Tystnad

Idag får jag inte ut orden. Jag kan inte skriva, inte heller prata. Det sitter fast någonstans långt inne. Jag vet inte varför, men jag börjar och får ihop en rad eller två och så raderar jag. Ibland blir det så...känner igen det, men kan inte ta mig ur det. Egentligen behöver jag tvinga mig själv, men jag kan inte. Det är bara helt stopp....

Dagsångest

För ovanligheten skull har jag ångest mitt på dagen och inte på natten. Det brukar jag aldrig ha någonsin egentligen.
Tänker på hur knäppt jag har levt hela mitt liv, hur sjuka tankar, världar och människor som har korsat mig väg och som har hjälpt till att forma hur mitt liv ser ut idag.
Vissa saker är superklara i mitt minne, medan annat är mer diffust och skuggigt, där jag inte riktigt vet eller förstår hur saker ligger till egentligen.
Det jag vet är att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att vara tyst. Att inte prata och inte berätta för någon hur jag levde, vad som hänt och vem jag egentligen var. Försökte en gång göra det i början på mellanstadiet. Alla blev ledsna och förtvivlade. Deras liv krossades sönder av mina få ord jag hade lyckats kläcka ur mig. Bara en liten början av de jag tänkte säga förstörde deras glädje. Jag blev inte glad, utan rätt rädd och ledsen, för det var inte min mening och jag ville inte göra någon så ledsen. Så jag blev tyst och slutade prata helt. Ingen nämnde sedan det jag hade berättat och de blev något som alla var tysta om. Till och med psykfolket som jag hade pratat med. De kanske inte vågade fråga mer, eller så ville de inte heller veta.

Sen har jag levt så hela tiden. Inte sagt något och inte pratat med någon om allt de där och allt det här. Ända fram tills nu när jag brakade sönder. Eftersom jag aldrig har pratat om saken så har jag i stället tänkt, analyserat och resonerat i min egen lilla värld. Där svaren och frågorna alltid slutar på samma sätt. Vad som är rätt och vad som är fel har aldrig varit uppe på ytan. Min värld om hur saker och ting ska vara och varför är rätt så snevriden därför. Hur ska jag kunna veta när ingen har berättat. Eller förklarat för mig hur verkligheten egentligen kan se ut. Fast jag har ju inte gett någon chans till det heller. Förrän nu då förstås, men då blir det rätt virrigt och bökigt för mig. Alla har förväntningar om hur jag ska göra, hur fort det ska gå och att jag ska prata och berätta allt på en och samma minut. Hur ska jag klara av det när de känns som om någon stryper mig när jag öppnar munnen. Ljudet fastnar i halsen och orden lyckas inte komma ut och stannar kvar i min hjärna och i mitt hjärta.

För länge sedan bestämde jag mig för att jag skulle inte leva tills jag var myndig. Jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva göra det också. Sen ångrade jag mig och ryckte upp mig. Började kämpa för att få en liten ordning på mitt liv. När jag sedan fick mitt första barn så bestämde jag mig för att så länge han var liten så skulle jag sköta mig. Jag skulle se till att han fick växa upp och skapa sig en inre trygghet så att han sen skulle klara sig bra. Få ett vettigt och bra liv, men samtidigt där han inte skulle vara totalt beroende av mig. För min tanke då var litegrann att själv stå ut under den perioden, tills dess att han inte behövde mig mer. Då kunde jag äntligen sen få ro. Sen fick jag ett till barn några år senare och därmed också några extra år som jag var tvungen att skärpa mig. Nu fyller min son snart femton år, han mår rätt bra för de mesta. Inte alltid och han har haft många jobbiga dagar i sitt liv. Han behöver mig fortfarande, men hur länge till?

