Sömnlöst

Efter en i stort sett sömnlös natt så har jag i alla fall slutat gråta och i stället så bara finns jag. Utan att orka tänka eller känna något Totalt känslomässigt slut, på ett sätt...på ett annat sätt totalt tvärtom. Jag vill inte vare sig känna hopp eller förtvivlan igen, bara ingenting. Ge mig inte mer hopp och tro för det känns inte på riktigt vill jag bara skrika till alla som försöker prata med mig. Det känns bara som en illusion och något som är på låtsas. Inte något som verkligen finns. Flera säger till mig att bara jag försöker så kommer allt bli bra, hur ska jag kunna veta det och hur kan jag veta vad bra är? Var ligger referensramen för något som är bra? Vad innebär det? Jag försöker hitta känslan av att duga, att vara ok eller att vara bekymmersfri. För om jag hittar den igen så kanske jag lättare kan förstå. Fast var fanns den? Är det så att om den har funnits hos mig en gång så kan jag ta fram den för att kunna relatera till det som kan vara? Eller är det också bara en fantasi?

Funderingar

Jag har föresten sökt ett jobb här om dagen. Ett jobb som jag vill ha och skulle trivas med. Även om jag känner mig en aning malplacerad just nu. Behöver åtminstone lönen, för de är jobbigt att leva på a-kassa. Det är flera år sedan jag hade ett vanligt jobb och min nya examen behöver få sig lite erfarenhet. Fast borde jag inte först se till att jag mår lite bättre. Kanske slutar leva som ett luder och i stället för att sälja sex, se till att jag får hjälp? Kan man göra allt samtidigt eller ska jag försöka med en sak i taget?
Jag är lite dåligt på att sätta gränser för mig själv. Ibland gör jag ingenting alls, eller så gör jag allt på en och samma gång. Tills jag inte orkar längre och stupar av utmattning.

Fast jobbet borde jag ju få, jag är ju dukigt också...jag borde passa där en aning i alla fall. Dom vet ju inte att jag är en hora...dom ser ju bara mitt examensbevis. Jag ser ju inte ut som ett luder...jag ser ju ut som jag...så dom kan ju inte veta...ska jag hoppas på det här jobbet eller ska jag strunta i det? Klarar jag av att både sluta hora och jobba på en vanlig arbetsplats, med vanliga människor och med massor med ansvar. Med människor som behöver min hjälp? Eller är de fel av mig att göra det nu? Jag tänker att flera års studier har ju bara gjort att jag har ännu mera papper som inte betyder mer än att jag har en skalle. Flera års horeri innebär ju bara att jag har en sliten kropp och ett självdestruktivt tankesätt. Arbetslivserfarenhet i det nya yrkesområdet är ju nästan noll eftersom jag inte har jobbat med just det.

Jag vet inte riktigt vad de är jag vill, vad jag behöver och vad jag borde göra först. Vad är vikigast? Jag har lätt för att känna mig som en värdelös skit, inte bara för att jag horar utan för att jag har svårt att se vad jag är bra på. När man ligger på ett golv och blir pissad på eller när någon noga förklarar alla ens fel och brister är de lätt att bara lyssna på det.
Borde inte en universitetsexamen göra att man är gladare? Eller är de så att den bara gör att jag känner mig mer värdelös eftersom de på något sätt känns falskt? Att jag inte borde ha fått bra betyg egentligen eftersom jag är en dålig person. Ibland känns det som om jag inte är värd min examen, att jag inte förtjänar den eftersom jag inte gjorde mitt bästa, ändå klarade jag av den utan vare sig kompletteringar eller omtentor under alla dessa år. Så varför skulle jag inte förtjäna min examen då?

Fast egentligen var de så att när jag började min nya utbildning så horade jag inte. Jag hade egentligen slutat då ju...men jag hamnade där igen, fast jag trodde att jag kommit längre i livet. Det behövdes inte stor press, många nederlag eller motgångar för att jag skulle falla. Jag bara gjorde det och jag vet inte varför.

Bara inget

Jag är aningen less på de mesta just nu. Har svårt att vare sig vara sur eller glad, lycklig eller ledsen. Jag bara är någonstans i mitten. Tar mig inte för speciellt mycket och de känns inte som om jag lever. Bara existerar och knappt det. Vill inte ens vara vaken, vill inte sova och vill inte något. Låter väl knäppt va?
Det ska ju vara sommar påstås det, men jag fryser.
Oron slits i kroppen och jag kan inte koncentrera mig.
Idag har jag i alla fall städat en aning, tvättat och plockat undan. Det ska visst vara midsommar på gång sägs det. Det känns inte så här alls.
Känner mig som en trotsig unge just nu...och strax ska jag trösta mig själv med lite choklad:-) Kanske jag blir gladare då...

