Misslyckande igen

Jaha, då gick det inte som det skulle det där mötet. Jag klarade inte av att prata alls utan satt där som en tyst liten mus utan talförmåga. Jag försökte några gånger, men avbröt mig själv eller började prata om något annat. När hon började läsa från min handlingsplan sa jag åt henne att inte titta där så noga, gissa om jag skämdes när hon ändå läste upp mina egna ord. Jag hade skrivit bland annat att jag behövde hjälp med att bryta vissa destruktiva mönster jag har och att jag inte klarar av det själv. Jag hade också skrivit att jag skulle vara mer ärlig och uppriktig och inte dölja mer saker för henne. Ändå kunde jag inte säga till henne vad jag gör.

Jag undrar vad hon skulle säga om jag förklarade för henne att jag i mitt sexuella dysberoende inte bara hade sex med främlingar i mängder utan att jag ibland hade det på ett sånt destruktivt sätt att jag inte alltid är säker på att jag ska ta mig levande därifrån. Jag undrar om hon skulle förstå det ens? Att om man har levt så ett helt liv så är det svårt att brya, svårt att hitta annat sätt att bota ens dåliga mående. Hur jag nu kan säga att jag gör det för att bota eftersom jag alltid mår mycket sämre när jag gjort det än vad jag gjorde innan. Jag undrar också vad hon skulle säga om jag förklarade att jag gjorde det enbart för att jag inte förtjänar en annan behandling än så av karlar. För det är ju verkligen så jag känner och tycker. Hon hade antagligen totalt dumförklarat mig, vilket jag själv också gör ibland.

Jag fick då en ny tid nästa vecka och tills dess ska jag ha gjort lite punkter på saker jag bör prata om. En sak var just frågan om våld, vad det egentligen är och hur det kan uttryckas. Jag satt och funderade lite på det när jag kom hem och insåg att jag antagligen inte har en sund syn på det.
Tänkte på hur många gånger som jag verkligen har haft ett vapen mot skallen för att vara tvungen att lyda. Hur jag själv faktiskt inte ens kan se eller känna att det är en våldshandling. Att jag inte tycker det är våld beror nog på att jag tycker de är en helt normal situation och att människan som hotar ändå inte kan skada något som är viktigt. För min själ och mitt hjärta kan han ändå inte ta. Enbart mitt fysiska liv och inget annat. Jag vet att jag har sagt de någon gång till någon. Att skjut då människa om du vill, mig spelar det ingen roll. Det är ändå du som kommer att lida mest eftersom du får leva flera år bakom galler. En sån gång kan ja dessutom le sött till den med vapnet också. Jag lever ju, så något rätt måste jag ju ändå ha gjort då. Eftersom jag då klarar mig utan skador så kan inte en sån sak vara våld, men alla verkar inte hålla med mig om den saken.

Det är bara att inse att jag behöver mer hjälp än vad hon kan ge mig, jag måste hitta rätt människa att prata med och som kan trolla min hjärna på rätt spår igen. Det måste ju finnas någon som fattar vad jag pratar om eller känner igen det jag säger.
Är ju inte speciellt kul att vara något ett experiment som man testar teorier och modeller på. Det känns nästan så just nu.