När jag då nu sitter och resonerar med mig själv om hur jag ska göra med mitt liv idag så hamnar jag i samma tanke igen. Är de värt att satsa på att ta mig ur den här skiten, med allt vad de innebär. Riskerna att avslöjas inför min familj och vänner finns. Jag har berättat för min psykolog en del av hur jag lever. Även till andra som säger sig kunna hjälpa mig. Fast för att kunna hjälpa så måste jag prata. Berätta och avslöja sånt som ligger gömt långt inne i mina hemliga vrår. För varje liten grej jag berättar så kommer det upp på ytan och det känns som om jag slits sönder och trasas ihop till en person jag inte vara. Det tar på krafterna och jag har svårt att stuva undan allt sedan direkt. Jag blir rädd och jag mår inte bra. Är det inte bättre att gömma undan allt igen, leva vidare som tidigare. Stå ut de där sista åren som jag måste för barnens skull. Sen få den där efterlängtade vilan efteråt, äntligen få ro i kropp och själ. För vad händer med barnen om jag trasas sönder nu? Kanske jag förstör mer för dem då än om jag fortsätter som jag gör i hemlighet ett par år till. Deras tilltro till livet, människor och samhället är ju redan lite på kant. Även om det bara är en aning. Jag vet inte, men det är jobbigt just nu...

Nattlig ångest och tankar

Vissa nätter är jobbigare än andra. Det är de där med ångesten som spökar. Eller kanske skam och skuldkänslorna som hoppar fram precis när man ska sova. Ändå är jag så trött att jag nästan ser i kors. Tankarna yr fram och tillbaka och stannar som aldrig riktigt till. Många varför har jag i huvudet, men de är samma gamla varför. Några nya också, men dom är svårare att greppa och få kontroll över. Ändå vägrar jag låta ångesten ta över hos mig. Det är bättre och försöka fokusera på alla bra saker omkring mig. Eller sånt som är intressant eller nyttigt för mig.

Ska försöka ta mig tid att ringa en kompis i morgon och höra hur livet leker med henne, hon frågade mig ganska nyligt om jag kunde vara referens åt henne och ja sa efter en stunds tvekan ja. Känns inte riktigt som om jag är rätt person att vara det åt någon, men samtidigt så förstår jag hennes perspektiv. Hon vet ju inget om den gräsliga svartängeln utan bara den andra. Den lite snällare och vettigare. Den som kan något och som inte bara är usel. Så på något sätt så känns det kul också och helt plötsligt så har jag något där jag kan känna mig betydelsefull igen. Som inte hamnar om att vara en knulldocka eller bli påsatt i skogar, lägenheter och hotellrum utan något helt annat. Idag känns det som om hela dagen har gått åt till män av olika dess slag, allt från relativt unga till hyfsat gamla. Både utomhus och innomhus och jag har hunnit vara både stressad, rädd och förvirrad. Tidigare har jag ju haft alla bitar i mitt liv. Både ett vanlig nästan normalt liv och så det andra destruktiva och sjuka, men på slutet har skitlivet tagit över mer och mer. Kanske för att jag tänker mer på det och för att jag inte längre fyller upp resten av dagen med vettiga saker som plugg, jobb eller annat.

Har dock funderat på att söka in på en masterutbildning, men har inte bestämt mig ännu hur jag ska göra och om jag orkar.....det kan ju vara bra att vidareutbilda sig också, men efter nästan fyra årsstudier på rad så är jag trött, pank och rätt studieless. Dessutom har jag ju tänkt att jag i framtiden ska forska och disputera i något underligt ämne så jag vet inte riktigt....kanske jag ska hoppa på det här...eller kanske ska jag vänta...kanske jag först ska försöka koncentrera mig på att bli en fri svartängel och tappa kopplet som har sitt grepp om mig..och jobba med mitt mående...för vilken nytta gör jag annars?

Mycket man inte gillar...

gillar inte ängar heller och inte hotellrum för den delen...
Ängar sticks och det finns kryp och myggor överallt:-( Hotellrum är lite halvläskiga och tröttsamma för där tar det mer tid...Hemma är ändå bäst...här inne i min borg där ingen vet att jag är...förutom det där att man måste städa ibland och sånt där...fast det är inte så farligt om man jämför med massa annat...
Annars så är det rätt bra här, solen lyser idag och det är varmt ute. Regnet har slutat ösa ner och jag fryser inte länge....

