Sömnlöst

Efter en i stort sett sömnlös natt så har jag i alla fall slutat gråta och i stället så bara finns jag. Utan att orka tänka eller känna något Totalt känslomässigt slut, på ett sätt...på ett annat sätt totalt tvärtom. Jag vill inte vare sig känna hopp eller förtvivlan igen, bara ingenting. Ge mig inte mer hopp och tro för det känns inte på riktigt vill jag bara skrika till alla som försöker prata med mig. Det känns bara som en illusion och något som är på låtsas. Inte något som verkligen finns. Flera säger till mig att bara jag försöker så kommer allt bli bra, hur ska jag kunna veta det och hur kan jag veta vad bra är? Var ligger referensramen för något som är bra? Vad innebär det? Jag försöker hitta känslan av att duga, att vara ok eller att vara bekymmersfri. För om jag hittar den igen så kanske jag lättare kan förstå. Fast var fanns den? Är det så att om den har funnits hos mig en gång så kan jag ta fram den för att kunna relatera till det som kan vara? Eller är det också bara en fantasi?

Vara ägd

Att vara ägd innebär i praktiken att man aldrig får säga nej. Att aldrig få bestämma över vem, när var och hur. Det betyder att oavsett vilket humör, eller vilka omständigheter som finns så måste man säga ja. Inte bara ett snällt ja, utan att engagerat ja. Gör man inte de så blir det konsekvenser. Sånt som inte är så trevligt. Att vara ägd innebär psykiskt att oavsett hur man mår så måste man tillfredsställa andra. Ens eget mående är inte något man får eller kan ta hänsyn till eftersom man är en annan människas ägodel. Att vara ägd innebär ekonomiskt att någon annan tar reda på de man tjänar eftersom man inte är värd att sköta det själv.

Att vara ägd innebär att oavsett vad så finns de alltid någon. Varje gång man går ut och träffar någon så vet den som äger det. Ser till att man är någolunda ok under tiden. Man behöver inte bekymra sig om att tänka eftersom någon annan gör de åt en. Att vara ägd innebär att man är en knulldocka, en levande sådan. En sån som gör exakt vad den blir tillsagt utan att tänka. En sån lånar ut sin kropp till den som behöver en. Själen behåller man för sig själv och delar inte med sig av den till någon. En knulldocka har inga gränser, de sätter den som äger den. Bestämmer över varje andetag, varje rörelse eller varje tanke under tiden allt pågår. Det rätta jaget kommer ingen åt. Det är mitt eget och ingen kommer nära det. Det är egentligen ingen skillnad på den enkla och den komplicerade kunden. Alla är samma. Kanske en del är trevligare, återkommande eller vardagligare. Andra är hårdhäntare, svårare, otrevligare eller läskigare. Fast i slutändan så ser de ändå mig på samma sätt. Som en handelsvara som de lånar en liten stund enbart för sin egen tillfredsställelse. Om något för mig är obehagligt, gör ont eller är besvärligt är jag dålig och måste träna på just den saken så att jag klarar av det till nästa gång. Att rycka till i smärta är ett svaghetstecken, som inte är bra.

Att vara ägd är egentligen ganska jobbigt, de är förnedrande och obehagligt. Det är sånt man önskar att man slipper. Fast de är svårt att inte behöva vara ägd. Det krävs stora insatser av en själv. Vill man att omgivningen ska veta kanske de är lättare. Är man modig så är det lättare, för då törs man göra något. Kan man prata och berätta om allt kanske man får fördelar, för då vet andra. Är man feg, varit ägd länge och ganska mesig är det däremot ganska svårt. Man är rädd för konsevenser och man är rädd för att släppa på kontrollen. Den man egentligen inte ens har sedan tidigare. Man bara lurar sig själv hela tiden. Till slut så väntar man på ett slut, ett beslut, ett avslut eller en hjälp. Fast kan man få hjälp utan att hjälpa och utan att skälpa? Utan att göra illa sig själv eller andra?

En slöardag

Idag är de strålande sol och hur varmt som helst. Jag ligger inne och slöar. Tvättar och försöker få ordning på saker och ting. I stället för att vara ute och njuta av att de är sommar. Typiskt mig alltså. Ställer bara till det mer och mer för mig själv just nu och är mer förvirrad än vanligt.
Idag har jag varit hos hjärnskrynklaren och där påstår de att jag numera pratar mer än tidigare, att de flyger ut ord från mig och att jag inte längre är lika försiktig och rädd som förut. Undra vad de betyder egentligen? Har jag blivit galnare än förr eller börjar jag bli bättre? Jag är skiträdd just nu för många olika saker och hur jag är resonerar så blir jag bara mer skraj. Som om jag känner, tänker och finns mer än förut. Skumt va??

Håller mig vid liv

Just nu känns det lite bättre:-) Lite mat och vila kan göra susen för en trött svartängel!
Humöret hoppar upp och ner, jag kanske inte är så stabil just nu som jag brukar. Ändå märker inte någon omkring mig av mina svajningar. Kanske det är bra. För ingenting tillåter mig att gå ner mig i helvetet, utan jag håller mig hela tiden flytande. Även om det kanske bara är just såpass vissa minuter. Facebookar, pratar med vänner och tar de lugnt i kväll. Var nog det jag behövde. Känner mig lugn till och med.

Klarade det!!!!!!!

Jag har gjort det!!! Jag tordes!! Jag är jätteduktigt..sådeså!!
Fast huu vad jag var rädd....och stod och tryckte länge mellan två hus och några träd. Gömde mig och fasade, ville bara springa hem och gömma mig under sängen.
I stället så tog jag mig igenom det och klarade mig bra, överlevde och kan fortfarande andras. Jag vågade...och snart behöver jag bara be om hjälp. Sen kanske de ordnar sig och jag är fri igen...som alla andra...Jag vill också vara fri och inte rädd...

RÄDD

Aaaaaaaaaaaa, jag är RÄDD!!!! Hallå! Ta bort min rädsla fort!!! Hjäääälp!!!!
Åhhhh, vad har jag nu gjort...jag måste gå ut genom dörren nu direkt och över vägen för hämtning och jag sitter fast!!!! Jag är räddare än räddast, men ut ska jag!!
Nu vet jag hur en hare känner sig just innan han ska passera en motorväg...väntan på att bli överkörd, krossad och nertrampad i asfalten!!! Stackars hare!!
Jag är ingen hare, jag är en modig liten svartängel och jag tar på mig skorna och vandrar ut till den stora hemska världen...

Kanske...

Ibland är jag inte stark, utan bara svag och klen. Ibland har jag inte samma ork längre. Det bara är så. Jag har ingen förklaring på varför, utan det har blivit så. Kanske jag har blivit gammal. Jag är rädd för att bli det. Då blir livet svårare tror jag. Jag känner mig gammal och grå. Ändå har jag ju inte börjat leva ännu. Hur ska det bli då? Jag skulle vilja se hur världen är här utanför. Prova en liten stund att ha ett vanligt liv och göra vanliga saker. Fast jag vet ju inte vad vanliga saker är. En liten aning kanske jag har ibland, men inte mycket mer.