En vanlig dag

Är trött och helt färdig, dagen har varit jobbig även om den ändå varit en av de bästa på länge.
Min underbara kompis kom förbi med man och barn. De bor några timmars väg bort och skulle pasera här på väg till deras julfirande. En jättefin kompis, en sån som bara har få av omkring sig. Även om hon inte vet om mitt liv på det viset så är vi så nära varandra. Känt varandra sedan gymnasiet har vi gjort och hon har alltid funnits när jag behövt henne. Kan inte säga allt till henne eftersom hon har ett sånt jobb som hon har. Annars hade jag nog kunnat det eftersom hon säkert hade förstått och aldrig vänt ryggen åt mig.

Det är samma med mitt arbete, jag skulle antagligen aldrig kunna räknas som lämplig om allt kom fram helt och hållet. Jag kan ju hålla med också eftersom jag inte egentligen hade velat att någon som jag hade haft ansvar för andra på det viset som jag har i mitt jobb.

I alla fall så var vi på stan och kikade, var och fikade och bara var. Hur lugnt och skönt som helst. Hennes jättesöta bebis gick jag och bar på så länge mina armar orkade. Min reumatism har gett sig till känna och jag har svårt att röra på mig idag. I morgon kanske jag är bättre igen får jag hoppas.

Det är för jobbigt att både må dåligt fysiskt och samtidigt ta han om hjärnspökena som förhäxar min hjärna.

Mitt mål att sluta med mina destruktiva handlingar är på väg i alla fall. Ännu en dag har jag klarat av att motstå allt. Fast fasen så jobbigt.