Urkel

Det här senaste dygnets kaos är inget som jag någonsin tänker komma ihåg eller ens försöka sätta ord på för det är för rörigt för mig själv. Måste gå vidare och fokusera på annat i stället. Det går inte att se allt som nederlag och kaos utan jag måste försöka göra något vettigt. Eller åtminstone få upp humöret en aning innan jag bli inlåst. Den risken var nämligen aningen överhängande nyss och det tänker jag inte utsätta mig själv för. Har lyckats hålla mig borta från sånt i all evighet och tänker minsann fortsätta med det i framtiden också. Jag är ingen fara för mig själv, jag gör inte illa mig själv och jag skadar inte mig själv....jag är bara självdestruktiv och låter andra göra det... skada mig alltså...Stor skillnad de där...jävla skit..och nää jag är inte skadad nu...bara en vingbruten svartängel...

Tänker...

Här sitter jag nu och funderar på hur jag ska veta vad som är rätt och vad som är fel. Hur jag som är så förvirrad ska kunna ta ett beslut som är viktigt både för mig och för andra. Det känns så snurrigt ibland. Allt är så knäppt egentligen. Ofta tänker jag att jag själv är en stark människa, envis och tjurig. En sån som alltid går egna vägar och som ingen kommer åt. Hur dumt är inte det? Jag är ju egentligen så nertrampad man bara kan bli av andra. Ändå går jag runt och inbillar mig att de bara är min kropp de kommer åt och resten håller jag för mig själv. Fast varför mår jag då dåligt? Jo, för att jag är en krossad svartängel...de har kanske lyckats tillslut att knäcka mig? Det gillar jag inte alls!! Antar att jag inbillar mig allt de där andra om att jag är stark och hela köret är för att de som inte vet om mitt sjuka liv, har den åsikten om mig och jag får alltid höra det. Hur falskt är inte det va? Att hela tiden veta att man är en skurk, en illusion och en fantasi. För de är ju så det är. För jag är inte den där starka svartängeln som klarar allt, som står upp för sig själv och andra. Som har kämpat sig fram och skapat ett bra liv. Det är ju bara påhitt och en stor fasad som jag har byggt runt om mig och mitt liv. Ju värre allt blir desto hårdare jobbar jag för att mörka ner allt för omgivningen. De ser bara den där starka, modiga, orädda och smarta svartängeln, hon som kanske inte alltid hörs, men som ändå märks av. De missar helt att se den svaga, nertrampade, dystra och sjuka svartängeln, hon som nästan inte orkar finnas. Hur kommer det sig egentligen? Hur kan jag själv dölja ett helt destruktivt liv av självhat, förnedring, horeri och alla andra mörka sidor för en hel omgivning? Vad är de som gör att människor som står mig nära inte ens kan ana, tänka eller tro en sådan sak om mig?

Vara ägd

Att vara ägd innebär i praktiken att man aldrig får säga nej. Att aldrig få bestämma över vem, när var och hur. Det betyder att oavsett vilket humör, eller vilka omständigheter som finns så måste man säga ja. Inte bara ett snällt ja, utan att engagerat ja. Gör man inte de så blir det konsekvenser. Sånt som inte är så trevligt. Att vara ägd innebär psykiskt att oavsett hur man mår så måste man tillfredsställa andra. Ens eget mående är inte något man får eller kan ta hänsyn till eftersom man är en annan människas ägodel. Att vara ägd innebär ekonomiskt att någon annan tar reda på de man tjänar eftersom man inte är värd att sköta det själv.

Att vara ägd innebär att oavsett vad så finns de alltid någon. Varje gång man går ut och träffar någon så vet den som äger det. Ser till att man är någolunda ok under tiden. Man behöver inte bekymra sig om att tänka eftersom någon annan gör de åt en. Att vara ägd innebär att man är en knulldocka, en levande sådan. En sån som gör exakt vad den blir tillsagt utan att tänka. En sån lånar ut sin kropp till den som behöver en. Själen behåller man för sig själv och delar inte med sig av den till någon. En knulldocka har inga gränser, de sätter den som äger den. Bestämmer över varje andetag, varje rörelse eller varje tanke under tiden allt pågår. Det rätta jaget kommer ingen åt. Det är mitt eget och ingen kommer nära det. Det är egentligen ingen skillnad på den enkla och den komplicerade kunden. Alla är samma. Kanske en del är trevligare, återkommande eller vardagligare. Andra är hårdhäntare, svårare, otrevligare eller läskigare. Fast i slutändan så ser de ändå mig på samma sätt. Som en handelsvara som de lånar en liten stund enbart för sin egen tillfredsställelse. Om något för mig är obehagligt, gör ont eller är besvärligt är jag dålig och måste träna på just den saken så att jag klarar av det till nästa gång. Att rycka till i smärta är ett svaghetstecken, som inte är bra.

