ledsamt

Just nu är jag förföljd av död. Alla dör omkring mig och jag lider lika mycket varje gång. Först dog min vän ju som jag berättat om tidigare. Hennes begravning orkade jag inte gå på eftersom jag inte klarade av det. Samma dag hennes begravning var fick jag veta att en klasskompis till mig har dött. Jag har inte haft så mycket kontakt med honom den senaste tiden, men jag blev ledsen ändå. För honom, hans småbarn och hans fina fru. Igår ringde mina barns ena halvbror och grät. Hans bästa kompis hade precis dött. Kändes så konstigt eftersom jag pratat med storebrorn sent på kvällen innan och då var kompisen där och pratade och skrattade. Några timmar senare var han död. Storebrorn är helt knäckt och jag som är hans nästanmamma ska vara ett stöd. Jag är ett uselt stöd. Det känns så jobbigt och oroligt nu, för storebrorn som lider så fruktansvärt. Hans bästa kompis som har funnits för honom när allt har varit hemskt den senaste tiden. Det var bestämt att han skulle komma hit några dagar snart, men nu blir det inte så. Jag vill inte att fler människor dör nu. Jag klarar det inte och jag blir så ledsen hela tiden. Vad ska man säga och göra. Hur ska man kunna trösta när man själv lider och är olycklig? Vi hinner inte ta tag i en sorg innan nästa kommer. Inte jag i alla fall. Jag har svårt fortfarande att tänka på att mittenbrorn är död, ändå har det gått ett och ett halvt år sedan han dog. Men jag vägrar tänka på det för egen del. Har fokuserat på att finnas till för de andra barnens sorger och sett till att de har kunnat hantera det. Fast jag glömde bort mig själv där någonstans....

Olycklig och sörjande

Jag är ledsen, jätte jätte ledsen. En jag tyckte om väldigt mycket dog i går. Vill inte det!!
Hatar sjukdomar som dödar människor utan att vara beredda. Vi skulle träffas om några dagar och umgås en hel dag. Nu kan vi inte det. Jag kan inte hantera sånt här och jag blir bara ledsen och olycklig. Förstår inte, tänker inte, kan inte, orkar inte, vill inte. Det blir för mycket. Vad ska man göra?

Tråkigt

Jag har varit ute för att titta på lite nationaldagsfirande tillsammans med sonen. Trodde inte att han skulle vara intresserad att gå ut, men han fick bråttom med kläderna när han hörde att jag skulle ut. Först inne i stan fattade jag varför han ville med. Det var lite demonstrationer och tjafs där och han var nog en aning skraj att jag skulle bli nedslagen eller nått sånt. Han visste om de i förväg, jag själv hade inte ens tänkt i de banorna. Fast sen när vi for därifrån och till ett lugnare ställe så sa han att det skulle vara mer troligt att han blev jagad än jag. Tycker de är tråkigt när de blir så här, tråkigt att han ska känna en rädsla över att visa sig en dag som denna. Han sa att eftersom de där demonstranterna tycker att de är värre med blandade människor än med renrasiga så låg han risigare till. Förstår vad han menar, men gillar inte att de blir så här. Han ska inte ens behöva tänka på sånt. Vi pratade mycket när vi var ute och gick, jag och han. Tycker om min son...vi har ändå haft en trevlig dag tillsammans...

Min vän...

Jag hatar älgar. Låter väl dumt, finns så mycket annat att hata. Fast jag hatar älgar ändå. Inte i vanliga fall eftersom jag sällan bryr mig om att dom finns. En speciell älg ogillar jag mest.

För ungefär ett år sedan var jag fullt upptagen med ett skolarbete. Låg efter med det eftersom jag hade haft en ganska kaotisk period efter att barnens halvbror dog i början på året. Jag var ganska sjuk och orkeslös. Hade mycket sorg i kroppen också efter pojken som var som min hade dött på ett sånt hemst sätt som han gjorde. Mina barn var olyckliga och behövde stöd.

