ledsamt

Just nu är jag förföljd av död. Alla dör omkring mig och jag lider lika mycket varje gång. Först dog min vän ju som jag berättat om tidigare. Hennes begravning orkade jag inte gå på eftersom jag inte klarade av det. Samma dag hennes begravning var fick jag veta att en klasskompis till mig har dött. Jag har inte haft så mycket kontakt med honom den senaste tiden, men jag blev ledsen ändå. För honom, hans småbarn och hans fina fru. Igår ringde mina barns ena halvbror och grät. Hans bästa kompis hade precis dött. Kändes så konstigt eftersom jag pratat med storebrorn sent på kvällen innan och då var kompisen där och pratade och skrattade. Några timmar senare var han död. Storebrorn är helt knäckt och jag som är hans nästanmamma ska vara ett stöd. Jag är ett uselt stöd. Det känns så jobbigt och oroligt nu, för storebrorn som lider så fruktansvärt. Hans bästa kompis som har funnits för honom när allt har varit hemskt den senaste tiden. Det var bestämt att han skulle komma hit några dagar snart, men nu blir det inte så. Jag vill inte att fler människor dör nu. Jag klarar det inte och jag blir så ledsen hela tiden. Vad ska man säga och göra. Hur ska man kunna trösta när man själv lider och är olycklig? Vi hinner inte ta tag i en sorg innan nästa kommer. Inte jag i alla fall. Jag har svårt fortfarande att tänka på att mittenbrorn är död, ändå har det gått ett och ett halvt år sedan han dog. Men jag vägrar tänka på det för egen del. Har fokuserat på att finnas till för de andra barnens sorger och sett till att de har kunnat hantera det. Fast jag glömde bort mig själv där någonstans....

Klarade det!!!!!!!

Jag har gjort det!!! Jag tordes!! Jag är jätteduktigt..sådeså!!
Fast huu vad jag var rädd....och stod och tryckte länge mellan två hus och några träd. Gömde mig och fasade, ville bara springa hem och gömma mig under sängen.
I stället så tog jag mig igenom det och klarade mig bra, överlevde och kan fortfarande andras. Jag vågade...och snart behöver jag bara be om hjälp. Sen kanske de ordnar sig och jag är fri igen...som alla andra...Jag vill också vara fri och inte rädd...

ensamhet

Sitter här i min ensamhet och tänker....funderar och analyserar
Inget har jag att göra och allt omkring mig rasar...
Vad ska jag göra, hur ska jag göra och hur ska jag tänka
Ibland känns livet bara så ensamt och sorgset...
Jag tror att jag saknar, något eller någon...bara jag slapp att vara själv

Jag saknar....

Kom nyss på att idag är de två veckor kvar innan det har gått ett år sedan vi förlorade en älskad familjemedlem.

På julafton for jag och barnen till hans grav och tände ljus och stod där i kylan och tänkte på honom. Jag saknar den grabben så otroligt mycket. Han var som min egen son och han betydde så jätte jätte mycket.

Det känns som om jag har ett stort hål i hjärtat...

Min dotter berättade för några dagar sedan hur hon brukar sitta i klassrummet och dagdrömma om honom. Hur han helt plötsligt kommer in i rummet, eller hur hon ser honom överallt och hör hans röst. Hon saknar honom så otroligt mycket även om han var så mycket äldre än henne....han var en del av henne, en del av mig och en del av oss alla....

...och han fattas oss...så fruktansvärt mycket