Rastlös

Jag är rastlös, de slits och dras från olika håll och jag håller på att bli galen.
Tänker och funderar hit och dit för att reda ut i min hjärna. Vad som är rätt och vad som är fel. Vad gör jag för fel och vad jag gör för rätt. Varför jag är rädd och varför jag reagerar som jag gör. Det är inte lätt att vara svartängel ibland, men de finns de som har de svårare. Det vet jag.
Jag har alla förutsättningar att göra rätt och inte fel, men ändå blir de galet.
Hur många misstag kan man göra i ett och samma liv.

Nyvaken

I natt har jag sovit som en död. Drömt en massa, men inget jag kan ta på idag. Vaknade nyss och är fortfarande inne på min första kaffemugg. Totalt helt slut, ingen energi eller ork kvar. Måste försöka vila igen en stund snart. Det har varit jobbiga är jobbigast och jag är slut. Måtte jag få vara i fred i några dagar nu. Så jag kan fundera hur jag ska göra. Den jag träffade igår försökte att jag skulle lita på honom, men jag har så svårt att göra det för någon. Det tar tid för mig att kunna känna tillräckligt med tilltro för att säga och göra de dom vill. Måste fundera på hur mycket jag orkar och var mina gränser är där. Låter de konstigt? Borde jag inte bara fort ta chansen och våga, eller kan jag tänka så att jag känner att de jag gör är rätt, så jag inte får mer ångest. Hur ska jag göra?

Klagomuren

Ibland känner jag mig som en klagotant, en sån som bara gnäller och klagar på allt och alla. Som om ingenting är bra och särskilt inte jag själv. Ändå vet jag någonstans långt inne att till och med jag ibland är nästan ok. Att de finns de som bryr sig eller som uppskattar den jag är. Fast de sitter väldigt långt inne. De människor som jag har runt omkring mig och som inte har en susning om jag egentligen är kanske skulle känna sig lurade av mitt vardagliga leende. De kanske helt plötsligt skulle komma på att jag är en falsk och hemsk människa. Tänk om min familj skulle veta, skulle dom vända ryggen åt mig och försvinna från min värld? Vad hade jag gjort då? Det vill jag nog inte ens veta för jag behöver ha folk omkring mig som gillar mig...även om dom bara gillar vissa bitar av mig. Det är nog bättre än att ingen skulle uppskatta nått hos mig...

Om, eller, kanske

Ibland känner jag mig som en hemsk människa, en gräslig varelse som egentligen inte borde få finnas. Andra dagar så tycker jag att jag är ganska bra ändå och aningen nöjd med livet. Beror lite på vad som händer runt omkring mig. Funderar på om det finns genom onda människor och om jag då borde tillhöra den skalan? Fast om jag är en sån, vad ska då riktigt hemska typer räknas som? Om alla har en bra sida hos sig, var finns deras då? Ska jag jämföra mig med de hemskaste monster eller ska jag inte jämföra alls? Eftersom jag för de mesta gör galna saker, är aningen knasig i de jag tänker och inte alls är speciellt sund så borde jag ju vara en av de där tokarna som inte borde få finnas....

Idag är jag en liten mindre hemsk människa tror jag, snart ska jag göra mig klar och fara och träffa en tjej som behöver min hjälp.

Funderar

Sitter och funderar på en sak nu. När jag har blivit starkare och slutat med att tex sälja sex och alla sånna saker. Hur ska livet se ut då? Jag brukar ju inbilla mig att jag en dag ska leva ett helt vanligt liv också. Ett sånt där men en karl och hela baletten. Fast hur i hela fridens dar ska det gå till då? Kommer man någonsin att fungera normalt eller kommer allt sjuka att finnas kvar i en som en otäck insekt som försöker äta upp en.

Föräldrarbesök:-(

Idag kommer min mamma hit och ska hjälpa mig. Det är första gången dom kommer hit för att hjälpa mig och jag fattar ingenting. Både hon och pappa ska visst vara här och avlasta mig eller vad de nu pratade om. Jag måste säga att jag fattar ingenting. Dom vet ju om att jag är van att klara mig själv och att jag gjort det alltid. Det har hänt två gånger sedan jag fått barn att de har kommit hit och hjälp till, men då har jag bett dom om det. Då har de handlat om att jag har pluggat på annan ort och varit tvungen att resa långt för studierna och då behövde någon som kan vara här med barnen.