Att vara ägd är egentligen ganska jobbigt, de är förnedrande och obehagligt. Det är sånt man önskar att man slipper. Fast de är svårt att inte behöva vara ägd. Det krävs stora insatser av en själv. Vill man att omgivningen ska veta kanske de är lättare. Är man modig så är det lättare, för då törs man göra något. Kan man prata och berätta om allt kanske man får fördelar, för då vet andra. Är man feg, varit ägd länge och ganska mesig är det däremot ganska svårt. Man är rädd för konsevenser och man är rädd för att släppa på kontrollen. Den man egentligen inte ens har sedan tidigare. Man bara lurar sig själv hela tiden. Till slut så väntar man på ett slut, ett beslut, ett avslut eller en hjälp. Fast kan man få hjälp utan att hjälpa och utan att skälpa? Utan att göra illa sig själv eller andra?

Pannkaka av allt

Jag har inte skrivit så mycket den här veckan. Det både för att jag har jättevarmt och soligt här. Kring 30 grader varmt och hetta. Fast de är inte hela orsaken. För egentligen så har jag fallit skithårt och lågt just nu. Mer än en karl varje dag har jag hunnit med också. Några enkla och snabba, andra mer komplicerade och jobbiga. Det är så när jag börjar må dåligt, för då slutar jag att orka tänka. I stället så lyder jag hela tiden de mina ägare säger att jag ska göra. I och för sig så åker jag på straff om jag inte gör som dom säger också. Jag har lite svårt för de där straffen och då lyder jag hellre. Även om jag känner mig gammal och sliten. Det är jobbigt även om inte alla är jobbiga. Ändå tänker jag att de är bara en kropp de får och min hjärna behåller jag för mig själv. Det är ett sätt att stå ut och orka med. Att bara låta dem låna vissa bitar av mig och hålla mig själ kvar. Kanske inte alltid smart, men jag har lite svårt att säga nej. Ibland tänker jag att de är väl bara att acceptera att livet är på de här viset och att jag borde sluta klaga. Fast samtidigt känns det inte som om jag klagar, eller att jag har gjort det. Kanske jag borde ha klagat mer. Eller typ berättat lite för min omgivning i stället för att ha varit tyst. Fast vad skulle hända då och skulle någon förstå? Det är ju inte något som syns på mig utan bara något som jag vet om...och ja, ni förstås som läser det jag skriver. Jag ser ju rätt vanlig ut, kan jag tro. Sån där som nästan smälter in bland alla andra. Som en vanlig varelse som alltid har ett stort leende i ansiktet. Risken finns ju att om jag berättar så flyr folket i från mig. Det fixar jag nog inte. Fast ska jag i stället fortsätta som tidigare, då blir det kanske jobbigt också. Tur de är sommar i alla fall, då slipper jag frysa.

Vill vara hel

Det är förvirrat i min skalle just nu! Jag mår nog inte så bra egentligen och jag har gjort mindre bra saker. Fast vad ska jag annars göra? Är ju inget annat än en knasboll utan förstånd. Som träffar kunder som är mer utan förstånd än jag. Så då blir de konsekvenser för mig. Undra om det blir de för dom också? Fast vem bryr sig egentligen? De bryr sig ju inte om mig så varför ska jag bry mig om dem? Om jag far illa eller får ont kanske dom bara är glada? Eller om man så söndertrasad att man inte ens vill prata eller skriva om det, så kanske de är deras mening? Jag vill inte tänka, jag vill inte finnas och just nu behöver jag vila. Jag vill inte ens skriva om det i den här dumma bloggen. Jag bara känner mig som en skit, en äcklig liten skit. Jag måste försöka sätta ord på saker och ting, men de är svårt. Tycker inte om att vara trasig, jag vill vara hel. Sov gott så länge, i morgon är jag nog glad igen...