Jag hade en vän som var mitt stöd, min uppmuntrare och mitt hopp. En sån där bra vän som hade tid, ork och energi och som inte tillät mig att deppa ihop och ge upp. Jag skrev som en galning på mitt skolarbete, ville ta min examen samtidigt som jag ville ge upp. Min vän tillät mig inte att göra det. I stället peppade han mig varje dag. Du kan det här svartängel sa han, du fixar det. Ge inte upp...och tänk på allt kul du kan göra sedan.

Fast jag hade inte tid med min vän. Inte ens för en kopp kaffe, eller en liten promenad. Även om jag visste att han var rastlös av sig ibland och hade långtråkigt vissa dagar. Ett dygn innan älgen låg jag och skickade sms till honom om hur dagen hade gått. Han frågade om fika och jag sa nej jag hinner inte. Natten efter kollade jag på klockan och tänkte, nej det är för sent han ligger nog och sover. Han skulle ju upp och jobba på morgonen efter...som var en måndag och klockan var strax före ett. Så jag skickade inget sms.

På morgonen klev jag upp och slog i gång datorn, var lite stressad eftersom mitt arbete skulle in den dagen och jag hade en del att gå igenom. Sen var jag klar och kunde fira. Jag och min vän hade planer, roliga planer tillsammans med mina barn och hans barn. Vi var bara goda vänner, ingenting annat. Jag fick upp dagstidningen och möttes av döden. Man omkommen i olycka med älg. Jag kastade mig på mobilen och skickade ett sms, jag ringde och jag fick inga svar. Jag visste fast det inte stod något namn, inget annat än en ålder. Kommunen var fel, men jag visste...och jag hade rätt.

Han var den som såg till att jag tog min examen, att jag inte hade offrat tre års studier i onödan. Den dagen då jag lämnade in skolarbetet som han sett till att jag slutförde dog han, på natten ungefär samtidigt som jag tänkt nej, han sover, jag skickar inget sms.....och en dum jäkla älg hade sett till att hans liv tog slut. Jag hatar älgar...Jag skulle ha tagit mig tid, då hade inte min vän farit ut på vägarna och kört.

Rädd som en hare när nattångesten tar över

Natten är värst, kvällen och mörkret.
Med de kommer ångesten krypande som ett svart spöke över en och som försöker ta över livet. Att den ska ha en sån makt över en människa är irriterande och störande.
Jag vill ha min sömn tillbaka, jag behöver ha styrkan, orken och livskraften för att orka med att ta i tu med livet som finns under dagen.
Enklast kanske skulle vara att ta på sig skyddsmurarna och köra på som vanligt. För de är jobbigt att ta itu med de svåra också.
Varför skulle jag ens komma på att jag levde ett galet liv, för utan vetskapen och känslan av att de var fel hade allt varit enklare. Då hade jag kunnat fortsätta att vara självdestruktiv och fortsätta att förstöra mig själv. Fast kan man ens bli bättre om man levt som jag....förtjänar man det ens? Vad gott kan komma av en förändring? Tänk om allt blir värre...hur vet jag att saker och ting kan förändras? Jag vet ju inte ens om jag kommer att klara av att motstå när trycket blir för hårt? Vad händer om jag säger till dem som idag har kontrollen över mitt liv att jag vill sluta? Vad händer om jag först säger det och sen lockas in i något av någon av dem igen, i ett svagt ögonblick? För snälla och glada lär de inte vara.....jag har nog mina misstankar...och jag vill inte vara med om det här...jag är en fegis

Jag saknar....

Kom nyss på att idag är de två veckor kvar innan det har gått ett år sedan vi förlorade en älskad familjemedlem.

På julafton for jag och barnen till hans grav och tände ljus och stod där i kylan och tänkte på honom. Jag saknar den grabben så otroligt mycket. Han var som min egen son och han betydde så jätte jätte mycket.

Det känns som om jag har ett stort hål i hjärtat...

Min dotter berättade för några dagar sedan hur hon brukar sitta i klassrummet och dagdrömma om honom. Hur han helt plötsligt kommer in i rummet, eller hur hon ser honom överallt och hör hans röst. Hon saknar honom så otroligt mycket även om han var så mycket äldre än henne....han var en del av henne, en del av mig och en del av oss alla....

...och han fattas oss...så fruktansvärt mycket