Håller mig vid liv

Just nu känns det lite bättre:-) Lite mat och vila kan göra susen för en trött svartängel!
Humöret hoppar upp och ner, jag kanske inte är så stabil just nu som jag brukar. Ändå märker inte någon omkring mig av mina svajningar. Kanske det är bra. För ingenting tillåter mig att gå ner mig i helvetet, utan jag håller mig hela tiden flytande. Även om det kanske bara är just såpass vissa minuter. Facebookar, pratar med vänner och tar de lugnt i kväll. Var nog det jag behövde. Känner mig lugn till och med.

En grej till avklarad

Idag har jag lämnat in de sista skoluppgifterna, jag har en minigrej kvar som jag måste fixa i, men den räknar jag som inte in eftersom den tar inte mer än en timma att kladda ihop.
Jag är helt klar nu med alla studierna såvida jag inte får någon komplettering förstås.
På måndag ska jag ställa mig som arbetssökande, hur gräsligt är inte det? Numera har jag kanske fyra års universitetsstudier bakom mig och inget jobb. Vad är vitsen med det?
Ungefär som att min hjärna fungerar men ingen vill ha mig ändå...För helt osmart kan jag ju ändå inte vara om jag har gjort det här under värsta kaostiden i mitt liv? Nederlag ger försämrat självförtroende måste jag säga. Som om det inte var nog med allt annat som händer kring mig just nu.....uuuäääää

Snart är det jul

Nu är sista julklapparna handlade och snart ska jag börja packa i hop allt. På måndag har jag tänkt att vi ska fara på jullov och fira jul med släkten. Några timmars bilfärd norrut och vi är på plats och kan börja andas ut. Egentligen vill jag ingenstans, jag vill vara hemma och gömma mig i mitt hem där ingen behöver se mig och jag inte behöver träffa någon. Inte orkar jag le hela dagarna och se glad ut. Som om livet var perfekt. Fast de där med att hålla masken framme är jag ju egentligen bra på. Få saker får mig ut fattning och den som ser mig tror att jag är hur vanlig som helst och mår lika bra som alla andra.

Ibland funderar jag på vad min familj skulle säga om de visste att jag var en prostituerad, vad arbetskamraterna skulle säga om de visste att jag dessutom varit det i minst 20 år. Vad skulle ungarnas lärare säga om de anade att jag levde ett livsfarligt liv. Misstänker att ingen skulle tro på det ändå, jag ser för snäll ut för det tror jag. För ung ut också eftersom jag fortfarande får visa leg när jag köper cigg. Stora systern till mina barn är jag ofta, så sliten ser jag nog inte ut även om jag känner mig som en nitto år gammal kärring.

Olycklig

Idag är jag besviken på livet, ledsen över allt...
Har svårt att hitta nått att vara glad över..
Om jag kunde gråta hade jag gjort de, men de är länge sen jag slutade.
Som en zombi har jag varit runt och letat efter julklappar till barnen
Inte ens det har muntrat upp mig speciellt.
Känner mig mer död än levande just nu
Hoppas någon annan har det bättre

Lev och låt leva

Vad jag klagar hela tiden. Tanken slog mig precis, hur negativ och självcentrerad jag är ibland. Som om det skulle vara synd om mig eller nått och det är de ju absolut inte.

Tänker på ett telefonsamtal jag hade tidigare i kväll. Min käre far har precis kommit hem från främmande land och hade information åt mig om hur läget var där. Hemskt, fruktansvärt, lidande och glädje var saker han pratade om. Att ha jobbat med lidande människor tär på honom otroligt, jag hör det och jag ser det. Han berättade om en kvinna som betyder otroligt mycket för mig, en utstött kvinna i ett hus i ensamhet i ett land där de kryllar av människor.

Att hjälpa henne till ett drägligare liv hade inte kostat mycket pengar, men sånt äger hon inte. Trots det är hon utåt sett glad, det lyser om henne och hon hälsade till mig, hon frågade när jag skulle komma och hälsa på henne. Det sliter på min pappa att arbeta med bistånd i u-länderna, men det är hans kall och hans liv oavsett hur gammal han är. Han och min mor har gett sitt hela liv till att arbeta med de utstötta, de fattiga och svältande. Att hjälpa dem, då särskilt barnen är deras liv och deras kall.

Vad ska jag då klaga över som har tak över huvudet, mat på bordet och två älskade barn hemma som är trygga i sina sängar. En utbildning som är värt massor, en bil på gården och mediciner i skåpet så jag kan röra mig.

Jag behöver inte prostituera mig för min överlevnads skull, jag gör det bara för att jag hatar mig själv och för att jag levt ett sånt liv sedan jag var barn. Någon lärde mig tidigt att de var det enda jag kunde, de enda jag var bra på och att det var de liv jag förtjänade. Jag är märkt nu och för evigt, men jag ska inte låta det vinna. Jag ska kämpa till sista andetaget för att få ett drägligt liv. Jag ger inte upp och den svarta ängeln på axeln ska inte tillslut kunna viska sina ord i mitt öra.

var är lugnet?