Less

Näpp, jag mår inte bra i kväll!!!
Inte ett dugg alls...jag är inte glad...jag är trött, less och förvirrad.
Jag vill inte ha de så här...jag vill inte göra så här...
Bläää för allt...varför kan inte livet vara enklare? Det mesta känns bara jobbigt och plågsamt...som om jag aldrig kommer att vara som andra, ha de som andra eller ens tänka som andra....hur ska jag kunna leva??? När de dessutom känns som om det hade varit en lättnat av att få slippa...stor lättnad egentligen också...jag orkar inte mycket mer...det här är för mycket...alla måste väl få ha sina gränser på vad som är nog och inte....jag har passerat mina gränser för länge sen....jag är less...skitless

RÄDD

Aaaaaaaaaaaa, jag är RÄDD!!!! Hallå! Ta bort min rädsla fort!!! Hjäääälp!!!!
Åhhhh, vad har jag nu gjort...jag måste gå ut genom dörren nu direkt och över vägen för hämtning och jag sitter fast!!!! Jag är räddare än räddast, men ut ska jag!!
Nu vet jag hur en hare känner sig just innan han ska passera en motorväg...väntan på att bli överkörd, krossad och nertrampad i asfalten!!! Stackars hare!!
Jag är ingen hare, jag är en modig liten svartängel och jag tar på mig skorna och vandrar ut till den stora hemska världen...

Pansarklädd

Jag har haft en ganska bra dag idag, men lite ensamt.
Lugnt och inte så stressigt. Fast de var nog det jag behövde idag. Igår kväll satt jag i en skog och tjöt som en fjant. Sov dåligt och vaknade mindre glad. Så jag behövde ta de lugnt.
Ibland känner jag mig som ett känslomässigt vrak som inte kan hantera känslor och tankar normalt. Kanske det finns en orsak till det, men störande är de ändå.
Mitt sätt har alltid varit att stänga av, att inte känna, tänka och säga. I stället har jag analyserat och funderat i min skalle utan att någonsin prata om saken med någon. Det har varit min väg för överlevnad. Jag har inte behövt något annat.

Det har gjort mig till en varelse av stål, med hård pansar runt om mig som en mur. Där ingen har lyckats ta sig igenom annat än för korta stunder. Ett liv där jag fungerar på vissa sätt, men där jag samtidigt sakta men säkert tar ihjäl mig själv med hjälp av ett självdestruktivt liv styrt av både mig och kontrollmän.
Jag har aldrig själv betraktat mig som olycklig eller deprimerad. Ingen annan heller tror jag, eftersom jag alltid ler. Inte har jag behövt mediciner för mitt mående, men det är nog för att jag stänger av och inte känner. Nu när jag verkar känna igen ibland så mår jag inte alltid bra och jag har varit ledsen med tårar och allt....mycket skumt och underligt

Maktslöshet

Jag funderar vad de är som ger andra människor rätten att bestämma över en annan? Vad i det är de som lockar dem? Är de själva känslan av att någon annan är helt maktlös eller är det våldet i sig som de gillar? Om någon vill plåga mig till den grad att inte ens jag orkar med utan faller och inte orkar hålla skenet uppe så har den människan gått ganska långt. Inte bara för att jag är tålig och van vid mycket utan även för att den personens gränser för vad som är ok och inte ligger väldigt långt borta från vad som är vettigt. Vad är det som gör att sk vanliga familjemän lockas av att se till att en tjej är så maktlös som möjligt? Hur kan det vara ett nöje för dem att köpa en till händer och fötter bunden varelse, för att i grupp ha sex med den? Är de intressanta för dem då att de slipper hålla fast själva eller handlar det om att de tycker om att veta att den andra är maktlös och inte kan ta sig därifrån? Om dom struntar i att binda fast kanske man sprattlar och är besvärlig, försöker springa eller gå, men om de ser till att inget går att röra eller att varelsen inte kan prata då kanske det är enklare för dem. Kanske det är därför de inte vill att jag ska se heller, att dom binder för mina ögon. De missar paniken och ångesten i mina ögon. De gör ju då inte heller fel eftersom ingen kan säga stopp, ingen kan vare sig visa eller säga sluta. Om ingen protesterar så vet dom inte när gränsen är överstigen.

