det är så tvärdjupt på andra sidan. Dit åker jag några gånger varje sommar, i år i och för sig bara en gång hitils. Varje gång jag är där så vandrar jag på sanden och oftast badar jag också fast de är hav och kallt...Varje gång när jag går omkring där så hittar jag detmest underbara stenar. Mjuka, lena och släta. Med olika vackra mönster eller former, slipade av sand och vatten. Kan aldrig låta bli att plocka några stycken. Brukar bestämma mig vid den första stenen att bara en...inte flera den här gången...men efter en liten stund så hittar jag en till och sen en till...och sen har jag händerna fulla av stenar som bums måste med hem...Ibland är jag som ett litet barn...men jag kan inte låta bli...
Jag skulle vilja ha en dag av lugn, en dag där jag bara kan koppla av och släppa alla tankar. En hel dag alltså. Är det för mycket begärt?Helst skulle jag vilja fara i väg någonstans och göra något. Typ padda kanot och grilla på en ö, fiska eller sitta vid en eld ute vid havet någonstans och bara vara. Ingen som pratar tråkiga saker med mig fast samtidigt inte vara helt ensam. Utan någon med mig, som inte vill mig illa. Inte göra något som är stressigt, inget med ansvar eller inte göra något som tar energi och kraft utan tvärtom. Jag är ju egentligen en inomhusmänniska som gärna bara är och som kan slösa bort en hel dag i soffan med en bok. Fast just nu ger det inte mig lugn. Man kan ju tycka att jag har haft min lugna period när jag var i stugan, eller när jag var i fjällen. Fast så är det inte för mig. Då hade jag barnen med mig, delar av släkt och familj. Jag var tvungen att hålla skenet uppe hela tiden för att inte braka sönder. Omgiven av människor som jag måste hålla masken inför och det egentligen på krafterna ganska ordentligt. Nu sist i stugan så satt jag flera gånger vid matbordet tillsammans med de andra och nästan inte kunde prata eftersom jag trodde att jag tårarna bara skulle börja rinna. Det är enkelt att de skulle kunna hända när jag är med familjen. För jag är precis som alla andra där tror jag...att man aldrig blir vuxen tillsammans med sina föräldrar. Att jag blir en obstinat tonåring och ungefär lika fånig som förr direkt jag ser min mamma eller min pappa. Något skulle jag vilja göra, egentligen vet jag vad också men de är rätt omöjligt för jag får ingen med mig dit nu...
Vissa nätter är jobbigare än andra. Det är de där med ångesten som spökar. Eller kanske skam och skuldkänslorna som hoppar fram precis när man ska sova. Ändå är jag så trött att jag nästan ser i kors. Tankarna yr fram och tillbaka och stannar som aldrig riktigt till. Många varför har jag i huvudet, men de är samma gamla varför. Några nya också, men dom är svårare att greppa och få kontroll över. Ändå vägrar jag låta ångesten ta över hos mig. Det är bättre och försöka fokusera på alla bra saker omkring mig. Eller sånt som är intressant eller nyttigt för mig. Ska försöka ta mig tid att ringa en kompis i morgon och höra hur livet leker med henne, hon frågade mig ganska nyligt om jag kunde vara referens åt henne och ja sa efter en stunds tvekan ja. Känns inte riktigt som om jag är rätt person att vara det åt någon, men samtidigt så förstår jag hennes perspektiv. Hon vet ju inget om den gräsliga svartängeln utan bara den andra. Den lite snällare och vettigare. Den som kan något och som inte bara är usel. Så på något sätt så känns det kul också och helt plötsligt så har jag något där jag kan känna mig betydelsefull igen. Som inte hamnar om att vara en knulldocka eller bli påsatt i skogar, lägenheter och hotellrum utan något helt annat. Idag känns det som om hela dagen har gått åt till män av olika dess slag, allt från relativt unga till hyfsat gamla. Både utomhus och innomhus och jag har hunnit vara både stressad, rädd och förvirrad. Tidigare har jag ju haft alla bitar i mitt liv. Både ett vanlig nästan normalt liv och så det andra destruktiva och sjuka, men på slutet har skitlivet tagit över mer och mer. Kanske för att jag tänker mer på det och för att jag inte längre fyller upp resten av dagen med vettiga saker som plugg, jobb eller annat. Har dock funderat på att söka in på en masterutbildning, men har inte bestämt mig ännu hur jag ska göra och om jag orkar.....det kan ju vara bra att vidareutbilda sig också, men efter nästan fyra årsstudier på rad så är jag trött, pank och rätt studieless. Dessutom har jag ju tänkt att jag i framtiden ska forska och disputera i något underligt ämne så jag vet inte riktigt....kanske jag ska hoppa på det här...eller kanske ska jag vänta...kanske jag först ska försöka koncentrera mig på att bli en fri svartängel och tappa kopplet som har sitt grepp om mig..och jobba med mitt mående...för vilken nytta gör jag annars?
Här sitter jag nu med tredje muggen kaffe och förstår inte riktigt varför jag inte går och lägger mig igen. Jag är egentligen så trött att ögonen går i kors men ändå tar jag mig inte de där stapplande stegen till sängen för att kasta mig ner och stupa i några timmar till...Vad kan det bero på egentligen? Jag vet varför jag klev upp för flera timmar sedan, men nu när jag har chansen att sova så tar jag den inte. Ibland är jag bra knasig. Ska försöka ta en bok eller något och försöka läsa mig till sömns. Kom på att jag måste fara på stan och handla leksaker till en söt liten tjej som fyller ett år. Vad i hela fridens dar leker ettåringar med egentligen? Sånt har jag inte en aning om längre...Har någon ett skojigt förslag??
Inlägg