Oj, det känns som om jag faller, djupare ner hela tiden. Jag försöker kämpa emot allt vad jag kan, men det är jobbigt och svårt.
Varje dag blir svårare och mer ansträngande. Om jag hade ett knep som visade mig hur jag skulle kunna bryta utan att konsekvenserna blev för stora. Jag tycker inte om när folk är arga eller upprörda på mig, jag vill ju vara alla till lags.
Just nu sitter jag med två stycken på min msn, han som äger mig och en som vill leka lite dominaslekar. Undviker deras plingande genom att skriva här. Jag är dödstrött av utmattning, inte bara för att det är kväll utan för att jag kämpar så hårt med att stå emot deras tjat. Slut över att de snart är jul och att jag måste göra i ordning allt innan jag ska iväg med barnen. Studierna halkar jag efter med mer och mer för varje dag som går och jag orkar inte ens tänka på det. Kan ni tänka er att jag är en sån som arbetar med människor? En sån som har ansvar över folks liv, val och möjligheter. Det känns som ett hån, som om jag är en skurk eller en hycklare i högsta grad. Ändå vet jag att jag är riktigt duktig på det jag gör, just därför att jag ser igenom fasaderna hos människor. Jag ser lättare och fortare när de mår dåligt eller har de jobbigt. Hittar signalerna så att jag fortare kan hjälpa.
Men jag, lilla galna jag.....som är så sjuk, onormal och förvirrad....hur virrig är inte livet

Misslyckande igen

Jaha, då gick det inte som det skulle det där mötet. Jag klarade inte av att prata alls utan satt där som en tyst liten mus utan talförmåga. Jag försökte några gånger, men avbröt mig själv eller började prata om något annat. När hon började läsa från min handlingsplan sa jag åt henne att inte titta där så noga, gissa om jag skämdes när hon ändå läste upp mina egna ord. Jag hade skrivit bland annat att jag behövde hjälp med att bryta vissa destruktiva mönster jag har och att jag inte klarar av det själv. Jag hade också skrivit att jag skulle vara mer ärlig och uppriktig och inte dölja mer saker för henne. Ändå kunde jag inte säga till henne vad jag gör.

Jag undrar vad hon skulle säga om jag förklarade för henne att jag i mitt sexuella dysberoende inte bara hade sex med främlingar i mängder utan att jag ibland hade det på ett sånt destruktivt sätt att jag inte alltid är säker på att jag ska ta mig levande därifrån. Jag undrar om hon skulle förstå det ens? Att om man har levt så ett helt liv så är det svårt att brya, svårt att hitta annat sätt att bota ens dåliga mående. Hur jag nu kan säga att jag gör det för att bota eftersom jag alltid mår mycket sämre när jag gjort det än vad jag gjorde innan. Jag undrar också vad hon skulle säga om jag förklarade att jag gjorde det enbart för att jag inte förtjänar en annan behandling än så av karlar. För det är ju verkligen så jag känner och tycker. Hon hade antagligen totalt dumförklarat mig, vilket jag själv också gör ibland.

Jag fick då en ny tid nästa vecka och tills dess ska jag ha gjort lite punkter på saker jag bör prata om. En sak var just frågan om våld, vad det egentligen är och hur det kan uttryckas. Jag satt och funderade lite på det när jag kom hem och insåg att jag antagligen inte har en sund syn på det.
Tänkte på hur många gånger som jag verkligen har haft ett vapen mot skallen för att vara tvungen att lyda. Hur jag själv faktiskt inte ens kan se eller känna att det är en våldshandling. Att jag inte tycker det är våld beror nog på att jag tycker de är en helt normal situation och att människan som hotar ändå inte kan skada något som är viktigt. För min själ och mitt hjärta kan han ändå inte ta. Enbart mitt fysiska liv och inget annat. Jag vet att jag har sagt de någon gång till någon. Att skjut då människa om du vill, mig spelar det ingen roll. Det är ändå du som kommer att lida mest eftersom du får leva flera år bakom galler. En sån gång kan ja dessutom le sött till den med vapnet också. Jag lever ju, så något rätt måste jag ju ändå ha gjort då. Eftersom jag då klarar mig utan skador så kan inte en sån sak vara våld, men alla verkar inte hålla med mig om den saken.

Det är bara att inse att jag behöver mer hjälp än vad hon kan ge mig, jag måste hitta rätt människa att prata med och som kan trolla min hjärna på rätt spår igen. Det måste ju finnas någon som fattar vad jag pratar om eller känner igen det jag säger.
Är ju inte speciellt kul att vara något ett experiment som man testar teorier och modeller på. Det känns nästan så just nu.