Varför anser samhället att det är nästan ok att människor kan säljas på det viset, att det är en normal och vanlig sak. För på nått sätt så är det ju helt ok eftersom det inte finns något som gör att de kan stoppas. Det är nästan värre att vara den som säljs eftersom jag då betraktas som skräp och någon som är mindre betydelsefull. Det finns inget som kan hjälpa mig att bli fri helt och hållet. Ingen riktig lag eller moralisk aspekt som säger att det som händer är fel. Inget fack man kan vända sig till och be om hjälp, utan om jag skulle få rätt så skulle jag vara tvungen att överbevisa andra genom att utsätta mig själv för samma sak massa gånger så att någon betydelsefull person ser det hela och kan stoppa det. Annars går det inte.

För mig spelar det inte så stor roll längre om jag en vecka säljs till en person eller till trettio eftersom det jag gör är ändå detsamma. Enda skillnaden är i vilket fysiskt skick jag är i efterhand. Om jag inte hade någon som ägde mig och hade kontrollen över mig hade jag antagligen slutat för länge sedan. Då hade jag kunnat gömma mig eller slutat att svara. Då hade en del kanske passat på om de hittat mig och gjort något för att jag skulle börja om igen, men jag hade klarat mig lite bättre. Varför ska någon annan tjäna pengar på min kropp?

Någon sa till mig nyss att det inte är någon skillnad på att ha ett vanligt jobb eftersom man då också säljer sig själv och ofta gör saker som inte är roliga eller är sånt som passar en själv. Att då också en arbetsgivare tjänar pengar på den anställda. Varför ska jag då klaga egentligen? För att jag mår dåligt av att någon säljer mig, att jag är rädd när det händer, att de gör fruktansvärt ont eller att jag blir ledsen när de efter ett gangbang slutar med att pissa över hela mig. Är det verkligen samma sak som ett vanligt jobb? För när jag har vanliga jobb så trivs jag med dem, jag tycker ofta om mina arbetskamrater och mina arbetsuppgifter. Jag är oftas glad när jag far dit och jag är glad när jag far hem. Trött och less givetvis ibland, men fortfarande är jag hel, ren och utan ångest.

Snyft

Jag vill bara gråta, lägga mig ner och storböla och aldrig kliva upp igen...men sån är jag inte.
I stället försöker jag få på en hård och kall mask som stänger ut världen.
Inte ens det verkar fungera just nu.
Tror att jag behöver min mamma....var är hon?

Ledsen

Även svartänglar kan bli ledsna ibland, fast de visar dom aldrig eller säger till andra. Det är ett svaghetstecken hos en svartängel och inte något man pratar om. Det syns aldrig om man inte tittar väldigt, väldigt noga, men jag kan avslöja att det där leendet som alltid finns i ansiktet inte alltid är på riktigt. Glittret i ögonen är falskt och gömmer många sjuka hemligheter.

Vill inte

En gång slutade jag att prata, jag slutade att finnas och existerade knappt. Idag hade jag antaligen blivit kallad ett apatiskt flyktingbarn, men då fanns inte den termen. Ja, jag tillhörde inte heller riktigt den kategorin av människor, men beteendet var nog ganska lika.
Det var min räddning tror jag, mitt eget sätt att överleva.

Det var då jag insåg att karlar var betydligt snällare mot barn än mot vuxna. Inte för att jag egentligen var vuxen utan i stället en mellanstadieunge, med ett vuxen beteende. I alla fall när det gällde sex Jag lärde mig då att jag var för gammal för att vara intressant eftersom karlar inte vill ha robotar som gör det dom säger utan dom vill ha dem rädda och försiktiga, sånna som är tafatta och blyga...och efter några år är man inte de längre. Så jag var för gammal och inte längre intressant och i stället började jag med sadistsex, vilket gjorde att jag under en period tappade förståndet. Man ska nog inte syssla med sånt i den åldern tror jag.

Nu är jag ju vuxen, men jag känner mig alltid för gammal ändå. Fast jag egentligen inte är det. Ibland faller jag tillbaka och blir ett barn, andra dagar är jag förståndig och vettig, alla dagar är jag mamma....vissa dagar är jag jättesjuk och andra är jag en sån som säljer sex.