Så jag är lite förvirrad just nu, vad ska de hit och göra egentligen? Jag klarar mig ju bra ändå även om jag ligger mest hela tiden. Pappa vet jag redan vad jag kan använda till. Han ska få laga lite saker åt mig som är sönder, men mamma då...vad ska hon göra??

Mina föräldrar är lite underliga och inte så vanliga föräldrar, jag är inte van att de ska tycka att jag kan behöva hjälp. Min storebror däremot brukar ofta be dem om hjälp att passa barn och sånt. Särskilt när han skrev slutet på sin doktorsavhandling, men jag har aldrig efterfrågat någon som kan avlasta mig med barnen. Jag valde ju att skaffa dem så då måste jag ju också ta hand om dem tänker jag. Nu i och för sig så kanske jag skulle gjort annorlunda när barnen var små och bett dem om hjälp om mina föräldrar varit i landet då, men de jobbade ju utomlands när jag fick nummer två och kom inte hem förrän hon var ett par år.

Fast huuu, vad ska de göra här egentligen? Vad betyder avlastning? Hur mycket måste jag nu städa innan de kommer hit. De tar några timmar för dem att köra hit så jag har lite tid på mig att röja undan. Inte mycket mat har jag hemma heller, bara lite och mest sånt som de inte gärna äter. Jag orkar ju inte fara och handla mat innan. Gräsliga tid.

Var är prinsen på den vita hästen??

Jag har funderat på en sak, att jag är ganska knäpp vet jag ju om sedan tidigare, men jag har också väldigt mycket fantasi. Ibland är jag som en liten unge som går omkring med orealistiska drömmar och tankar. Sånt där som man egentligen vet att ändå aldrig kommer att hända. Fast man kan inte släppa det ändå.

Ett exempel är att trots mina galenskaper och levnadssätt så vägrar jag tro på elakheter och ondska. Jag tror ändå på att människor är goda och snälla. Att det finns bra saker hos alla, även om en del har svårt att visa sina bra sidor. Fast när det kommer till mig själv, så ser jag mig själv som en enbart vansinnig och sjuk person. Att det är jag som med min blotta närvaro ser till att andra visar sina dåliga sidor. Att det är synd om människor som kommer i kontakt med mig eftersom jag förstör allt och alla. Knäppt att man bara kan se andras fina egenskaper och aldrig sina egna.

Ibland inbillar jag mig att sagorna finns, att om jag tror tillräckligt mycket på dem så uppfylls alla mina drömmar. Som om att prinsen på den där vita hästen ska dimpa ner i mitt vardagsrum och hämta mig för att placera mig i ett vackert slott med en egen vallgrav. Där jag sen ska få leva lycklig i alla mina dagar och aldrig ha några problem. Vallgraven skulle jag i och för sig kunna använda till att kasta ner alla läskiga varelser som också brukar finnas i sagornas värld. I min vallgrav ska det krylla av otäcka krokodiler eller nått som kan käka upp monstren så jag slipper dem.

Fast hur ofta dyker det upp prinsar på vita hästar i det här landet egentligen? Eller i den här världen överhuvudtaget? Borde det inte vara slut på sådana nu och om det verkligen är slut på dem, varför sparades ingen till mig? Jo såklart är det så att prinsar gillar inte tjejer som säljer sex till varenda karl som är intresserad. De gillar nog inte att man gjort det sedan man var yngre än laglig. Prinsar vill nog hellre ha snälla och söta tjejer och inte svartänglar, för vi är farliga, galna och underliga.

Vissa dagar känner jag mig som en vanlig människa, den där mamman som har gått massa skola, har ett vanligt liv och som är förståndig. Andra dagar är den svarta jag mer tydlig, den där hemska människan som både är ful, ointelligent, äcklig och oförståndig. Den där som förstör sig själv mer och mer för varje dag som går. Hon som gör så vidriga saker att hälften vore nog. Jag försöker mota bort henne, men hon har klistrat sig som ett plåster på mig och vägrar släppa taget. Fast plåster brukar kunna ramla lös om man är tjurig nog....och tjurig är jag ju så det skriker om det....