Ibland fattar jag inte att livet har blivit så här, varför jag inte har gett upp för länge sedan. Hur jag ska kunna ta mig ur den här skiten utan att blanda in massa människor i det hela. Inte många vet om hur jag lever utan de känner bara små delar av mig....yrkesarbetande, studerande, prostituerade, föräldern, systern, barnet, vännen eller grannen. Borde jag ha blivit typ helt galen av att vara så här splittrad?? Eller borde jag ha dött för länge sen? Vad är vitsen att plåga sig själv så här länge, när man ändå aldrig lyckas ta sig ur helt och hållet. Jag kan skylla gamla saker på andra, på gud eller omständigheter, men allt nytt är bara mitt eget verk, sånt jag får skylla mig själv för. Mitt och tre kontrollmän som egentligen borde kallas något annat...

Lurar vi oss själva eller andra?

Jag förstår inte varför inte omgivningen ser vad de är som händer. Hur kan vi sälja sex i massor med år utan att någon kommer på en? Är vi så duktiga att dölja allt att ingen märker något? Inom sjukvården är det inte många gånger som någon reagerat på hur man sett ut eller ställt frågor. Jag kanske är en sån som sällan söker hjälp för eventuella besvär och har ett eget hemma apotek så att jag ibland kan laga mig själv, men det är ju inte alltid det har gått. Unga tjejer kanske inte gör sånt själva utan söker upp läkare för hjälp. Varför reagerar ingen då? Eller går läkarna att alltid övertala till tystnad. Jag har gjort så en gång för väldigt många år sedan, då jag fick en doktor att inte skriva in det i min journal eller berätta om det till någon. Då gillade jag den läkaren och tyckte att hon var jättebra, men idag är jag mer tveksam om hur bra det verkligen var. Hon visste nog mycket mer än hon visade till mig kan jag tro. Den gången var jag redan inlagd på sjukhus eftersom jag precis fött barn och var för dålig för att få åka hem. Ny sydd och jävlig var jag också eftersom mitt barn hade haft navelsträngen runt halsen i flera varv och jag blev klippt och sydd en hel del. Trots sånt får man ju inte alltid vara i fred så det slutade med att en karl valde att knulla med ett baseboll trä samtidigt som han knullade mig i skitan. Vilket gjorde att styngen gick upp och jag hade ont som satan. Den här läkaren såg mig ett tag efter och bad att få prata med mig tillsammans med en kanditat. Jag vägrade undersökning och tillslut bad hon kandidaten att gå ut ur rummet. Då sa jag till henne att hon fick kolla om hon lovade att inget göra åt det. Efter ett tag gick hon med på det och hon fick kolla, sy om och fixa. Hon sa nästa gång måste jag ringa efter hjälp direkt, inte låta någon göra så mot mig fler gånger. Att hon skulle inte skydda mig en gång till. Så henne har jag aldrig farit till igen av rädsla att hon ska komma ihåg.

Jag är en äcklig liten skit

Ibland är jag rädd av mig. Att förändra mig är en fara, som skrämmer mig.
Jag har levt så här i hela mitt liv och nu när jag ska ändra på mig, känns det som en del av vem jag är försvinner. Det där kända och vana plockas bort och då blir jag osäker. När jag var barn började min mardröm, men efter ett tag blev det en grej som jag bara gjorde utan att tänka mig för. Det rörde mig inte i ryggen, kanske för att jag använde mig av så mycket droger att jag var avtrubbad. Jag har ingen aning, men de kan vara så. Innan jag fyllt elva år höll jag på med sadistsex och det blev en vardag. På den tiden fanns det gränser, eftersom jag aldrig var ensam. Då kontrollerades det så att jag alltid överlevde, nu bryr jag mig inte längre om den biten. Även om jag har mina kontrollmän som jag kallar dom. Andra hade nog haft ett helt annat namn på dem.

När jag slutade med mina droger skaffade jag ganska snart mina barn och det gjorde att många av mina destruktiva mönster också under en period försvann. Jag vet inte om det var så att när jag började träffa en karl med många fetischer, en kostymklädd alkoholist så hamnade jag i en van situation. När de blev strul med honom så började jag att falla. Fort var jag tillbaka i samma gamla sexmönster med massor av karlar. Började om att sälja sex, först på egen hand tills jag råkade jätteilla ut. Då tog jag in först en kontrollman och sen två och nu sist den tredje. Som alla säljer mig på olika sätt. Som den knulldocka jag är, den där som alla får göra vad de vill med. Den som inte själv finns utan som är tillgänglig för alla andra. Allt från vanlig snäll vaniljsex till dominanssex, sadistsex, till fetischer av olika slag. Den ena snurrigare än den andra. Enda skillnaden nu och då är att jag inga droger använder. Klarar av att stänga av mig själv helt och hållet utan drogerna nu, men jag undrar hur länge. Det är för jobbigt och jag börjar bli gammal.

Var är prinsen på den vita hästen??

Jag har funderat på en sak, att jag är ganska knäpp vet jag ju om sedan tidigare, men jag har också väldigt mycket fantasi. Ibland är jag som en liten unge som går omkring med orealistiska drömmar och tankar. Sånt där som man egentligen vet att ändå aldrig kommer att hända. Fast man kan inte släppa det ändå.

Ett exempel är att trots mina galenskaper och levnadssätt så vägrar jag tro på elakheter och ondska. Jag tror ändå på att människor är goda och snälla. Att det finns bra saker hos alla, även om en del har svårt att visa sina bra sidor. Fast när det kommer till mig själv, så ser jag mig själv som en enbart vansinnig och sjuk person. Att det är jag som med min blotta närvaro ser till att andra visar sina dåliga sidor. Att det är synd om människor som kommer i kontakt med mig eftersom jag förstör allt och alla. Knäppt att man bara kan se andras fina egenskaper och aldrig sina egna.

Ibland inbillar jag mig att sagorna finns, att om jag tror tillräckligt mycket på dem så uppfylls alla mina drömmar. Som om att prinsen på den där vita hästen ska dimpa ner i mitt vardagsrum och hämta mig för att placera mig i ett vackert slott med en egen vallgrav. Där jag sen ska få leva lycklig i alla mina dagar och aldrig ha några problem. Vallgraven skulle jag i och för sig kunna använda till att kasta ner alla läskiga varelser som också brukar finnas i sagornas värld. I min vallgrav ska det krylla av otäcka krokodiler eller nått som kan käka upp monstren så jag slipper dem.

Fast hur ofta dyker det upp prinsar på vita hästar i det här landet egentligen? Eller i den här världen överhuvudtaget? Borde det inte vara slut på sådana nu och om det verkligen är slut på dem, varför sparades ingen till mig? Jo såklart är det så att prinsar gillar inte tjejer som säljer sex till varenda karl som är intresserad. De gillar nog inte att man gjort det sedan man var yngre än laglig. Prinsar vill nog hellre ha snälla och söta tjejer och inte svartänglar, för vi är farliga, galna och underliga.

Vissa dagar känner jag mig som en vanlig människa, den där mamman som har gått massa skola, har ett vanligt liv och som är förståndig. Andra dagar är den svarta jag mer tydlig, den där hemska människan som både är ful, ointelligent, äcklig och oförståndig. Den där som förstör sig själv mer och mer för varje dag som går. Hon som gör så vidriga saker att hälften vore nog. Jag försöker mota bort henne, men hon har klistrat sig som ett plåster på mig och vägrar släppa taget. Fast plåster brukar kunna ramla lös om man är tjurig nog....och tjurig är jag ju så det skriker om det....

veckan som var...

Under behandlingsveckan var vi några stycken tjejer i olika åldrar där. Den yngsta hade precis passerat 20 och den älsta var drygt 40 tror jag. Alla hade vi helt olika saker vi hade problem med, även om det fanns vissa likheter mellan oss också. Två av tjejerna hade jag träffat vid förra veckan jag var på och vi har hållit kontakten sen dess också.
Likheten med oss alla var att vi hade någon form av trauman i bakgrunden, men vi hade helt olika sätt att leva idag. Jag hade jättesvårt att dela med mig av mig själv och mitt liv, men jag försökte så gott jag kunde. De andra var superduktiga och jag är glad över att få se dem komma vidare och släppa taget om många saker. Tror att jag fortfarande räknas som ett hopplöst fall, en sån som aldrig kan bli normal och vanlig helt och hållet. Jag är i alla fall väldigt imponerad av de som klarade av att dela så mycket av sig själva. Kanske jag är så full av skam och skuld att det låser sig hos mig. Vet inte riktigt...men nått fel är det nog